Jag satt precis och funderade hur Wanderson kunde vara så bra ibland men så dålig idag. Fram till mitten av andra halvlek mot Hammarby var han bara trög. I dubbel bemärkelse. Långsam i steget (har någon någonsin sett honom vinna, eller ens försöka vinna, en löpduell?) men också långsam i tanken. Den avgörande passningen kom för sent, så att medspelaren fick ställa sig och vänta för att inte hamna i offside, eller så ignorerade Wanderson den möjligheten helt och trasslade istället in sig i ett nät av tre-fyra försvarare. Nej, där hände det verkligen inte mycket idag.

Fram till just då, när jag satt och funderade på det, och när en annan idag lite bortkommen hjälte smög fram en diskret men vass passning till honom och bollen låg i nät innan bajenmålvakten hunnit säga “precisionsskott”.

Även Wanderson såg lättad ut, iofs, så han kanske också kände att han inte var på topp idag. Efter det fick han lite fart.

Fart var det dock svårt med överlag, i en match med en så narcissistisk domare. Jag räknade till minst nio olika tillfällen där domaren blåste i sin pipa för att någon spelare – ve och fasa! – tagit något steg för långt fram vid inkast. Stundom blåste han verkligen för allt. Utom för Wanderson förstås, som kommer att gå till historien som Sveriges mest domarmobbade spelare någonsin? Han är lätt att känna igen, och alla allsvenska domare tycks veta att han alltid lägger sig. Därigenom gick vi miste om något som nog skulle ha varit en straff i slutet av matchen.

Rickard Spong var som vanligt dominant med sina grymma brytningar. Johan Mårtensson börjar äntligen ta för sig lite igen och Mikael Dahlgren överraskade positivt med sina offensiva utflykter. Vilket ändå inte hindrar att jag saknar trygge Kenneth Gustafsson. Vi får också hoppas att Jonas Lundén inte skadade sig när han gick ut. Vi har ju inte så många backar kvar att ta av. Inget ont om Lycén va, men någon bra lösning på högerbacken är han verkligen inte.

Charlie Davies verkar vara en osympatisk figur. Inblandad i ett par trista gruff och dispyter. Men det gjorde inte så mycket. Härligt fotbollsväder, två lag som inte vek ner sig, och två klackar (Trumman gick. Den sparsamma bajenklacken skanderade “Hammarby…. Hammmarby…”. Efter en stund undrade min son: “Varför ropar de Mamma Mu?”) som inte gjorde det heller. Oavgjort var hyfsat rättvist.

Ok. Så vi har eventuellt en pandemi på gång. Till och med kalifornien har undantagstillstånd. Medan vi väntar på att den riktiga hetsen skall komma till det lugna Skandinavien kan vi följa diskussionen om vad vår eventuella pandemi egentligen ska heta.

Der Spiegel berättar att begreppet svininfluensa på flera håll anses missledande, eftersom viruset som sprider skräck över världen tycks vara en muterad form av den ursprungliga grissjukdomen. Ytterst få av dem som nu blir behandlade i USA har varit i kontakt med svin (djuret).

Så man föreslår istället “Nordamerikanska influensan”. Men många föredrar det ännu mer neutrala “Nya influensan” (“Novel flu”). Från EUs sida har man till exempel uttalat sig positivt om detta, eftersom det gynnar grisuppfodningen, som annars anses kunna bli lidande.

Medan den israeliske hälsoministern Jakow Litzman invänder att namnet “Grisinfluensa” är en förolämpning mot judar och muslimer. Där kommer man istället att kalla den för “Mexikanska influensan”.

Der Spiegel påpekar dock att det vad gäller namnet troligen redan är kört. Spanska sjukan till exempel var inte särskilt spansk. Den tog fart inte i Spanien, utan i Kansas 1918. Där rådde dock krigslagar och censur, så känd blev sjukdomen först när den hade spritt sig till Europa och drygt var tredje spanjor var insjuknad.

Hellboy II – The Golden Army
Guillermo del Toro 2008

När jag såg den första Hellboy-filmen blev jag egentligen måttligt imponerad. Jag var för trött för att se en hel film och hade uppskruvade förväntningar av del Toros tidigare filmer Cronos och The Devil’s Backbone. Men jag gillade ändå det gulliga paret i filmens centrum – den känslige machodemonen som varje dag slipar ner sina djävulshorn för att verka mer mänsklig, och flickvännen som tenderar att börja brinna – så jag blev glad när det visade sig att den obligatoriska uppföljaren inte bara var en formeluppföljare av samma bolag med annan regissör.

Tvärtom var det ett projekt av samma regissör men med ett helt annat bolag. Ja, till och med en av de egna filmer som del Toro påstår sig ha liggandes närmast sitt hjärta.

Vilket vid en första anblick kan tyckas vara lite konstigt. Filmen är visserligen en av de snyggaste jag sett på ett tag. Det finns ett otroligt detaljdjup i nästan varje scen (scenerna på trollmarknaden är fantastiska!), och blandningen av skådespeleri och digitala stunts och scenografi fungerar här bättre än i någon annan film jag sett. Men likväl är ju detta inte en film med möjlighet till samma personliga infärgning som till exempel del Toros stora hit Pan’s Labyrinth. Det är ju en actionfilm. Baserad på en tecknad serie. En uppföljare. Fnys…

Men vår röde hjälte är trött på att gömma sig för världen i sin hemliga bas. Han vill ut. Liksom hans blonde motspelare, som varit i landsflykt en halv evighet, men som nu har återvänt för att med våld återkräva den rätt som människorna berövat naturen och de andar och varelser som befolkar den. En tematik som passar mycket väl in i del Toros tidigare produktion.

Så för den som inte vill förlora sig i filmens visuella överdådigheter, fantasivarelser och snygga martial arts-scener (även om martial arts ju verkligen inte passar själva titelhjälten, som hellre vinner sina slagsmål genom envishet och slagtålighet snarare än något som skulle kunna liknas vid finess) finns här en rikt besjälad tematik att klamra sig fast vid. Och för den som inte orkar det finns det åtminstone ett intressant persongalleri och ett knippe utmärkta skådespelare.

Ron Perlman tycks gå in i sin karaktär med liv och hjärta. Selma Blair är lika bra som vanligt. Och filmens störste antagonist, den blonde prinsen Nuada, spelas med bravur av självaste Luke Goss.

En eloge också för att man här använder sig av den stereotype tysken på ett roligt sätt utan att behöva göra honom varken till skurk, förrädare eller pervers. Det tyska hos karaktären Johann Krauss finns visserligen där för att understryka hans byråkratiska egenskaper. Det är också därför som Johann inte har någon kropp (del Toro berättar i extramaterialet att han funderat på hur man bäst kunde gestalta byråkratiskhet och kommit fram till att det måste vara genom att inte låta den ha någon kropp alls). Istället består karaktären av gas, som oftast återfinns i en specialdesignad dräkt, men ibland ger sig ut på egna äventyr. Hur som helst får Johann ändå vara en i gänget hela vägen ut. Och det känns på något sätt befriande.