Hellboy II – The Golden Army
Guillermo del Toro 2008

När jag såg den första Hellboy-filmen blev jag egentligen måttligt imponerad. Jag var för trött för att se en hel film och hade uppskruvade förväntningar av del Toros tidigare filmer Cronos och The Devil’s Backbone. Men jag gillade ändå det gulliga paret i filmens centrum – den känslige machodemonen som varje dag slipar ner sina djävulshorn för att verka mer mänsklig, och flickvännen som tenderar att börja brinna – så jag blev glad när det visade sig att den obligatoriska uppföljaren inte bara var en formeluppföljare av samma bolag med annan regissör.

Tvärtom var det ett projekt av samma regissör men med ett helt annat bolag. Ja, till och med en av de egna filmer som del Toro påstår sig ha liggandes närmast sitt hjärta.

Vilket vid en första anblick kan tyckas vara lite konstigt. Filmen är visserligen en av de snyggaste jag sett på ett tag. Det finns ett otroligt detaljdjup i nästan varje scen (scenerna på trollmarknaden är fantastiska!), och blandningen av skådespeleri och digitala stunts och scenografi fungerar här bättre än i någon annan film jag sett. Men likväl är ju detta inte en film med möjlighet till samma personliga infärgning som till exempel del Toros stora hit Pan’s Labyrinth. Det är ju en actionfilm. Baserad på en tecknad serie. En uppföljare. Fnys…

Men vår röde hjälte är trött på att gömma sig för världen i sin hemliga bas. Han vill ut. Liksom hans blonde motspelare, som varit i landsflykt en halv evighet, men som nu har återvänt för att med våld återkräva den rätt som människorna berövat naturen och de andar och varelser som befolkar den. En tematik som passar mycket väl in i del Toros tidigare produktion.

Så för den som inte vill förlora sig i filmens visuella överdådigheter, fantasivarelser och snygga martial arts-scener (även om martial arts ju verkligen inte passar själva titelhjälten, som hellre vinner sina slagsmål genom envishet och slagtålighet snarare än något som skulle kunna liknas vid finess) finns här en rikt besjälad tematik att klamra sig fast vid. Och för den som inte orkar det finns det åtminstone ett intressant persongalleri och ett knippe utmärkta skådespelare.

Ron Perlman tycks gå in i sin karaktär med liv och hjärta. Selma Blair är lika bra som vanligt. Och filmens störste antagonist, den blonde prinsen Nuada, spelas med bravur av självaste Luke Goss.

En eloge också för att man här använder sig av den stereotype tysken på ett roligt sätt utan att behöva göra honom varken till skurk, förrädare eller pervers. Det tyska hos karaktären Johann Krauss finns visserligen där för att understryka hans byråkratiska egenskaper. Det är också därför som Johann inte har någon kropp (del Toro berättar i extramaterialet att han funderat på hur man bäst kunde gestalta byråkratiskhet och kommit fram till att det måste vara genom att inte låta den ha någon kropp alls). Istället består karaktären av gas, som oftast återfinns i en specialdesignad dräkt, men ibland ger sig ut på egna äventyr. Hur som helst får Johann ändå vara en i gänget hela vägen ut. Och det känns på något sätt befriande.