Mogadischu / Kapningen av Lufthansa 181
Roland Suso Richter, Tyskland 2008

Todesspiel / Dödsspelet
Heinrich Breloer, Tyskland 1997

Igår visade SVT något överraskande den tyska tv-produktionen Mogadischu, som berättar om den traumatiska höst då RAFs kidnappning av arbetsgivarföreningens ordförande och PFLPs kapning av Lufthansaplanet Landshut var tänkt att framtvinga en frigivning av Baader Meinhof-ligan, men i stället slutade med de omtvistade självmorden på Stammheimfängelset i oktober 1977.

Det här är så klart avgörande ögonblick i förbundsrepublikens historia, så det är självklart att mytbildningen är stor och att händelserna förekommer rikligt i både fakta och fiktion.

Däremot känns det inte riktigt lika självklart att göra en till dålig tv-film om händelserna, när det ju redan finns en ganska bra tv-film (om än två-delare) på ämnet.

Dödsspelet är nämligen en dramadokumentär som ger en ganska god inblick i händelsernas politiska sammanhang och kronologiska utveckling, och som dessutom försöker ge en känsla för de dramatiska skeendena i politikens mötesrum och på planet, där över 90 personer hölls som gisslan allt medan de fysiskt skyfflades fram mellan olika flygplatser under fem dagar. Autentiskt bildmaterial blandas alltså med efterbildningar i en mix som faktiskt blir ganska dynamisk. Man blir klokare, och inbillar sig att man får en känsla för saker. (även om det naturligtvis inte är samma sak som att läsa standardverket om den tyska hösten: förre Spiegelchefredaktören Stefan Austs Der Baader Meinhof Komplex)

I filmen Mogadischu väljer man att jobba på ett helt annat sätt. Det hela blir lite som en litteraturfilmatisering, där filmen hastar fram mellan avgörande ögonblick för att illustrera det som alla redan läst. Det viktigaste är att alla klyschorna hinner komma med, så att säga.

Tyvärr blir ju därmed allting också väldigt förenklat. Det finns inte en tillstymmelse till varken intelligens eller verklig motivation bland de tyska och palestinska terroristerna. Skildringen av palestinierna är kort och gott rasistisk. De klarar inte ens av att agera någorlunda logiskt. Höjdpunkten är när flygvärdinnan innan kapningen går runt på planet och ser till att alla är fastspända. Blicken fastnar i fördröjning på en arab som stirrar på henne med blod i blick samtidigt som bakgrunden fylls av läskig exotisk musik.

Det är också ett rent mysterium för mig hur man kan komma på idén att låta den karismatiske förbundskanslen Helmut Schmidt (vad skulle inte jag ge för en bråkdel av den mannens naturliga auktoriet!) spelas av en Udo Kier-lookalike (Christian Berkel). Denne är riktigt blek när han vandrar runt och teatraliskt tittar i taket när han blåser ut röken från sin cigarett. Och hans fejk-hamburgska får mig att rysa.

Själva fritagningen var dock riktigt nervkittlande. Riktigt bra tv-underhållning. I sju minuter.

Det är synd att SVT valde att visa den här filmen istället för att Dödsspelet (jag misstänker att det skulle bli en repris i så fall, men vad gör det?). Den förenklade filmatiseringsmodellen i Mogadischu skulle i bästa fall kunna bli givande för folk som är någorlunda införstådda med vad som avhandlas, men vad den genomsnittlige svenske tv-tittaren av idag skulle kunna få ut av den här produktionen är mig gåta. Trist.

Jag ser nu fram emot att se en tredje aktuell film på ämnet: Baader Meinhof Complex av Uli Edel, en filmatisering av ovan nämnda bok av Stefan Aust. Ska bli mycket intressant, även om jag är negativt inställd (utan att riktigt kunna komma ihåg varför).

Och när man ändå håller på kan man ju också se den lilla rip off ScanBox har passat på att göra: Christopher Roths sju år gamla biografi Baader, har nyligen släppts på dvd under titeln Baader Meinhof och med ett omslag som är förvillande likt Edels film.