Felon (Ric Roman Waugh 2008)
Hunger (Steve McQueen 2008)
Råkade se två fängelsefilmer nästan direkt efter varandra nyligen. De hade båda premiär i fjol och båda var filmer där regissören även skrivit manus. Hjärteprojekt, med andra ord. Men ändå var de så pass olika att det tog en stund för mig att inse att det egentligen kunde sägas vara filmer av samma genre.
Waugh, som huvudsakligen tycks försörja sig som stuntman men de senaste tio åren också regisserat tre filmer (varav en under den mindre smickrande pseudonymen Alan Smithee) levererar ganska mycket av vardagsmaten från tidigare fängelsefilmer, men med ambitionen att krydda till det ordentligt. Det är ju tacksamt. Eftersom alla roller, gängbråk, rasklyftor, elaka vakter och psykotiska medfångar redan är etablerade hos publiken kan Waugh skickligt snabbspola handlingen i vissa avsnitt och i stället ge oss till exempel ett fördjupat (och intressant) porträtt av fångvaktaren-som-har-tappat-det (mycket bra spel av Harold Perrineau från bla Lost och The Matrix).
Det fanns en uttalad ambition att gestalta den här filmen så realistiskt som möjligt. Hur det lyckats kan jag ju inte uttala mig om, eftersom jag tack och lov tillbringat väldigt lite tid i högsäkerhetsfängelser. Men jag kan nog säga att man köper det. Trots att man kan se att budgeten varit begränsad (vilket gör allting lite extra klaustrofobiskt). De rikliga slagsmålsscenerna är däremot väldigt kraftfulla och realistiska. Imponerande kamera och klippning där.
Stephen Dorff (en skådis jag normalt skyr som pesten) spelar här en rättskaffens man som hamnar i fängelse pga ett dråp och nästan omedelbart hamnar i kläm mellan de rivaliserande rasfördelade gängen och fängelsevakterna, som har en egen liten hemlighet.
Omständigheterna är ytterst tuffa. Varje dag ”luftas” fångarna i något som mest liknar en squash-hall, där de med vakternas goda minne ägnar sig åt slagsmålsexcesser. Nu gäller det för Dorff att överleva sin tid i fängelse. Utan att förlora sin mänskliga inre kärna, förstså.
Ett kärt återseende är Val Kilmer (vars ålder äntligen har kommit ikapp hans stelhet, vilken nu ter sig helt naturlig) som får vara Dorffs ciceron och motvillige räddare i fängelsevärlden.
Steve McQueens regidebut Hunger är en helt annan film. Den avvisar hollywoodkonventionerna och håller bitvis snarare till i europeisk art-house.
Filmen skildrar IRA-fångarna kring Bobby Sands och deras kamp att återfå sin politiska status (dvs rätten att behandlas som krigsfångar istället för vanliga kriminella, vilket gav vissa priviligier). Fångarna går hellre nakna än att klä sig i fängelekläder. Eftersom de förvägras vissa toalettprivilegier vägrar de tvätta sig och målar sina cellväggar med sina egna exkrement.
Allt detta skildras extremt effektivt och detaljerat. Större delen av filmen saknar helt dialog. Bildspråket och skådespeleriet är så pass starkt att det helt enkelt inte behövs. Som betraktare förstår man. Och överväldigas. Troligen hur kluven man än är till IRA och vad de försökte åstadkomma. Jag satt på helspänn filmen igenom. Det gör jag verkligen inte särskilt ofta.
Mitt i filmen bryts dialoglösheten radikalt och vi hamnar mitt i ett långt filosofiskt samtal mellan Bobby Sands och en präst, där den förstnämnde redogör för sina planer för en organiserad hungerstrejk och prästen reagerar med avsmak inför Sands respektlöshet för mänskligt liv. Sands ger en lång replik i form av en analogi och sedan ändrar filmen karaktär igen när vi får följa Bobby Sands långa vandring mot de vi alla redan vet är döden (det tog 66 dagar för hans kropp att lägga ner helt och hållet).
Den redan nämnda uttrycksfullheten i bild och skådespel trappas i det här skedet av filmen upp ännu ett snäpp. Huvudrollens Michael Fassbender gör en helt enastående prestation här. Inte bara med det gamla bli-känd-skådis-tricket att gå ner extremt mycket i vikt för sin roll (i hans fall tydligen ner till 59kg, vilket är tämligen spinkigt för en kille på 1.86). Han gör den här killen som svälter sig till döds för sitt politiska mål till fullkomligt trovärdig. Ingen lätt sak.
Han får dock god hjälp av fantasifullt kameraarbete och ljudläggning som går rakt in under skinnet på åtminstone mig.
Kände direkt efteråt att jag just sett en av årets bästa filmer. Ser redan nu fram emot Steve McQueens nästa film. I väntan på den kommer många av scenerna i den här filmen att följa med mig. Vilken debut!
