Det var med stort nöje jag lyssnade mig igenom Keith Richards självbiografi Life (med bravur uppläst av en inspirerad Johnny Depp). En och annan sölig historia om ”rockstjärnelivet” passerade, liksom en hel del skrävlande om den Keithska kroppens närmast oändliga förmåga att godta både substanser, sömnbrist och fysiska olyckor (med kokosnötsolyckan – som aldrig var någon – som självklar höjdpunkt).
Men i detta var boken smått roande, utan att bli riktigt intressant. Det roliga var snarare Richards uppenbarligen outtömliga fascination för musik. I de många berättelserna om sökandet efter ”the sooouunnd” utvecklas boken nästan till en liten detektivroman. Och de noggranna hyllningarna till föregångarna och inspiratörerna är nästan löjligt undergivna, för att komma från en av rockhistoriens giganter.
Lustigt nog passade Life nästan sömlöst ihop med nästa bok jag inte orkade läsa men ändå var tillräckligt intresserad av för att lyssna mig igenom – en bok som visserligen är självbiografisk, men sträcker sig över väldigt mycket kortare tid, och behandlar ett liv och en organisation som egentligen borde vara så långt ifrån gubbrock och rockcirkus man kan komma. Daniel Domscheit-Berg vigde två år av sitt liv åt projektet Wikileaks, kom på kant med organisationens envåldshärskare Julian Assange, blev ”suspenderad”, lämnade organisationen och försöker nu ge sin egen bild av händelseförloppet i boken Wikileaks – Historien bakom sajten som förändrade en hel värld.
Titeln är missvisande. Och troligen medvetet felöversatt. Originaltiteln är snarare något i stil med Wikileaks – Min tid med världens farligaste webbsajt. Och så länge man bara lägger betoningen på min så är boken visserligen lite strulig och inkonsekvent, men ändå väldigt intressant. Det framgår tydligt att boken är skriven i all hast, tidigt efter uppbrottet från organisationen som Domscheit-Berg såg som sitt kall och sin identitet. Den är skriven i bitter affekt och med brustet hjärta (och omtumlande hat-kärlek till IT-rockstjärnan Assange), men i djup övertygelse om projektets rättfärdighet och potential. Och när man väl vant sig vid det och lärt sig skala av Domscheit-Bergs behov av att få rätta till bilden av sig själv, träder det fram en i mitt tycke alldeles nödvändigt fördjupad bild av Wikileaks, som ju i sig blivit en sån extrem maktfaktor här i världen (om nu inte dess främsta tid redan är förbi – Domscheit-Berg och hans medavhoppare tog med sig Wikileaks system för inlämning av läckor när de lämnade). I slutändan faktiskt lättläst men ändå oerhört intressant.
Vad detta har med Dressman-papporna att göra? Jo, Keith Richards använder en inte obetydlig del av sin långa självbiografi till att närmast avrätta sin bandkollega Mick Jagger. Själv hade jag ingen aning om att deras hat-kärlek hade nåt såna absurda proportioner, men enligt Richards är de visserligen ”bröder”, men ändå sådana ovänner att de ända sedan mitten av 80-talet har tvingats till ”möten mellan fyra ögon, på neutral mark (typ: Bahamas)” varje gång det eventuellt var dags för ett nytt album, för att diskutera om de skulle orka.
Detta hade två orsaker, enligt Richards. För det första vande sig Jagger under Richards långa period av heroinmissbruk vid att vara den som hade kontrollen över bandet och var den som bestämde över dess riktning. Han ska aldrig ha vant sig vid en clean och beslutsam Richards med egen uppfattning om bandets bästa. Och för det andra drabbades Jagger tidigt, liksom sångare i nästan alla andra band, av en sjukdom som dr. Richards kallar för LVS – Lead Vocalist Syndrome. Det är vad de får den dag de inser att strålkastarljuset skiner extra starkt på just dem och att de därmed är viktigare än the band.
Detta ska i Rolling Stones fall ha kulminerat när Jagger försökte starta igång sin solokarriär på tidiga 80-talet – ett kontrakt som han förhandlade fram inom ramen av ett större skivkontrakt med Rolling Stones, men utan att berätta om det för sina bandkamrater. Den redan dåliga stämningen försämrades drastiskt och fick en naturlig höjdpunkt i en nattlig episod då Charlie Watts, i ilska över att ha blivit kallad för ”min trummis” av Jagger, gjorde sig extra fin och gick för att slå i denne lite vett.
Detta påminns man om både en och annan gång när man läser Domscheit-Bergs berättelse om sin relation till den mytomspunne Assange. Att allt inte står rätt till hos den sistnämnde kommer inte som någon nyhet. Det vet nog alla som hänger med någorlunda i nätpolitiska nyheter. Och till hans många problem kan helt uppenbart fogas en rejäl dos Lead Vocalist Syndrome. Makt korrumperar. Rockstjärnestatus likaså. Det tycks som om all uppmärksamhet kring det fascinerande projektet Wikileaks har gjort den från början småknasige Assange till fullständigt bindgalen.
Frågan är förstås vad detta säger om Domscheit-Berg, som ju erkänner i sin bok att han såg många av dessa tendenser redan tidigt, men ändå säger att de var ”bästa vänner” och att han fullständigt försakade till exempel sin flickvän för Assange och Wikileaks. Men att han är så öppenhjärtligt buddy-förälskad i sin föraktfulle kamrat, och inte förmår ta sig ur den relationen innan han blir utsparkad, ger ändå hans röriga berättelse en viss ledsam trovärdighet.
