Men i morse när jag skulle konsumera lite tyska nyheter till morgonkaffet hände just det. Jag gick fel och hittade guld. Istället för zeit.de skrev mina trötta fingrar zeit.se och istället för de förväntade dystra rubrikerna på gräddgul bakgrund fylldes skärmen av en vacker, handkolorerad bild av Unter den Linden – från en tid då det fortfarande gick fler människor på gatorna än det körde bilar.

Det visade sig efter en stunds förvirring att zeit.se pekade till vykortsmuseum.se, eller postkartenmuseum.com. Denna resurs, som vad jag kan förstå är ett helt helt privat initiativ, består av 3277 vykort från en mängd olika länderunder åren 1850-1950. Tyvärr verkar den inte uppdateras längre, men man kan fortfarande, kostnadsfritt och utan att störas av reklam, rota runt i denna fantastiska samling. Allt verkar vara skannat i hög kvalitet. Även baksidorna följer med. Stefan Brydolfs, som står bakom sidan, skriver:

Vykortsmuseum är en icke-kommersiell sajt, och vykorten är inte till salu. Men de sköna känslor och upplevelser som jag har haft av att titta på dem, vill jag gärna dela med mig av, till dig och alla som är intresserade. Jag har valt ut kort av särskilt intresse, kort som visar vardagsliv i form av människor, mode, trafik, affärer, bilar, båtar, eller annat som har förändrats mycket sedan bilden togs.

Själv blev jag särskilt glad över bilderna av Göteborgs hamn. De visade en plats som fullkomligt sjöd av liv. När man tittar ut över vattnet bakom det som nu är kasinot är det svårt att föreställa sig att det en gång varit så fullt av aktivitet.

Bland de mer spännande kan nämnas Nelson Mandela Centre of Memory, som alldeles nyligen slagit upp sina digitala portar. Visserligen fortfarande ”under konstruktion”, men det får man väl hoppas att den fortsätter vara länge till.

Här kan den nyfikne kostnadsfritt ströva runt bland allehanda dokument, fotografier och filmsnuttar kopplade till denne unike mans levnadsbana. Ett gott råd är dock att hoppa över de tårdrypande hyllningarna och dyka rakt ner i ungdomsåren, eller till breven och kalenderanteckningarna från fängelset.

- Sådana filmer?

- Ja, långa filmer, där inte allting måste gå chop chop utan som tar sig tid att berätta en historia.

Han är elva år och pratade om helt fel filmer (King Kong och PIrates of the Carribean), men på ändå helt rätt sätt. Och han får mig att fundera på vad som egentligen hänt med mina egna filmvanor. Det är inte många år sedan jag kunde sitta igenom fyra-fem arty farty-filmer på en dag, utan att det besvärade min kropp mer än att jag fick ransonera vätskeintaget för att inte generera ett större utsläpp än vad jag hade tid med. Jag kunde se 40 filmer på en veckas festival, eller hela Fassbinders Berlin Alexanderplatz i två sittningar (tack Hannes, för alla minnen).

Och nu då?

Nu får en film inte vara längre än 20 minuter för att hjärnan ska börja småkoka och mitt fokus måste riktas mot att koncentrera mig. Istället för att koncentrera mig på filmen, alltså. Impulsen att plocka fram mobilen för kolla RSS-flöden eller Twitter eller rensa lite foton knackar på om och om igen. Den kan oftast avvisas, men kräver ändå en hel del engagemang för att hålla på avstånd.

OK. Detta är lite tillspetsat. Men ändå. Det har blivit till en verklig lyx att se på en hel film (och eftersom mitt filmsamlande inte avtagit på samma sätt har det här tillståndet genererat rejäla högar med osedd film). En långfilm i veckan är vad jag kan hoppas på.

Istället söker jag mig oftast till tv-serier. Sådant som jag aldrig ägnade tid åt förr, innan Linda lärde mig hur det fungerar. Ofta klarar jag inte ett helt avsnitt på en gång heller, men det spelar ju mindre roll när det kommer till serier, för även om dessa har fått rejäla kvalitetslyft över lag de senaste tio åren så är de fortfarande dramaturgiskt inte så beroende av att ses utan avbrott. De är ju i regel tillverkade för att avbrytas av senaste nytt om angreppet mot dina tänder eller ett mirakel för din hy.

Nu har jag dock legat i feber i några dagar, vilket har gett mig möjlighet att ånyo undersöka om internet har förstört mitt filmintresse, eller bara gett det en liten smocka.

Svaret är inte helt solklart. Till en början kunde jag inte förmå mig att se något annat än de vanliga serierna (skulle inte kunnat koncentrera mig ändå). Sedan kastade jag mig rakt i gapet på ett finstämt japanskt drama vid namn Still Walking. Enligt Filmtipset.se, som ofta har rätt, borde jag ge den här filmen fyra stjärnor av fem. Men i stället fick jag närmast existentiell ångest av den, och inte på det sätt det var tänkt. Jag kunde inte för mitt liv begripa varför jag för något år sedan kunde uppfatta det som viktigt att ägna timme efter timme åt att se på vackra bilder av människor som pratar. Kan det verkligen vara så att ett en gång så viktigt intresse bara försvinner? Har internet, som Nicholas Carr hävdar, förstört min hjärna? Eller är det bara så här att bli vuxen, kanske?

Med Corbijns The American gick det dock lite bättre. Även detta var en relativt stillastående historia, men med rejäl fläkt av Hollywood (Clooney) och även lite yrkesmördarmytologi. Jag såg den utan större behov av avbrott eller restless legs. Det samma gällde egentligen den ännu mer hollywoodska Shanghai, som dock i alla andra avseenden var en helt usel film. Tydligen räckte det dock med dess nervgodis för att hålla mig på mattan.

Men sedan kände jag mig redo för ett nytt test. Gigante, en film från Uruguay om en stor tjock pojk-man som jobbar som nattvakt på ett varuhus. Han förälskar sig i en av nattstäderskorna, men eftersom han är för blyg för att prata med henne så lägger han all sin tid på att smyga efter henne överallt istället.

Det är inte många sidor dialog i manuset till den här filmen. Och jag somnade så klart. Men jag vaknade igen kl. 4 på morgonen och såg färdigt. Med stor behållning. Skildringen av ensamhet i den här filmen tar tag i en, och dito av nattarbetarens vardag är mitt i prick. Kanske är det hela ändå bara en vanesak.

Idag säger vi adjö till Torborg, en av de varmaste och mest närvarande mormödrar jag mött. Hon visste hur man fyller sitt och andras liv med mening.

Men nu har jag fått kapitulera. I går skulle jag ha a) jobbat, b) lyssnat på gnurun Richard Stallmans föredrag och c) fått se den galna Salome kyssa Johannes Döparens avhuggna huvud nere på operan.

Istället gjorde jag a) hosta b) gå till apoteket c) titta på filmversionen av Jim Thompsons The Killer Inside Me.

Sistnämnda tyckte jag faktiskt om. Jag säger ”faktiskt” därför att, trots att den är regisserad av Michael Winterbottom, som jag beundrar, och trots att den är baserad på en bok jag tycker om, så trodde jag inte på den. Den var nämligen skapad inom ramen för den nya genren ”filmer som skulle kunna vara fantastiska men som utrustats med helt bisarrt val av huvudrollsinnehavare”. Jag nämner The Black Dahlia (kass trots Brian DiPalma, kanske tack vare Josh Hartnett), Shutter Island (bra trots DiCaprio) och Gone Baby Gone (som jag inte kan förmå mig att se, eftersom både Ben Affleck som regissör och dennes lillebror i huvudrollen bara är för mycket) som exempel.

I fallet The Killer Inside Me hade man också valt sistnämnde lillebror, Casey Affleck. Vilket visade sig vara ett alldeles utmärkt val. Tusan också. Så får jag ännu en gång ta mina fördomar och ödmjukt krypa till Ben Afflecks kors. Om Gone Baby Gone visar sig vara en lika bra filmatisering som The Killer Inside Me så lovar jag att aldrig mer uttrycka en självsäker åsikt om film, någonsin.

Since I’m quite a fan of the kind of movies and literature this book pays an homage to I really wanted to like it. And as a concept, with general artwork and framing, I do. But still, it came off as a slight disappointment. Neither story nor charachters were really that interesting, and the drawings seemed a little clumsy too.



View all my reviews

Edit: Tusan. Nu blev det ju brunt ändå. Får fundera vidare.

Jag trodde egentligen att kicker-modet hade gått ur tiden, men det visar dig att jag bara flyttat söderut.

Dock är alla mycket trevliga här. Jag fick småprata och skoja runt med människor både på buss-och tågstationen – beteende som normalt sitter relativt långt inne hos mig.

Undrar nu vad Ånge har att erbjuda. En bar, som visar GAIS – Norrköping? Jag antar att chansen är ganska liten.

Sån tur att min mormor är nästan lika rolig och kaxig som klacken på gamla ullevi.

Första intryck av staden:

* Lidl.

* McDonalds.

* Trevligt vandrarhem som bjuder på kexchoklad när man kommer.

Lite senare när jag drog på mig mina hörlurar för att gå ut och leta upp mat noterade jag att de två pubar jag passerade var helt tomma. Däremot var det livat värre utanför den lilla biografen Saga, som visar Source Code och Jägarna 2. Fick liksom känslan av att folk går på bio här. Såg trevligt ut.

Övrigt: Det var rätt öde överlag här på stan runt halv nio. Inne på hemköp fick jag känslan av att vara borttappad inne i en stängd butik. Utanför var relationen joggare/powerwalkartjejer mot ”vanliga människor” ungefär två på en.