Directed by James Lees
Written by David Whitehouse
Cinematography by Lol Crawley
Edited by William Bridges
A short film produced under the BBC Electric Proms New Music Shorts scheme.
Produced by Warp Films
Music by Wild Beasts
Licensed by courtesy of Domino Publishing Company Ltd
Screened at Seattle International Film Festival, Munich, OneDotZero Festivals amongst many more.
Winner of the the Best Short at Salento Finibus Terrae
Via Archivalia
Ramlade över följande lilla film. Dem ger en fin introduktion till ett problem som inom arkivarieprofessionen uppfattas som tämligen akut, men som man på många andra håll kanske inte är medveten om alls – att vi befinner oss i The Digital Dark Ages, det vill säga att man inte kommer att kunna forska om oss i framtiden så som vi själva kan göra om det förflutna, eftersom den information vi lämnar efter oss är beroende av teknik som ofta är obsolet efter bara något år.
Jag talade med en datornörd om saken för ett tag sedan. Han var något år äldre än mig och hade varit med i hela hemdatorsvängen, ända tillbaka till Vic 20 (jag själv kom med i leken med en Commodore C64, andra generationen). Den här killen hade fattat galoppen riktigt tidigt, och hade i sin ägo texter som han skrivit på den lilla Vic 20-an på 80-talet, och som han sedan migrerat (dvs översatt textformatet till ett modernare format, läsbart av nyare datorer) över alla de olika datorsystem som han haft sedan dess. Men vilken normal människa är så förutseende?
Jag själv är det i alla fall inte. Ovanför mitt städskåp har jag exempelvis en liten låda med 3,5-tums disketter. Du vet, såna där plastmojänger som kändes oerhört hi-tech i början av 90-talet, var vardagsmat under större delen av mina universitetsstudier, för att sedan plötsligt bli opraktiska, dyra, små och helt enkelt onödiga. Jag har lådan kvar, trots att det inte finns någon dator med diskettstation i huset. Och om det fanns det, så är det inte säkert att filerna går att läsa ändå. Formaten har kort livsslängd. Själva disketterna likaså. Vill man ha sina grejer kvar så är det klassiska utskrifter på tråkigt papper som gäller, eller regelbunden översyn av sitt digitala materia, dess format och informationsbärare.
Visste du att samme Otto som gett namn åt Nordenskjöldsgatan även fått en sjö i Chile uppkallad efter sig? Liksom en bit land söder om Kap Horn, en 40km lång istunga någonstans, en glaciär, fossila musslor och en insekt. Han var rektor vid Handeshögskolan i Göteborg. Och polarforskare. Sådär som det kunde vara, förr i tiden.
Han dog dock inte, som man kanske kunde tro, i någon mystisk febersjukdom orsakad av en sällsynt ödla i Patagonien, utan blev helt frankt mosad av ett stycke kollektivtrafik i centrala Göteborg.
Det var med stort nöje jag lyssnade mig igenom Keith Richards självbiografi Life (med bravur uppläst av en inspirerad Johnny Depp). En och annan sölig historia om ”rockstjärnelivet” passerade, liksom en hel del skrävlande om den Keithska kroppens närmast oändliga förmåga att godta både substanser, sömnbrist och fysiska olyckor (med kokosnötsolyckan – som aldrig var någon – som självklar höjdpunkt).
Men i detta var boken smått roande, utan att bli riktigt intressant. Det roliga var snarare Richards uppenbarligen outtömliga fascination för musik. I de många berättelserna om sökandet efter ”the sooouunnd” utvecklas boken nästan till en liten detektivroman. Och de noggranna hyllningarna till föregångarna och inspiratörerna är nästan löjligt undergivna, för att komma från en av rockhistoriens giganter.
Lustigt nog passade Life nästan sömlöst ihop med nästa bok jag inte orkade läsa men ändå var tillräckligt intresserad av för att lyssna mig igenom – en bok som visserligen är självbiografisk, men sträcker sig över väldigt mycket kortare tid, och behandlar ett liv och en organisation som egentligen borde vara så långt ifrån gubbrock och rockcirkus man kan komma. Daniel Domscheit-Berg vigde två år av sitt liv åt projektet Wikileaks, kom på kant med organisationens envåldshärskare Julian Assange, blev ”suspenderad”, lämnade organisationen och försöker nu ge sin egen bild av händelseförloppet i boken Wikileaks – Historien bakom sajten som förändrade en hel värld.
Titeln är missvisande. Och troligen medvetet felöversatt. Originaltiteln är snarare något i stil med Wikileaks – Min tid med världens farligaste webbsajt. Och så länge man bara lägger betoningen på min så är boken visserligen lite strulig och inkonsekvent, men ändå väldigt intressant. Det framgår tydligt att boken är skriven i all hast, tidigt efter uppbrottet från organisationen som Domscheit-Berg såg som sitt kall och sin identitet. Den är skriven i bitter affekt och med brustet hjärta (och omtumlande hat-kärlek till IT-rockstjärnan Assange), men i djup övertygelse om projektets rättfärdighet och potential. Och när man väl vant sig vid det och lärt sig skala av Domscheit-Bergs behov av att få rätta till bilden av sig själv, träder det fram en i mitt tycke alldeles nödvändigt fördjupad bild av Wikileaks, som ju i sig blivit en sån extrem maktfaktor här i världen (om nu inte dess främsta tid redan är förbi – Domscheit-Berg och hans medavhoppare tog med sig Wikileaks system för inlämning av läckor när de lämnade). I slutändan faktiskt lättläst men ändå oerhört intressant.
Vad detta har med Dressman-papporna att göra? Jo, Keith Richards använder en inte obetydlig del av sin långa självbiografi till att närmast avrätta sin bandkollega Mick Jagger. Själv hade jag ingen aning om att deras hat-kärlek hade nåt såna absurda proportioner, men enligt Richards är de visserligen ”bröder”, men ändå sådana ovänner att de ända sedan mitten av 80-talet har tvingats till ”möten mellan fyra ögon, på neutral mark (typ: Bahamas)” varje gång det eventuellt var dags för ett nytt album, för att diskutera om de skulle orka.
Detta hade två orsaker, enligt Richards. För det första vande sig Jagger under Richards långa period av heroinmissbruk vid att vara den som hade kontrollen över bandet och var den som bestämde över dess riktning. Han ska aldrig ha vant sig vid en clean och beslutsam Richards med egen uppfattning om bandets bästa. Och för det andra drabbades Jagger tidigt, liksom sångare i nästan alla andra band, av en sjukdom som dr. Richards kallar för LVS – Lead Vocalist Syndrome. Det är vad de får den dag de inser att strålkastarljuset skiner extra starkt på just dem och att de därmed är viktigare än the band.
Detta ska i Rolling Stones fall ha kulminerat när Jagger försökte starta igång sin solokarriär på tidiga 80-talet – ett kontrakt som han förhandlade fram inom ramen av ett större skivkontrakt med Rolling Stones, men utan att berätta om det för sina bandkamrater. Den redan dåliga stämningen försämrades drastiskt och fick en naturlig höjdpunkt i en nattlig episod då Charlie Watts, i ilska över att ha blivit kallad för ”min trummis” av Jagger, gjorde sig extra fin och gick för att slå i denne lite vett.
Detta påminns man om både en och annan gång när man läser Domscheit-Bergs berättelse om sin relation till den mytomspunne Assange. Att allt inte står rätt till hos den sistnämnde kommer inte som någon nyhet. Det vet nog alla som hänger med någorlunda i nätpolitiska nyheter. Och till hans många problem kan helt uppenbart fogas en rejäl dos Lead Vocalist Syndrome. Makt korrumperar. Rockstjärnestatus likaså. Det tycks som om all uppmärksamhet kring det fascinerande projektet Wikileaks har gjort den från början småknasige Assange till fullständigt bindgalen.
Frågan är förstås vad detta säger om Domscheit-Berg, som ju erkänner i sin bok att han såg många av dessa tendenser redan tidigt, men ändå säger att de var ”bästa vänner” och att han fullständigt försakade till exempel sin flickvän för Assange och Wikileaks. Men att han är så öppenhjärtligt buddy-förälskad i sin föraktfulle kamrat, och inte förmår ta sig ur den relationen innan han blir utsparkad, ger ändå hans röriga berättelse en viss ledsam trovärdighet.
När nyheten kom att Sigur Rós sångare Jónsi blev jag jättenyfiken. Jag hade följt bandet i många år, och tyckte även mycket om det lilla solo-med-pojkvän-projektet The Riceboy Sleeps. Och trots mina redan från början ovanligt högt ställda förväntningar lyckades Go faktiskt kicka mig av stolen riktigt ordentligt. Skivan är lekfull, originell (vilket nuförtiden inte är helt lätt!) och iscensättningen av Jónsi själv som underbarn knutet till den isländska naturen satt många gånger perfekt. Som här:
Jónsi – Go Do from Jónsi on Vimeo.
Visserligen skulle jag fortfarande klassa Go som en av årets bästa skivor (tillsammans med The Roots How I Got Over, Arcade Fires The Suburbs med många fler), men mitt intresse svalnade dramatiskt, dels tack vare en småtraumatisk händelse där Go råkade spela en viss roll och dels kanske också tack vare en ung musikkonässörs uttalande att ”det är nog många unga män med ålderskomplex i Majorna som lyssnar på Jónsi.” Av någon anledning är jag känslig för sådant…
Men viktigast i mitt tappade intresse var nog också det som fick mig att tycka om Go från första början. Jónsi rör sig på gränsen till överdrift nästan hela tiden. Både musikaliskt, där hans falsett ideligen är uppe och struttar i tonhöjder som han nätt och jämnt behärskar. Och hans lekfullhet och färgglada fjäderskrudsfäbless var redan från början precis på gränsen till att gå över i det rent löjliga. Det vill alltså till att allt detta sitter perfekt för att fungera.
Nu när jag sitter och lyssnar på en nyligen utgiven liveinspelning med Jónsi kommer jag att tänka på just hur välproducerad skivan var. Nästan allt satt där det skulle och rösten hängde med nästan hela tiden. Även scenografin till konserterna skall ha varit något utöver det vanliga, så möjligen märktes det inte så mycket för de närvarande, men live sitter rösten långt ifrån alltid där den ska. Och när skönsången är så central för låtarna så faller allting ganska platt när det blir falskt.
Samma sak kan man kanske säga om lekfullheten och utstyrseln. Inom vissa ramar blir det vackert och fantasieggande. Men när man går över en viss gräns blir det istället pretentiöst eller bara fjantigt. Som här:
sticks & stones on jimmy fallon from Jónsi on Vimeo.
Den tysktalande kan nedan se Karen Duve, vars tidigare böcker Regnroman och Ingen sång om kärlek jag tyckte väldigt mycket om, läsa ur sin nya bok Anständig Essen. Ein Selbstversuch.
I Anständig Essen tacklar hon en fråga som tack och lov fått lite mer uppmärksamhet på senare år: vad det vi stoppar i oss har för konsekvenser på både oss själva och vår omvärld. Målet är att bli en bättre människa, men vägen är desto mer komplicerad. Från att periodvis ha livnärt sig nästan enbart på grillad kyckling och lakrits använder hon nu ett år av sitt liv till att tillämpa en rad olika matfilosofier på sig själv. Två månader i taget. Från enkel vegetarian ända bort till frukterian.
”Das hatte ich auch unterschätzt, dass das auch ein ganz schönes, angenehmes Gefühl ist, aus diesem ewigen Kreislauf der Schuld und des Zerstörens und Schadenanrichtens, dass da Tiere gequält werden, dass die wenigstens nicht mehr meinetwegen gequält werden, dass tatsächlich so ne Last von mir abfiel, der ich mir vorher eigentlich gar nicht bewusst gewesen war.”
(Ungefär: Även detta hade jag underskattat. Att det skulle vara en riktigt härlig känsla att slippa ut ur detta eviga kretslopp av skuld, förstörelse och att ständigt göra skada, att djur plågas, men att de åtminstone inte längre plågas för min skull, att faktiskt en sådan börda skulle släppa från mina axlar. En börda jag inte ens varit medveten om.)
Jag ser fram emot att få ta del av hennes reflektioner från denna (förlåt, nu tar jag till ett förbjudet, slitet, söndertrasat uttryck) resa, och jag hoppas att någon finner mödan värd att också översätta den till svenska. Och eftersom Duve dessutom en gång i tiden varit något av det mest romantiska man (i mina ögon) kan vara – författare som livnär sig på att köra taxi – så passar jag också på att beställa hennes två år gamla roman Taxi. Har nästan ännu högre förhoppningar om den.
Att ”dela bil” i taxibranschen är som att vara gift. Man spenderar huvuddelen av sitt liv i samma ”hus” men ser varandra aldrig. Och man sliter ständigt på varandras humör utan att knappt ens prata med varandra. Mycket riktigt är jag och killen jag delade bil med för 6-7 år sedan inte riktigt på ”speaking terms” med varandra längre. En obehaglig skilsmässa.
Men för fem år sedan, när allt fortfarande var frid och fröjd, fick jag och ovan nämnda kille varsin biobiljett av en nyanställd kollega (namnet rimmar på ”lobbyn”) som ville göra sig nya vänner och som var väldigt entusiastisk, både gällande sitt nya arbete och sin vana att alltid ”vara på plats” när det vankades fribiljetter till biografer någonstans. Filmen, Simon Stahos Bang Bang Orangutang, från 2005 fick en mycket dyster start. Mikael Persbrandts mustaschprydde affärsman Åke råkar i självupptagen business-hets orsaka sin egen sons död. Åke faller. Och faller. Hans återstående familj stöter bort honom. Han förlorar sitt jobb och alla sina kontakter. Han faller och faller. När han landar, i det absolut värsta straff en människa i regissör Simon Stahos värld kan få, då är han plötsligt – taxichaufför i Göteborg.
Jag och min kollega var de enda i hela salongen som skrattade.
Och medan resten av publiken skruvade på sig nickade vi också gillande åt den taxivardagsillustration som bjöds. De första kunderna Åke får i filmen var ovanligt verklighetstrogna i sin självupptagna överlägsenhet. Dessutom stämde åkturen de gjorde, från Brunnsparken över Saluhallen och tillbaka via Västra Hamngatan, överens med Göteborgs faktiska gatunät. Snyggt.
Anledningen att jag påmindes om detta biobesök nu är att jag nyligen, någon vecka in på mitt första jobb som arkivarie, kastade mig in i den femte, och hittills mycket lyckade, säsongen av Dexter. När Dexters syster Debra hamnar i avdelningschefens onåd och utnämns till syndabock för en totalt misslyckad polisaktion får hon det värsta straff hon kan tänka sig. Inte att bli suspenderad. Inte att tvingas tillbaka till ”desk duty” eller behöva ta på sig uniformen igen. Inte att bli suspenderad. Nej.
Hon tvingas jobba i källaren. I arkivet.
Och hon har för övrigt precis samma inledande bekymmer som jag hade. ”You’re supposed to file the documents. Not to read them.”
Ett härligt avskalat stycke filmkonst råkade trilla i mitt knä häromdagen. Kanske något daterat (vilket inte bara kan skyllas på den rent fysiska nedbrytning som gamla filmer drabbas av när de kemiska beståndsdelarna i filmburkarna börjar äta på varandra), förmodligen aldrig menat att stå under epitetet ”fräscht” i filmhyllan, men ändå för sin tid både kaxigt och en smula revolutionerande.
Den tyska stumfilmen är framförallt känd för att vara ”expressionistisk”, fyllt av symbolism och känslostarka utspel inspelade i fantastiska inomhus–byggnationer. Skådespelaren och regissören Lupu Pick var (enligt Lotte Eisner, som skrev de första viktiga böckerna om den tyska 20-talsfilmen), dock inte en anhängare av denna rörelse, utan ska snarare ha uttryckt sig nedlåtande över expressionist-snobbarnas dominans i den tyska filmbranschen. Hans film Scherben (=skärvor), som på svenska biografer fick den charmiga titeln Vaka över ditt hem och din dotter, är också ett tydligt avsteg från den traditionen och den första filmen i en annan rörelse som kom att spela en viktig roll i det tyska 20-talet: Kammerspiel-filmerna.
Kammarspelen var täta psykologiska dramer med endast en handfull skådespelare, oftast med fokus på arbetarmiljöer och utan de fantastiska scenbyggnader som var vanliga i den expressionistiska filmen. Påfallande många av dessa filmer skrevs av en kreativ herre vid namn Carl Mayer, som också skrivit manus till flera av mina favoritfilmer från den perioden (exempelvis Sunrise). Scherben utspelar sig mestadels i ett fattigt och ganska trångt hem, men också hel del utomhus, där faktiskt vädret har en stor del av handlingen.
Någonstans ute på landsbygden, i ett kargt vinterlandskap, lever en järnvägsanställd med sin fru och dotter. Större delen av deras kontakt med omvärlden sker via telegrafnätet och det tåg som undantagsvis stannar vid deras utpost, men oftast bara viner förbi. I övrigt ter sig deras vardag lika karg och melankolisk som landskapet utanför – kvinnornas omsorg om det lilla hemmet och faderns regelbundna inspektionsrundor genom blåsten längs med järnvägsspåren. Men så en dag nås de av ett meddelande om att en inspektör från staden skall besöka dem. Samma dag blåser vinden utanför sönder ett av deras fönster.
Far, dotter och den markerade tomheten efter hustrun.
Inspektören är tydligt medveten om sin högre rang, bevärdigar inte familjen med någon onödig uppmärksamhet. Men han fattar tillfälligt tycke för dottern, typiskt nog när hon ligger på knä och skurar trappan. Han förför henne – en händelse som filmen förbigår med nästan nonchalant självklarhet, men som totalt förstör den lite dystra men ändå balanserade verklighet som familjen lever i. Hustrun slår först sönder inspektörens dörr med en yxa och kastar sig sedan, när hon hittar sin dotter där inne, ut i natten utan ytterkläder. Fadern hittar så småningom sin fru ihjälfrusen i en snödriva.
Dottern, som fortfarande vill att inspektören skall ta med henne till staden, får nobben och använder faderns desperata sorg till att styra honom mot den ”skyldige”. Inspektören får känna på faderns våld. Detta att den simple tågväktaren mördar sin överordnade var en ganska upprorisk sak att visa på film vid den här tiden. Därpå ger sig den gamle mannen i väg till tågrälsen och stoppar första bästa tåg för att ange sig själv.
En väldigt utmärkande sak för Scherben är att denna sista händelse också sker med filmens enda mellantext. Och den är snygg också. Enligt litteraturen skall den dessutom i originalet ha varit färgad i rött. ”Jag är en mördare”.
Resten av handlingen förmedlades alltså enbart via bilder, atmosfär och ordlöst skådespeleri. Werner Krauss sköter detta briljant. De långa tagningarna när han sitter och stirrar på illustrationer av tomhet – platser där hans fru i normala fall hade funnits – är fantastiska och bildar en fascinerande känslobrygga mellan 1921 och 2010. Även inspektörens självbelåtenhet och snabba förförelse av dottern skildras på ett sätt som inte alls upplevs som störande för nutida betraktare. Dotterns (spelad av Picks hustru Edith Posca) och hustruns känslor spelas dock ut med otroligt breda gester som lutar åt expressionistisk film (tänk Doktor Caligaris kabinett), vilket skapar en märklig obalans i filmen.
Ljud i stumfilm: ett telegram på väg in.
Scherben är första delen i en planerad trilogi av samarbeten mellan Pick och Mayer. Andra delen Sylvester kom 1923. När den tredje filmen skulle spelas in blev regissören dock osams med författaren. Pick lämnade produktionen och uppdraget gick istället till F. W. Murnau, som med Sista skrattet (Der letzte Mann 1924) skapade en kritikerfavorit och odödlig filmklassiker. Det var också början till en rad lyckade samarbeten mellan Mayer och Murnau, som bland annat tog dem till Hollywood. Pick fortsatte som egensinnig regissör i tyska filmbranschen fram till sin plötsliga bortgång tio år senare. Han kan också ses som skådespelare i bland annat Fritz Langs Spione (1928).
Såg just Tears of the Sun (2003) på SVT. Jag ser nästan aldrig filmer inom ramen för schemalagda televisionsutsändelser, så det är alltid roligt när jag väl kommer till skott. Det kräver lite extra koncentration, även om jag ju numera självklart även kan pausa reguljära tv-program.
Givetvis är Tears of the Sun en inte särskilt minnesvärd film. Givetvis, trots att jag inte tycker om mig själv när jag säger så. Även om jag verkligen försöker gå in i varje film åtminstone någorlunda nollställd så omöjliggörs detta av namnen Bruce Willis och Antoine Fuqua (ps. jag gillade verkligen Replacement Killers) i kombination med spelplatsen ”Afrika”. Tears of the Sun var alltså, som väntat, naiv och lite jobbig i sitt skamlösa utnyttjande av ”etniska konflikter” och ”folkmord” för att skapa dramatik.
Visst. Hjärtat på rätta stället. Men räcker det när man använder en massakern på en hel by – med alla exotiska våldsattribut som fulla soldater som tänder eld på vissa offer, slänger andra på Auschwitzliknande högar bakom hus, våldtar byns kvinnor och skär av ammande mödrar deras bröst för att de aldrig ska kunna amma någon igen – som en simpel illustration för avtrubbade soldaters uppvaknande (Willis: ”I broke my first rule: I gave a fuck. And I got you in to it too”) till en mänskligare värld i en Hollywoodfilm? Jag tycker inte det.
Jag ifrågasätter inte de medverkandes goda intentioner i detta. Filmen innehåller till och med ansatser att skildra västerlandets cyniska spel kring konfllikter i afrika. Men det går att ifrågasätta filmmakarnas kunskap. Till och med jag, som inte har särskilt mycket specifika kunskap om Nigeria (där filmen utspelas) kan se att det saknas något. Oljekonflikterna, till exempel, nämns enbart i förbifarten. Och att västerländska intressen skulle ha någon skuld i dessa konflikter nämns inte alls. Några snabba googlingar senare hittar jag en intervju där regissören Fuqua (jag har alltid varit så osäker över hur jag ska uttala det namnet…) berättar att filmen från början skrevs för ett fiktivt ”afrikanskt land” men flyttades till Nigeria för att det skulle kännas mer genuint. Ja. Det märks. Det finns drag av både Rwanda, Sudan och Somalia (tänk: Black Hawk Down), och så slängdes det in lite olja i kompotten för att få det att låta mer Nigeria.
Till och med titeln (enligt Fuqua: ”Tears of the Sun is the tears of the people of Africa.”) är inlånad från ett helt annat sammanhang. Den var, enligt Wikipedia, ursprungligen ämnad för Die hard 4, men när den inte kom till användning där (det blev ju ”Live Free or Die Hard” istället) bad Bruce Willis, som producerat denna film, att få ta titeln med sig. För att han tyckte att den var så bra. Ja. Det var ju gulligt, men samtidigt helt obegripligt.
Men det var inte heller en verkligt dålig film. Enligt samma Wikipedia-sida som ovan så anser Roger Ebert att Tears of the Sun nästan helt och hållet är en film gjord av ingredienserna 1) regn, 2) skicklig cinematografi och 3) Bruce Willis ansikte, och att det mycket väl räcker till för att göra en helt godkänds hollywoodfilm. Jag är benägen att hålla med. Vad jag antar att jag försöker säga här är att det hade kunnat vara en bra idé att ändå låta Tears of the Sun utspelas i ett fiktivt land (den är ju trots allt inspelad på Hawaii). Då hade inte den skeva historieskrivningen och avsaknaden av amerikansk självinsikt stått i vägen för en angenäm filmupplevelse. Utvecklande var den adnå dömd att inte bli.
Myndigheter och institutioner som hänvisar till Adobe Acrobat Reader på sina hemsidor är ett otroligt vanligt irritationsmoment. Istället för att svära för dig själv när du upptäcker exempel på sådant kan du nu delta i pdfreaders.org-kampanjen som Fellowship of the Free Software Foundation Europe (FSFE) driver. Svenska myndigheter som redan finns med på listan är bland annat Göteborgs Stad, Valmyndigheten och Skatteverket. Här tänker man inte längre än näsan räcker. Nu ser jag fram emot något liknande som behandlar statliga facebook-sidor och liknande.
Läs mer, eller anmäl ditt exempel, här.
