I rusningstrafik har Mexiko City  har redan bussar och spårvagnar avsedda för endast kvinnor. Nu har staden Pueblo även fått en liten flotta med 35 taxibilar som endast är till för kvinnor. I grund och botten en mycket bra idé, som säkert skulle få positivt mottagande även här i Göteborg, med tanke på alla historier man hör om både hisknande övergrepp och simpla snuskgubbar.

http://www.crazytaxigames.net/

Snubblade över en artikel om företaget Pedicab i Colorado, som tillverkar Rickshaws i olika utföranden. Det verkar som om de fått rätt god spridning på sina cyklar, och ringcentraler dyker upp på lite olika håll. I Denver, till exempel, finns ett företag med 40 cyklar (det vill säga lika stort som det företag jag själv arbetar för). I New York ska det finnas runt 220 cyklar, vilket staden numera upplever som ett problem.

I Göteborg har jag hittills sett en rickshaw, under en säsong för några år sedan. Den fraktade välförfriskade damer från Kungsportsplatsen till Avenyn och de såg alltid ut att vara väldigt väl medvetna om att alla stirrade på dem.

En taxiförare i Verulam, Sydafrika lyckades i torsdags klämma in häpnadsväckande 30 passagerare i sin Toyota Hiace innan den av okänd anledning voltade. Bilen ska ha rullat flera varv, enligt artikeln med följd att flera passagerare kastades ut på vägen och skadades allvarligt.

På måndag inleds rättegången mot två taxichaufförer som ska ha kidnappat en av sina kunder, en ung kvinna, och våldtagit henne. Den ene av dem erkänner att han haft sex med kvinnan men påstår att hon var med på det (japp: han hävdar att hon frivilligt följde med två taxichaufförer ut i skogen och hade sex i baksätet av en bil hellre än att åka hem). Artikeln på gp.se försäkrar oss dock om att det inte var fråga om förare från något större bolag, utan “så kallade friåkare”.

- Är du arg, eller?
- Vem, jag?
Aj då, syns det så väl att jag tänker “neeej” när fyra vingliga flickor i högklackat vandrar mot bilen? Och jag som hade föresatt mig att vara en extra leende version av mig själv idag (för att undvika grälsituationer som den igår). Jag får skärpa mig lite, tänker jag och ler stort.
- Vad heter du, då?
- Tomas.
- Har du nå’ party i den här bilen då, Tomas? (taxikundslang för: partymusik, oftast i betydelsen Radio NRJ)
Jag väljer att missförstå hänvisningen till musik och svarar.
- Nej.
Reaktionen är som väntat ett storögt
- Va? Har du inge’ party, Tomas? Varför inte det då?
- För att jag är på jobbet?
- OK. Kom igen tjejer, säger en av dem. Vi frågar ut taxichauffören istället!
Också en vanlig lek. Som jag inte orkar med.
- Nej, snälla, kan ni inte sjunga nåt?
Och då gjorde de faktiskt det. Ebba Gröns Die Mauer, av alla sånger. Och det blev en väldigt angenäm resa.
Det påminner mig om en period för några år sedan, då jag hade som standard att erbjuda glada gäng lägre taxa om de sjöng hela vägen. Kanske skulle införa det igen.

Nemureru Mori
眠れる森
A Sleeping Forest

Ett av vårens trevligaste inslag av eskapism (för sådan är av nöden när man läser arkivvetenskap) stod A Sleeping Forest, en äldre TV-serie från Japan för.

Dessa så kallade j-drama skiljer sig en smula från svenska serier, till exempel i det att de sänds årstidsvis – en hel drös nya serier börjar vanligtvis till våren, sommaren osv. Tolv avsnitt senare tar de sedan slut också, det vill säga under en säsong formas en berättelse med början, böljande mitt, och slut. Sedan får man hitta sig en annan serie att följa.

A Sleeping Forest, från 1998, är ett drama av det mörkare slaget.

Nu när sommaren har kommit har mitt överdrivet intensiva vårschema helt plötsligt övergått till halvfart. Kroppen tackar för vilan, men huvudet hann inte med i omställningen. Plötsligt inga nattjobb att springa till eller uppsatser att kränga ihop i extremfart under långa nattsittningar. Det känns som om det kanske gick en säkring eller två. Men jag börjar långsamt bli mig själv igen.

Under tiden har jag försökt köra lite dagtaxi. Det är skönt, eftersom man slipper vara så jävla pepp som man annars förväntas vara. När gänget ska ut på krogen och hoppar in i bilen med hälsningsfrasen “tjena gubben!” och man inte ger rätt respons slår det snabbt över till “Ja, du var ju inte så trevlig” (ytterligare en sån där sak som man inte säger till folk man inte känner. Utom taxichaufförer då). Den grejen är jag inte så bra på. En gång retade min icke-glättighet upp fyra medelålders män till den grad att de börjar sjunga “En taxichaufför, en taxichaufför, det är en man med glatt humör” medan vi for över Älvsborgsbron.

“Äntligen!”

Det var min första tanke, när jag läste att Transportstyrelsen lämnat in ett förslag till regeringen om att man nu ämnar att rensa upp, åtminstone lite (att helt enkelt ta och reglera priserna uppfattas fortfarande som toksocialistiskt) i taxiträsket.

Alltså, inte träsket i betydelsen att en taxiförarlegitimation inte garanterar kunden något annat än att att föraren, vid något tillfälle, haft tid och råd att traggla sig igenom ett minimalt administrativt staket (det garanterar till exempel inte att personen med legitimationen kan köra bil, ser ordentligt, har förmågan och viljan att kommunicera med sina kunder eller har vett nog att inte försöka köpa kvinnor i Rosenlund på helgförmiddagar…), utan pristräsket, som ju också är ett problem. Det är det träsket som gör att norrmän skriver brev till Göteborg & co och klagar på att de fått betala 80kr från hotellet till stan, 180kr samma sträcka tillbaka och sedan 800 kronor från centrum till flygplatsen (bolaget där jag arbetar – extra, gud ske lov – tar 240) enligt ett aktuellt exempel som jag råkade snubbla över häromveckan.

Herregud. Norrmän tycker att det är dyrt med taxi i Göteborg.

Världskulturmuseet testar ett nytt grepp idag och bjuder in stadens taxichaufförer till fest. Gratis mat och en liten konsert. Ska bli kul att se hur många de lyckas locka med det konceptet. Flyern är en väldigt färgglad och sprättig historia (Jag menar… “en magisk kväll”?), men det kanske behövs när man skall övertala muttriga taxichaffisar som redan har hört allting?

Nåväl. Jag hörde talas om tillställningen ryktesvägen först. Det är ju lite speciellt när en sådan institution bjuder in just den egna yrkeskåren till en gratis middag. Jag hörde någon som trodde att Transportarbetarförbundet var inblandade. Min egen teori var att Världskulturmuseet sent omsider hakat på föreställningen om den exotiske taxichauffören. Men vad det skulle tjäna till att bjuda oss på mat? Flyern ger svar.