Jag satt precis och funderade hur Wanderson kunde vara så bra ibland men så dålig idag. Fram till mitten av andra halvlek mot Hammarby var han bara trög. I dubbel bemärkelse. Långsam i steget (har någon någonsin sett honom vinna, eller ens försöka vinna, en löpduell?) men också långsam i tanken. Den avgörande passningen kom för sent, så att medspelaren fick ställa sig och vänta för att inte hamna i offside, eller så ignorerade Wanderson den möjligheten helt och trasslade istället in sig i ett nät av tre-fyra försvarare. Nej, där hände det verkligen inte mycket idag.

Fram till just då, när jag satt och funderade på det, och när en annan idag lite bortkommen hjälte smög fram en diskret men vass passning till honom och bollen låg i nät innan bajenmålvakten hunnit säga “precisionsskott”.

Även Wanderson såg lättad ut, iofs, så han kanske också kände att han inte var på topp idag. Efter det fick han lite fart.

Fart var det dock svårt med överlag, i en match med en så narcissistisk domare. Jag räknade till minst nio olika tillfällen där domaren blåste i sin pipa för att någon spelare – ve och fasa! – tagit något steg för långt fram vid inkast. Stundom blåste han verkligen för allt. Utom för Wanderson förstås, som kommer att gå till historien som Sveriges mest domarmobbade spelare någonsin? Han är lätt att känna igen, och alla allsvenska domare tycks veta att han alltid lägger sig. Därigenom gick vi miste om något som nog skulle ha varit en straff i slutet av matchen.

Rickard Spong var som vanligt dominant med sina grymma brytningar. Johan Mårtensson börjar äntligen ta för sig lite igen och Mikael Dahlgren överraskade positivt med sina offensiva utflykter. Vilket ändå inte hindrar att jag saknar trygge Kenneth Gustafsson. Vi får också hoppas att Jonas Lundén inte skadade sig när han gick ut. Vi har ju inte så många backar kvar att ta av. Inget ont om Lycén va, men någon bra lösning på högerbacken är han verkligen inte.

Charlie Davies verkar vara en osympatisk figur. Inblandad i ett par trista gruff och dispyter. Men det gjorde inte så mycket. Härligt fotbollsväder, två lag som inte vek ner sig, och två klackar (Trumman gick. Den sparsamma bajenklacken skanderade “Hammarby…. Hammmarby…”. Efter en stund undrade min son: “Varför ropar de Mamma Mu?”) som inte gjorde det heller. Oavgjort var hyfsat rättvist.

Ok. Så vi har eventuellt en pandemi på gång. Till och med kalifornien har undantagstillstånd. Medan vi väntar på att den riktiga hetsen skall komma till det lugna Skandinavien kan vi följa diskussionen om vad vår eventuella pandemi egentligen ska heta.

Der Spiegel berättar att begreppet svininfluensa på flera håll anses missledande, eftersom viruset som sprider skräck över världen tycks vara en muterad form av den ursprungliga grissjukdomen. Ytterst få av dem som nu blir behandlade i USA har varit i kontakt med svin (djuret).

Så man föreslår istället “Nordamerikanska influensan”. Men många föredrar det ännu mer neutrala “Nya influensan” (“Novel flu”). Från EUs sida har man till exempel uttalat sig positivt om detta, eftersom det gynnar grisuppfodningen, som annars anses kunna bli lidande.

Medan den israeliske hälsoministern Jakow Litzman invänder att namnet “Grisinfluensa” är en förolämpning mot judar och muslimer. Där kommer man istället att kalla den för “Mexikanska influensan”.

Der Spiegel påpekar dock att det vad gäller namnet troligen redan är kört. Spanska sjukan till exempel var inte särskilt spansk. Den tog fart inte i Spanien, utan i Kansas 1918. Där rådde dock krigslagar och censur, så känd blev sjukdomen först när den hade spritt sig till Europa och drygt var tredje spanjor var insjuknad.

Hellboy II – The Golden Army
Guillermo del Toro 2008

När jag såg den första Hellboy-filmen blev jag egentligen måttligt imponerad. Jag var för trött för att se en hel film och hade uppskruvade förväntningar av del Toros tidigare filmer Cronos och The Devil’s Backbone. Men jag gillade ändå det gulliga paret i filmens centrum – den känslige machodemonen som varje dag slipar ner sina djävulshorn för att verka mer mänsklig, och flickvännen som tenderar att börja brinna – så jag blev glad när det visade sig att den obligatoriska uppföljaren inte bara var en formeluppföljare av samma bolag med annan regissör.

Tvärtom var det ett projekt av samma regissör men med ett helt annat bolag. Ja, till och med en av de egna filmer som del Toro påstår sig ha liggandes närmast sitt hjärta.

Vilket vid en första anblick kan tyckas vara lite konstigt. Filmen är visserligen en av de snyggaste jag sett på ett tag. Det finns ett otroligt detaljdjup i nästan varje scen (scenerna på trollmarknaden är fantastiska!), och blandningen av skådespeleri och digitala stunts och scenografi fungerar här bättre än i någon annan film jag sett. Men likväl är ju detta inte en film med möjlighet till samma personliga infärgning som till exempel del Toros stora hit Pan’s Labyrinth. Det är ju en actionfilm. Baserad på en tecknad serie. En uppföljare. Fnys…

Men vår röde hjälte är trött på att gömma sig för världen i sin hemliga bas. Han vill ut. Liksom hans blonde motspelare, som varit i landsflykt en halv evighet, men som nu har återvänt för att med våld återkräva den rätt som människorna berövat naturen och de andar och varelser som befolkar den. En tematik som passar mycket väl in i del Toros tidigare produktion.

Så för den som inte vill förlora sig i filmens visuella överdådigheter, fantasivarelser och snygga martial arts-scener (även om martial arts ju verkligen inte passar själva titelhjälten, som hellre vinner sina slagsmål genom envishet och slagtålighet snarare än något som skulle kunna liknas vid finess) finns här en rikt besjälad tematik att klamra sig fast vid. Och för den som inte orkar det finns det åtminstone ett intressant persongalleri och ett knippe utmärkta skådespelare.

Ron Perlman tycks gå in i sin karaktär med liv och hjärta. Selma Blair är lika bra som vanligt. Och filmens störste antagonist, den blonde prinsen Nuada, spelas med bravur av självaste Luke Goss.

En eloge också för att man här använder sig av den stereotype tysken på ett roligt sätt utan att behöva göra honom varken till skurk, förrädare eller pervers. Det tyska hos karaktären Johann Krauss finns visserligen där för att understryka hans byråkratiska egenskaper. Det är också därför som Johann inte har någon kropp (del Toro berättar i extramaterialet att han funderat på hur man bäst kunde gestalta byråkratiskhet och kommit fram till att det måste vara genom att inte låta den ha någon kropp alls). Istället består karaktären av gas, som oftast återfinns i en specialdesignad dräkt, men ibland ger sig ut på egna äventyr. Hur som helst får Johann ändå vara en i gänget hela vägen ut. Och det känns på något sätt befriande.

Krisen
Av Paul Krugman

Ja. Det finns en fri lunch. Vi har bara inte listat ut hur den funkar. Resursera finns, men det stora frågan är: hur får vi dem i arbete igen?

Det påstår i alla fall Paul Krugman i en bok som jag just lagt ifrån mig.

Nej, jag har inte läst Krugman för att jag måste läsa alla nobelpristagare utan för att jag fastnade för bokens titel och tema: Krisen. Tanken på en fast hand som vägledning genom kaoset på ekonomisidorna kändes oerhört tilltalande. Dessutom har ju Krugmans krönikor i Arena alltid varit läsvärda.

Och den är väldigt intressant. Även för en ringrostig gammal humanist som undertecknad, som ofta villar bort sig bland termerna och gärna hamnar i tillstånd av “ja, just det här stycket kanske jag skulle hoppa över”.

Visserligen är den lite fult marknadsförd (till stora delar är boken en tio år gammal skrift om finanskrisen i östasien) men man får ändå en mycket gedigen inblick i de mekanismer som skapat krisen, vad den i värsta fall kan leda till och hur den i bästa fall kan lösas inom någorlunda nära framtid. Krugman är uppenbarligen en stark anhängare av det keynesianska fördraget och menar att det krävs ytterligare injektioner, fokuserade på den offentliga sidan, och även ett förbättrat globalt samarbete. På sikt behövs också en större insikt om (och därmed reglering av) institutioner som inte kallar sig banker med i allt väsentligt agerar som såna.

Men vi är inte i en depression. Och han tror inte att vi kommer att hamna där heller.

Att den här boken är så snabbt utgiven gör att den är slarvigt översatt (många svenska meningar med engelsk uppbyggnad) och dåligt korrad (och har ett skrattretande fult omslag). Men den är såpass matnyttig och skriven med ett så stabilt handlag att man faktiskt lätt kan bortse från det.

En dag vill jag ta med mig en bra DV-kamera ut på avenyn en lönelördag och bara filma kvinnor som inte kan gå ordentligt i sina högklackade skor. Kan bli en väldigt rolig film av det. Symphonie einer Kungsportsavenyn.

Lönefredag, men jag lyckades skickligt navigera mig i cirklar runt avenyn hela natten. Det är en svår konst.

Kvällens höjdpunkt kom egentligen redan under första körningen. En drug run i tre akter.

I. Får en beställning, men ingen dyker upp förrän jag är på väg att lämna platsen. In hoppar en skön lirare från etiopien (“i mitt land vore det nästan en förolämpning att inte försöka pruta i en taxi”). Han är hög som domkyrkan och hinner somna redan innan hans kamrat hinner in i bilen.

II. Första stoppet. Kamraten, som just frikostigt berättat om sin post-traumatiska stress efter att ha blivit knivhuggen och beskjuten av ryssar under ett arbetspass som dörrvakt på stureplan, glider in i en lägenhet. När han kommer ut har han en mystisk fryspåse i ena handen och den andra handen är full med wienerkorvar. “Ska du ha en wienerkorv?” “Nej, det är lugnt.”

III. Eftersom akt I och II tog närmare en halvtimme i anspråk hinner taxametern rinna iväg till en beaktansvärd summa innan vi når slutdestinationen. Killen i fram blir upprörd. Vill visa sitt missnöje med den dyra körningen. Enklaste sättet: Betala med jämna pengar. Trehundrasextiotvå spänn. Inte en krona extra.

Han plockar fram tre hundralappar. En femtiolapp. Och… öppnar myntfacket och…. rotar lite och… somnar. Med två fingrar i myntfacket på sin egen plånbok.

Jag får puffa på honom lite lätt. För att underlätta för honom att vara oförskämt och tro att han har läget under kontroll. Gulligt.

En katolsk biskop tar ledigt från kyrkan för att gå till val på just sin trovärdighet som katolsk biskop. När han vinner valet och blir president i ett litet land råkar han i affekt örfila ett ex. Så hon går ut offentligt med att de har barn ihop. Barnet fick hon när hon var 16. Och han katolsk biskop. Och hoppsan: här kommer en till kvinna som har barn med honom! Och en till (som till och med är döpt efter förre påven)!!

Sammanlagt kan det vara upp till nio (9) (IX) (ja, nio) barn, som detta sändebud har på sitt “samvete”…

Fantastiskt..

Taxi to the Dark Side
Alex Gibney 2007

Dilawar var strax över tjugo, taxichaufför i Afganistan och hade just köpt en ny bil. Men i december 2002 råkade han befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. På väg mellan två städer blev han och hans kunder arresterade för delaktighet i en raketbeskjutning mot en amerikansk bas.

Rättare sagt: de blev tillfångatagna av – har det visat sig – dem som faktiskt utövade beskjutningen, och sedan utlämnade till amerikanarna.

Några dagar senare dog Dilawar plötsligt. Han hade inte utsatts för någon extrem tortyr i egentlig mening. Men hans ben hade fått så många lårkakor att man hade fått amputera dem. Om han hade överlevt de inflammationer som uppstod.

Dilawars historia är ramverk för Alex Gibneys djupdykning i det skrämmande tortyrsystem som USA’s administration infört stegvis efter 11/9. Vi möter en mängd olika, främst amerikanska (många av dem förövare), ögonvitten från Bagram (det läger där Dilawar dog), Abu Ghraib (dit Captain Caroline Wood, den ansvariga för utredningen av Dilawars död, flyttades som chef för förhörsverksamheten), Guantanamo och får en inblick i de politiska strategier och så småningom strider som ledde fram till USA:s nya policy kring tortyr.

Policyn känner väl alla till vid det här laget. Som det uttrycks i filmen: USA vill inte ha med tortyr att skaffa (fotnot: men det är vi som avgör vad som är tortyr.)

Nytt för mig var dock hur finessrik den “nya amerikanska tortyren” ändå är. Utvecklat av forskare på amerikanska och canadensiska universitet, som komit fram till att man inte alls behöver slå någon. Enkel “sensory deprivation” räcker för att uppnå en nästan garanterad psykos inom två dygn. Sätt på honom hörselkåpor, vantar, ögonmask och för säkerhets skull en påse över huvudet så har du honom i en liten ask. Till ett visserligen ganska högt pris. Personen i fråga tappar ju förståndet. Detta och mycket mer finns i Kubark Counterintelligence Interrogation Manual

En av de intervjuade säger att förhörsledarna på Guantanamo till slut fick så pass fria händer att Guantanamo förvandlades till “a Behavioral scientific laboratory”.

I fallen Abu Ghraib och Bagram uppdagades ju missförhållandena och fick konsekvenser även i USA. Men ingenstans såg man någon ta skada på högre ort. Inte ens officerare fälldes, eller knappt ens åtalades. Gibney, vars egem far var förhörsledare under andra världskriget, menar att anledningen till det är att USA:s förhörspolicy medvetet kringgärdats av en “dimma av dubbeltydighet” kombinerat med en stark press på outbildat personal att leverera resultat. Så kunde fotfolket fås att tro att de gjorde det som krävdes av dem, medan de sedan kunde singlas ut som “a few bad apples” när saker kom till ytan.

Men sittande president var kvar vid makten, med samma sorts politik, i hela sex år efter Dilawars död. Grundbulten för hela det militära systemet – “the chain of command” – fungerar utmärkt neråt, men tydligen inte lika bra uppåt.

Intressant nog visas också några scener ur 24, som jag skrev om för några dagar sedan. Detta i samband med att Alfred McCoy förklarar att populärkulturen hjälper till att bygga en grund för regeringens förvridningar av internationell lagstiftning. Bland annat genom att föreslå att tortyr används på ett sätt som det egentligen aldrig används – nämligen som ett sätt att stoppa “galningen som sitter med en bomb mitt i en amerikansk storstad”. Så som Jack Bauer brukar göra.

Taxi to the Dark Side argumenterar övertygande mot tortyr, både på ett mänskligt och på ett funktionellt plan. Den klär av den redan halvnakna bushadministrationen dess sista kläder och ger istället Dilawar, och därmed förhoppningsvis också många av dem som drabbats av liknande öden, tillbaka rätten till att vara en hel människa. Nu sörjd av fru och barn på den afganska landsbygden

…som för närvarande står 0-0, körde jag häromveckan ett av alla de fotbollslöften som det inte blev något av. För några år sedan fick han sitt första vettiga kontrakt och flyttade upp i Gefle för att ingå i deras allsvenska trupp.

På väg till första eller andra träningen kom hunden springandes mot honom i hallen när han skulle knyta skorna. En slarvigt placerad spegel krossades. Och skar av honom hälsenan.

Ett år med trök-rehab i Gävle är nog tillräckligt för att få vem som helst att ge upp. Killen blev fotbollsinvalid och framgångsrik konsult istället.

Matchen är förresten oväntat intressant, trots motstånd och antal mål.

Uppdate: De sista femton var tamfotboll. Trist. 0-0.

Obama hit, Obama dit. Men vad hette den där andra snubben nu igen… Det är ju tragiskt vad lite jag kan om dagens Kina.

Dagens läxa: Kinas president heter Hu Jintao.

Hu Jintao… Hu Jintao… Hu Jintao… Hu Jintao…

Premiärministern heter för övrigt Wen Jiabao
Och jag behöver lära mig att bädda in filmer.