Taxi to the Dark Side
Alex Gibney 2007

Dilawar var strax över tjugo, taxichaufför i Afganistan och hade just köpt en ny bil. Men i december 2002 råkade han befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. På väg mellan två städer blev han och hans kunder arresterade för delaktighet i en raketbeskjutning mot en amerikansk bas.

Rättare sagt: de blev tillfångatagna av – har det visat sig – dem som faktiskt utövade beskjutningen, och sedan utlämnade till amerikanarna.

Några dagar senare dog Dilawar plötsligt. Han hade inte utsatts för någon extrem tortyr i egentlig mening. Men hans ben hade fått så många lårkakor att man hade fått amputera dem. Om han hade överlevt de inflammationer som uppstod.

Dilawars historia är ramverk för Alex Gibneys djupdykning i det skrämmande tortyrsystem som USA’s administration infört stegvis efter 11/9. Vi möter en mängd olika, främst amerikanska (många av dem förövare), ögonvitten från Bagram (det läger där Dilawar dog), Abu Ghraib (dit Captain Caroline Wood, den ansvariga för utredningen av Dilawars död, flyttades som chef för förhörsverksamheten), Guantanamo och får en inblick i de politiska strategier och så småningom strider som ledde fram till USA:s nya policy kring tortyr.

Policyn känner väl alla till vid det här laget. Som det uttrycks i filmen: USA vill inte ha med tortyr att skaffa (fotnot: men det är vi som avgör vad som är tortyr.)

Nytt för mig var dock hur finessrik den “nya amerikanska tortyren” ändå är. Utvecklat av forskare på amerikanska och canadensiska universitet, som komit fram till att man inte alls behöver slå någon. Enkel “sensory deprivation” räcker för att uppnå en nästan garanterad psykos inom två dygn. Sätt på honom hörselkåpor, vantar, ögonmask och för säkerhets skull en påse över huvudet så har du honom i en liten ask. Till ett visserligen ganska högt pris. Personen i fråga tappar ju förståndet. Detta och mycket mer finns i Kubark Counterintelligence Interrogation Manual

En av de intervjuade säger att förhörsledarna på Guantanamo till slut fick så pass fria händer att Guantanamo förvandlades till “a Behavioral scientific laboratory”.

I fallen Abu Ghraib och Bagram uppdagades ju missförhållandena och fick konsekvenser även i USA. Men ingenstans såg man någon ta skada på högre ort. Inte ens officerare fälldes, eller knappt ens åtalades. Gibney, vars egem far var förhörsledare under andra världskriget, menar att anledningen till det är att USA:s förhörspolicy medvetet kringgärdats av en “dimma av dubbeltydighet” kombinerat med en stark press på outbildat personal att leverera resultat. Så kunde fotfolket fås att tro att de gjorde det som krävdes av dem, medan de sedan kunde singlas ut som “a few bad apples” när saker kom till ytan.

Men sittande president var kvar vid makten, med samma sorts politik, i hela sex år efter Dilawars död. Grundbulten för hela det militära systemet – “the chain of command” – fungerar utmärkt neråt, men tydligen inte lika bra uppåt.

Intressant nog visas också några scener ur 24, som jag skrev om för några dagar sedan. Detta i samband med att Alfred McCoy förklarar att populärkulturen hjälper till att bygga en grund för regeringens förvridningar av internationell lagstiftning. Bland annat genom att föreslå att tortyr används på ett sätt som det egentligen aldrig används – nämligen som ett sätt att stoppa “galningen som sitter med en bomb mitt i en amerikansk storstad”. Så som Jack Bauer brukar göra.

Taxi to the Dark Side argumenterar övertygande mot tortyr, både på ett mänskligt och på ett funktionellt plan. Den klär av den redan halvnakna bushadministrationen dess sista kläder och ger istället Dilawar, och därmed förhoppningsvis också många av dem som drabbats av liknande öden, tillbaka rätten till att vara en hel människa. Nu sörjd av fru och barn på den afganska landsbygden