Jag satt precis och funderade hur Wanderson kunde vara så bra ibland men så dålig idag. Fram till mitten av andra halvlek mot Hammarby var han bara trög. I dubbel bemärkelse. Långsam i steget (har någon någonsin sett honom vinna, eller ens försöka vinna, en löpduell?) men också långsam i tanken. Den avgörande passningen kom för sent, så att medspelaren fick ställa sig och vänta för att inte hamna i offside, eller så ignorerade Wanderson den möjligheten helt och trasslade istället in sig i ett nät av tre-fyra försvarare. Nej, där hände det verkligen inte mycket idag.
Fram till just då, när jag satt och funderade på det, och när en annan idag lite bortkommen hjälte smög fram en diskret men vass passning till honom och bollen låg i nät innan bajenmålvakten hunnit säga “precisionsskott”.
Även Wanderson såg lättad ut, iofs, så han kanske också kände att han inte var på topp idag. Efter det fick han lite fart.
Fart var det dock svårt med överlag, i en match med en så narcissistisk domare. Jag räknade till minst nio olika tillfällen där domaren blåste i sin pipa för att någon spelare – ve och fasa! – tagit något steg för långt fram vid inkast. Stundom blåste han verkligen för allt. Utom för Wanderson förstås, som kommer att gå till historien som Sveriges mest domarmobbade spelare någonsin? Han är lätt att känna igen, och alla allsvenska domare tycks veta att han alltid lägger sig. Därigenom gick vi miste om något som nog skulle ha varit en straff i slutet av matchen.
Rickard Spong var som vanligt dominant med sina grymma brytningar. Johan Mårtensson börjar äntligen ta för sig lite igen och Mikael Dahlgren överraskade positivt med sina offensiva utflykter. Vilket ändå inte hindrar att jag saknar trygge Kenneth Gustafsson. Vi får också hoppas att Jonas Lundén inte skadade sig när han gick ut. Vi har ju inte så många backar kvar att ta av. Inget ont om Lycén va, men någon bra lösning på högerbacken är han verkligen inte.
Charlie Davies verkar vara en osympatisk figur. Inblandad i ett par trista gruff och dispyter. Men det gjorde inte så mycket. Härligt fotbollsväder, två lag som inte vek ner sig, och två klackar (Trumman gick. Den sparsamma bajenklacken skanderade “Hammarby…. Hammmarby…”. Efter en stund undrade min son: “Varför ropar de Mamma Mu?”) som inte gjorde det heller. Oavgjort var hyfsat rättvist.