Shooting Dogs
Michael Caton-Jones (2005)

”Frontline” Ghosts of Rwanda (2004)

Såg nyligen ännu en film placerad i en konflikt som jag trodde mig ha en rudimentär koll på men som gav mig bakläxa. Shooting Dogs (av the distinguished director of… ähum… Rob Roy) är skriven av en BBC-journalist och baserad på dennes upplevelser under folkmordet i Rwanda.

Handlingen i korthet: Unge och mycket oskyldige/naive (och likaledes mycket vite) Joe Conner volontärar på en skola i Rwanda, ledd av fader Christopher, när oroligheterna bryter ut efter attentatet mot presidenten. Joe begriper först ingenting, inte ens när hutu-kompisen Francois försöker förklara läget för honom, men förstår att det är allvar när tutsier i tusental kommer för att söka skydd undan Interahamwe-milisen, som sedan står utanför skolans portar och viftar med machetes som rovdjur i väntan på sina offer. Skolan är också bas för en FN-styrka, vilket leder till att även traktens vita evakueras dit. Till avdelningarna med faciliteter, förstås.

Situationen spetsar till sig. Francois försvinner och visar sig bli en del av hemskheterna. Unga Marie, vår enda mörkhyade referenspunkt i allt detta, får ett löfte av Joe om att de kommer att klara sig. Men detta blir så klart svårt för honom att hålla, när omvärlden sviker. Och när franska soldater kommer för att evakuera de vita.

Jag hade som sagt bara vag koll på konflikten mellan hutuer och tutsier, men det visade sig inte oväntat följa ungefär samma mönster som den mellan singaleser och tamiler, som jag skrivit om tidigare. Den går tillbaka till tider då boskapsägande tutsier styrde över jordbrukande hutuer, en klyfta som sedan förstärktes under den tid då Rwanda var först tysk koloni och sedan belgiskt protektorat. De europeiska härskarna favoriserade tutsierna, vilket dessa skulle få igen för när hutuerna fick makten efter inte helt okomplicerade självständighetsprocesser runt 1960. Tusentals tutsier dödades och åter hundratusentals tvingades på flykt. Regeringstruppernas motpart, tutsiernas motståndsgruppering, kom att heta RPF, Rwandas Patriotiska Front.

Läget hade redan varit spänt en längre tid under den period som Shooting Dogs handlar om. Jag såg Ghosts of Rwanda för att få en bättre förståelse för omständigheterna (eftersom jag trodde, och nu är ännu mer övertygad om, att folkmordet i Rwanda inte går att förstå utan hjälp av rörliga bilder) och den ger om inte annat en väldigt bra kronologisk överblick.

RPF hade haft en del militära framgångar i norr, men nu rådde vapenstillestånd. FN-trupper fanns på plats för att övervaka freden. De fick redan i ett tidigt skede indikationer om att en kupp var under uppsegling, men ledarna på plats fick order från FN-högkvarteret att inte agera. Enligt de uppgifter man hade ingick i kupp-planerna att dra lärdom av det som hänt i Somalia tre månader tidigare (skildrat i den famöst historieförfalskande Black Hawk Down) och tvinga fram ett snabbt FN-tillbakadragande genom att döda FN-soldater. Redan nu visste man att det fanns dödslistor, en stor machete-import och 3-4 mord på oskyldiga dagligen.

President Habyarimanas plan sköts ner och extremistiska krafter tog makten. Moderata Premiärministern dödades i sitt hem och tio belgiska FN-soldater tillfångatogs och dödades. Hatpropagandan mot tutsier intensifierades och milisgrupper började agera snabbt utifrån de planer som redan gjorts upp. I en ofattbar våldsvåg dödades inom loppet av bara två veckor över 100 000 människor. Samtidigt som Belgien snabbt förhandlade till sig USA stöd i ett FN-tillbakadragande från Rwanda. Alla vita evakuerades. En enda amerikan valde att stanna i landet. Och 450 illa utrustade FN-soldater huvudsakligen från utvecklingsländer, under ledning av den frustrerade generalen Roméo Dallaire.

Det sjuka är att allt som i form av manskap egentligen hade behövts för att stoppa våldet redan fanns i området. Amerikanska, franska och belgiska trupper hade bara behövt en simpel order.

RPF återupptog inbördeskriget i norr, människor låg i allt större drivor längs vägkanterna och i FN dribblades med definitioner. Vid ett ”folkmord” vore man enligt stadgan tvungen att ingripa. Vid ”folkmordsliknande händelser” inte. USA:s FN ambassadör Madeleine Albright: ”Well, I think, as you know, this becomes a legal definitional thing”.

I Ghosts of Rwanda berättar Philippe Gaillard, som var Röda Korsets chef på plats vad han anser om folkmordsfrågan: ”(…) they cannot tell us or tell me that they didn’t know. They were told every day what was happening there. So don’t come back to me and tell me, ”Sorry, we didn’t know.” No. Everybody knew.”

När folkmordet redan hade pågått i 6 veckor beslutade FN till slut om att skicka in 5000 man till Rwanda. Men då fanns det plötsligt inga soldater tillgängliga. Istället var det till slut RPF som lyckades få ett slut på folkmordet genom att vinna inbördeskriget. 800 000 människor dödades, med etnisk härstamning som enda anledning. Tack för det, världssamfundet.

Shooting Dogs försöker gestalta detta på mikronivå genom att placera handlingen på en skola som också är en plats där tusentals människor sökte skydd undan hutuerna. Det overksamma världssamfundet representeras av den lokala FN-styrkan, som upprättat bas på skolan. I en skakande scen får skolans ledare ett vredesutbrott när FN-chefen meddelar att man nu tvingas skjuta hundarna utanför skolan, eftersom de har börjat äta på liken. Han ger upp inför sin frustration över att hutumilisen ostört får stå och vifta med sina machete utanför grinden, medan FN-soldaterna ständigt återkommer med hänvisningen till att man endast har mandat att övervaka freden.

Att demonstrera hur blodigt det här folkmordet var gör Shooting Dogs på ett alldeles föredömligt sätt. Det går rätt in i magen. Kanske för att allting är inspelat på plats och för att många av dem som arbetade med filmen tillhörde överlevarna. Den kämpar också vackert med att visa upp de rasistiska strukturer som styrde FN:s räddningsarbete, där vit var lika med västerlänning och västerlänning var lika med överleva. Oavsett egentlig bakgrund. Medias likgiltighet för mörkhyade offer tematiseras också.

Men å andra sidan blir det väldigt störande med filmens många ”dramatiska” inslag. Den naive huvudrollsinnehavaren är störande hela han. Hans krystade relation till Marie, som enbart finns där för att understryka hans moraliska dilemma (ge efter för rädslan/rädda sitt eget liv/tacka för erbjudandet att få överleva för att man råkar ha vit hy) är extremt störande. Och Fader Christophers hjältemod växer till löjliga nivåer mot slutet. Detta har också kritiserats av Rwandiska företrädare för överlevarorganisationer, som menar att det är skitsnack att någon vit hjälte stannade någonstans för de svartas skull, när döden väl stirrade dem i vitögat.

Det är en naturlig svaghet att Shooting Dogs bara har vita i de drivande rollerna. Samtliga mörkhyade i filmen, med ett halvt undantag för Marie, är passiva och opersonliga. De som inte är monster, vill säga.

Även den annars strålande dokumentären Ghosts of Rwanda har lite problem med sitt fokus. Den berättar lite för mycket om ”vad de vita gör och vad som händer med de svarta”. I grova drag. De viktiga inhemska aktörerna och deras roller lär vi inte känna så mycket som jag skulle vilja. Jag hade önskat mig ett större fokus på RPF, på konflikten som ledde fram till de här händelserna och på den regering som faktiskt aktivt drev igenom det här folkmordet. Men nu handlar ju den här filmen främst om världssamfundet (och ägnar mycket av sitt utrymme till att kritisera USA:s agerande), så jag får väl leta någon annanstans i just det avseendet.

I övrigt tycker jag att det är en fantastisk dokumentär. Den känns förhållandevis saklig (hur man nu kan bedöma det i en sån här fråga…) och lyckas hålla balansen mellan att berätta om de stora linjerna i händelsernas utveckling, och de mindre, men ändå dramatiska, händelser som de intervjuade berättar om ur ett mer personligt perspektiv – sånt som gör skeendet mänskligt och begripligt.

Det finns också en otroligt bra tillhörande hemsida, där man kan läsa och se utökade intervjuer med deltagarna, analyser och annat extramaterial så det räcker i veckor. Bäst av allt: En komplett transkription av hela det två timmar långa programmet.

Vad gäller Shooting Dogs har jag fortfarande inte bestämt mig. Den var som sagt på många sätt väldigt fånig. Men samtidigt har den en väldigt positiv klang i mitt minne, kanske för att den väckte mig till den här frågan igen. Och för att den så skoningslöst lyfte fram den brutala rasism som blev grundläggande för både räddningsarbete och mediarapportering. Med sina många tydliga pekpinnar bildar den säkert ett mycket bra diskussionsunderlag i exempelvis skolundervisning. Jag ska snarast se de andra Rwanda-filmer som kommit ut och sedan försöka komma fram till något.