Farväl till vapnen / A Farewell to Arms (Frank Borzage, USA 1932)
En stor del av den ”semester” som nu börjar rulla in i slutskedet nu har jag ägnat åt att försöka få perspektiv på en svensk överklassflicka född för drygt hundra år sedan. Ja, citationstecknen runt semester är där just av det skälet. Förutom att ”vara ledig” har jag, precis som varje sommar, haft en tjock uppsättning målsättningar för min semester. Det är egentligen en mycket dålig idé, men det blir så i alla fall.
Målsättningen den här gången har varit att få en urgammal sten i min ryggsäck i rullning. Förvandla en dröm till ett projekt, kanske man kan säga. Jag har ännu ingen aning om jag har lyckats, men inom ramen för denna målsättning har jag alltså varit tvungen att försöka mig på hur denna flicka var funtad när hon var liten. Innan hon blev Veit Harlans musa – och en av Tredje rikets största filmstjärnor. (Nej, jag menar inte Zarah Leander).
Bland annat så har jag lusläst hennes självbiografi, som tyvärr inte består av så mycket mer än odaterade anekdoter samt mer detaljerade utläggningar om hur kärleken till filmvärlden växte fram hos henne. Och en av många saker som jag har haft svårt att relatera till i det jag läst (alltså inte bara att vara dotter till nobellkommitténs ordförande eller att bli ivägskickad på internat i Frankrike i två år för att få lite fason på sin sociala kompetens) är hennes kärlek till, av alla Hollywoods fantastiska män, just Gary Cooper.
Gary Cooper i Farväl till vapnen
Jag har aldrig förstått Gary Cooper. När jag för många år sedan såg min första film med honom (vad jag vet), Marocko (Joseph von Sternberg 1930) på Draken i Göteborg, tyckte jag att han gjorde en ytterst stel figur mot Marlene Dietrich – ja, alltså ännu mer stel än vad alla skådespelare blir när det ställs emot denna självlysande dam. Jag blev faktiskt lite besviken. Hans namn lovar ju på något sätt en hel del. Och av någon anledning hade jag associerat honom till den nästan alltid helt lysande Cary Grant. Men Cooper kändes som en stumfilmsaktör som inte vant sig vid ljudfilmen än. Och den känslan har han gett mig i senare filmer, som Dolken och kappan (Cloak and Dagger, Fritz Lang 1946) eller Vi behöver varann (Meet John Doe, Frank Capra 1946) också.
Gary Cooper har långa ben
Och nu säger alltså denna Kristina Söderbaum att hon såg Farväl till vapnen 1932 och blev så förtjust i Cooper att kärleken varade livet ut. Ja, hon till och med vågade berätta om det för sin beprövat svartsjuke make (Harlan sägs ha friat till henne i ett svartsjukeanfall omedelbart efter den första kärleksscen han regisserade Kristina i) som fick ett raseriutbrott och började gasta om att alla minsann vet att män med långa ben är värdelösa älskare.
Så ikväll kände jag att jag var tvungen att ge Gary Cooper en ny chans. jag skaffade fram Farväl till vapnen (filmen är så gammal att den ligger i public domain, så man kan problemfritt se den gratis).
Frank Borzage lär ha hottat upp den här berättelsen en hel del. För kanske 20 år sedan läste jag Hemingways förlaga och som jag minns den är det en otroligt romantisk historia, men långt ifrån lika melodramatisk som filmversionen.
Gary Cooper spelar alltså någon slags amerikanskt ambulansbefäl i den italienska armén under Första världskriget. I stället för att vara kall och lite avstängd, som jag vill minnas att personen i boken var, är Coopers figur snarare en förvuxen tonåring. Oansvarig, modig och oförmögen att behärska sig när han får lust på något.
Så till exempel blir han blixtförälskad i sin bäste väns ”love interest” och bestämmer sig helt sonika för att ta över henne. Till en början helt oseriöst, men efterhand blir de dunderförälskade i varandra. Där övergår Coopers pojkaktighet till en närmast religiös determination. Till bäste vännens stora irritation.
Gary Cooper och Adolphe Menjou
Här uppstår sedan viss förvirring, inte bara för att bok och film skiljs åt i handlingsutveckling, utan för att motiv och handling hos denne bäste vän blir så spretiga att jag för en stund börjar fundera om de inte var två olika karaktärer ändå. Men det kan det ju inte vara. Adolphe Menjou känner man ju igen.
Nåväl. Cooper skadas och skickas till det konvalescenshem där hans flickvän råkar vara stationerad. De gifter sig inofficiellt, men lyckan blir kort, för Coopers excessiva alkoholbruk upptäcks av en sköterska och han skickas tillbaka till fronten. Hon rymmer till Schweitz för att vänta på honom. Men vad de inte vet är att Coopers bäste vän bakom kulisserna drar i alla möjliga trådar för att hålla dem isär (däri filmens melodramatiska element, som inte är så framträdande i romanen). Så nu hör de inte ifrån varandra på evigheter.
Till slut brister det för Cooper.han deserterar och letar under stora umbäranden upp sin älskade. Dock kommer han lite för sent. Av hunger, sjukdom eller hård förlossning (oklart vad, eftersom censuren lade sig i och mixtrade med vad som fick sägas rakt ut under hennes operation) dör hon, bara några minuter efter att han anländer vid hennes sida.
Helen Hayes
Filmen är vacker. Den fick en Oscar för bästa kamera. Men ärligt talat: vilken film som helst som slutar med två älskande som skiljs åt medan den döende mumlar ”I believe it. And I am not afraid” med Wagners Liebestod i bakgrunden, är vacker. Det måste bara vara så. Gary Cooper kanske är vackrare än motspelerskan Helen Hayes, men hon lyckades nog leverera ett mycket mer levande personporträtt än honom. Faktum är att hennes roll är otroligt lik många av de roller som Kristina Söderbaum kom att spela under sin karriär. Oskyldig men klok, självuppoffrande, trogen sin kärlek in i döden.
Tyvärr var kopian jag såg ganska medtagen. Det är möjligt att jag hade tyckt bättre om filmen annars. Nu minns jag den mest som en närmast medioker filmatisering av en fantastisk bok, från ljudfilmens tidiga dagar. Det är en skaplig melodram, som hade stått bättre på egna ben. Men äsch… Vilken film mår bra av att jämföras med Ernest Hemingway?
Det finns även en remake från 1952, regisserad av King Vidor och med Rock Hudson i huvudrollen. Denna information passar helt och hållet in i min upplevelse av den här filmen. Rock Hudson i den rollen känns fruktansvärt logiskt, och det antyder att denna andra filmatisering inte direkt återställer den melodramatisering av berättelsen som den första filmen ledde till. Jag blir nog tvungen att se den med.
Men blev jag klokare angående Gary Cooper, då? Nja… Han är lång och stilig och kan, förutom att se stel ut som i Marocko (även den med Adolphe Menjou), även se olycklig eller oerhört bestämd ut. Men jag har nog fortfarande inte riktigt förstått hans storhet. Inte om man jämför honom med samtida filmstjärnor. Men jag tror att jag ska ge honom ytterliga någon chans innan jag ger upp. Jag tror att jag snarast ska ta och se om Dolken och kåpan och Scheriffen (High Noon, Fred Zinnemann 1952).
