Har just avslutat säsong 6 av 24 (serien alltså) och inser att jag knappt all har berättat för någon att jag tittat på den. Som om jag gjort det i smyg. Varför? För att den är skit. 24 måste vara min favorite dirt.
Jag blir galen på upprepningarna. På propagandan (särskilt den om kärnfamiljen). På rättfärdigandet av tortyr. På onda araber och ännu ondare kineser och maktgalna amerikaner som spelar som marionetter i deras händer. Och jag är trött på att serien är så besinningslöst jävla våldsam. Egentligen är det helt otroligt att sånt här får visas på teve. “Viewer discretion is advised”. Varje avsnitt har sin egen lilla tortyrscen där någon manglar sanningen ur någon annan med hjälp av kemisk tortyr, stickredskap, eller varför inte en slagborr som körs in i kroppen at random.
Redan första avsnittet satte tonen, när Jack Bauer med något djuriskt i blicken spottade ut en bit av sin bevakares öra (han var tvungen att bita den onde men ack så dumme araben lite för att kunna smita).
Men jag älskar helt enkelt den här seriens nerv. Du kan sätta på den klockan fyra på morgonen när du håller på att däcka ihop och du KOMMER INTE ATT SOMNA. Det kan bli hur fjantig som helst mellan varven, ja, i princip i varje avsnitt. Men varje avsnitt jagar dig också tills det är slut. En gång såg jag på 24 när jag var magsjuk. Det var fruktansvärt. All denna stress… Och tonen är mörk så det förslår.
Dessutom har den alltid ett gäng skönt enkelspåriga karaktärer i cirkulation (ja, vem som helst utom Jack och Chloe dör när som helst) och en härlig kompromisslöshet i storyn. Symboliserad främst av första säsongens stora final. Jack Bauer har ägnat ett dygn av outhärdlig stress åt att med lika outhärdlig emfas upprepa “MY FAMILY, MY FAMILY”. Men när det äntligen bara återstår att rida ut i skymningen med dem så blir hustrun skjuten i ryggen. Ridå.