Krisen
Av Paul Krugman
Ja. Det finns en fri lunch. Vi har bara inte listat ut hur den funkar. Resursera finns, men det stora frågan är: hur får vi dem i arbete igen?
Det påstår i alla fall Paul Krugman i en bok som jag just lagt ifrån mig.
Nej, jag har inte läst Krugman för att jag måste läsa alla nobelpristagare utan för att jag fastnade för bokens titel och tema: Krisen. Tanken på en fast hand som vägledning genom kaoset på ekonomisidorna kändes oerhört tilltalande. Dessutom har ju Krugmans krönikor i Arena alltid varit läsvärda.
Och den är väldigt intressant. Även för en ringrostig gammal humanist som undertecknad, som ofta villar bort sig bland termerna och gärna hamnar i tillstånd av “ja, just det här stycket kanske jag skulle hoppa över”.
Visserligen är den lite fult marknadsförd (till stora delar är boken en tio år gammal skrift om finanskrisen i östasien) men man får ändå en mycket gedigen inblick i de mekanismer som skapat krisen, vad den i värsta fall kan leda till och hur den i bästa fall kan lösas inom någorlunda nära framtid. Krugman är uppenbarligen en stark anhängare av det keynesianska fördraget och menar att det krävs ytterligare injektioner, fokuserade på den offentliga sidan, och även ett förbättrat globalt samarbete. På sikt behövs också en större insikt om (och därmed reglering av) institutioner som inte kallar sig banker med i allt väsentligt agerar som såna.
Men vi är inte i en depression. Och han tror inte att vi kommer att hamna där heller.
Att den här boken är så snabbt utgiven gör att den är slarvigt översatt (många svenska meningar med engelsk uppbyggnad) och dåligt korrad (och har ett skrattretande fult omslag). Men den är såpass matnyttig och skriven med ett så stabilt handlag att man faktiskt lätt kan bortse från det.