Tio år som förälder och rätt många som transportör av människor i taxi (tänk er alla dessa ”Ja, man vill ju inte ta bussen och smitta ner människor” som jag fått höra under tiden som just the back of a head) har nog härdat mig på något sätt. Jag hamnar relativt ofta i lägen där jag tänker ”oj nu känns det som om jag håller på att bli sjuk” men sedan händer inget mer.
Men nu har jag fått kapitulera. I går skulle jag ha a) jobbat, b) lyssnat på gnurun Richard Stallmans föredrag och c) fått se den galna Salome kyssa Johannes Döparens avhuggna huvud nere på operan.
Istället gjorde jag a) hosta b) gå till apoteket c) titta på filmversionen av Jim Thompsons The Killer Inside Me.
Sistnämnda tyckte jag faktiskt om. Jag säger ”faktiskt” därför att, trots att den är regisserad av Michael Winterbottom, som jag beundrar, och trots att den är baserad på en bok jag tycker om, så trodde jag inte på den. Den var nämligen skapad inom ramen för den nya genren ”filmer som skulle kunna vara fantastiska men som utrustats med helt bisarrt val av huvudrollsinnehavare”. Jag nämner The Black Dahlia (kass trots Brian DiPalma, kanske tack vare Josh Hartnett), Shutter Island (bra trots DiCaprio) och Gone Baby Gone (som jag inte kan förmå mig att se, eftersom både Ben Affleck som regissör och dennes lillebror i huvudrollen bara är för mycket) som exempel.
I fallet The Killer Inside Me hade man också valt sistnämnde lillebror, Casey Affleck. Vilket visade sig vara ett alldeles utmärkt val. Tusan också. Så får jag ännu en gång ta mina fördomar och ödmjukt krypa till Ben Afflecks kors. Om Gone Baby Gone visar sig vara en lika bra filmatisering som The Killer Inside Me så lovar jag att aldrig mer uttrycka en självsäker åsikt om film, någonsin.
