Har just avslutat säsong 6 av 24 (serien alltså) och inser att jag knappt all har berättat för någon att jag tittat på den. Som om jag gjort det i smyg. Varför? För att den är skit. 24 måste vara min favorite dirt.

Jag blir galen på upprepningarna. På propagandan (särskilt den om kärnfamiljen). På rättfärdigandet av tortyr. På onda araber och ännu ondare kineser och maktgalna amerikaner som spelar som marionetter i deras händer. Och jag är trött på att serien är så besinningslöst jävla våldsam. Egentligen är det helt otroligt att sånt här får visas på teve. “Viewer discretion is advised”. Varje avsnitt har sin egen lilla tortyrscen där någon manglar sanningen ur någon annan med hjälp av kemisk tortyr, stickredskap, eller varför inte en slagborr som körs in i kroppen at random.

Redan första avsnittet satte tonen, när Jack Bauer med något djuriskt i blicken spottade ut en bit av sin bevakares öra (han var tvungen att bita den onde men ack så dumme araben lite för att kunna smita).

Men jag älskar helt enkelt den här seriens nerv. Du kan sätta på den klockan fyra på morgonen när du håller på att däcka ihop och du KOMMER INTE ATT SOMNA. Det kan bli hur fjantig som helst mellan varven, ja, i princip i varje avsnitt. Men varje avsnitt jagar dig också tills det är slut. En gång såg jag på 24 när jag var magsjuk. Det var fruktansvärt. All denna stress… Och tonen är mörk så det förslår.

Dessutom har den alltid ett gäng skönt enkelspåriga karaktärer i cirkulation (ja, vem som helst utom Jack och Chloe dör när som helst) och en härlig kompromisslöshet i storyn. Symboliserad främst av första säsongens stora final. Jack Bauer har ägnat ett dygn av outhärdlig stress åt att med lika outhärdlig emfas upprepa “MY FAMILY, MY FAMILY”. Men när det äntligen bara återstår att rida ut i skymningen med dem så blir hustrun skjuten i ryggen. Ridå.

Jag hade ett av mina märkligaste taxi-ögonblick hittills idag. Det var skärtorsdag och jag stod utanför Park Lane och funderade på vad jag skulle göra härnäst, när en ung flicka i vitt frigjorde sig från den onormalt stora klungan utan för nattklubben och gick mot min bil. Typisk parkan-brud, liksom. Hon gick dock förbi, så jag lossade bromsen och började rulla. Men hejdade mig när det knackade på bilen och någon ropade “Öh! Stanna!!

Ingen syntes till i närheten av bilen på min högra sida. Jag tittade genom backspegeln och såg ingen bakom bilen heller. Jag tog upp telefonen för att slå en signal till en kollega, men så råkade jag kasta ett öga mot backspegeln till vänster om mig och stirrade plötsligt rakt upp (ja – “upp”) i nyss nämnda flickas ändalykt medan hon drar ner trosorna och sätter sig på huk bredvid min bil.

Milt chockerad men mycket road tänkte jag på mitt nästa drag. Vad nu? Ringa kollegan och berätta? Börja fippla med mobilkameran och föreviga detta fantastiska ögonblick? Eller var det rentav så att jag i detta läge hade någon slags värdighet att försvara?

Jag bestämde mig för det sistnämnda. Jag kunde ju inte bara låta folk pissa på bilen så där helt utan vidare. Så till min och många andras förtjusning rullade jag bilen en meter framåt, så att flickan nu satt och pinkade exponerad inför åtminstone 40 personer utanför Parkan.

Flickan tyckte inte att det så kul. Hon drog upp trosorna (men glömde att dra ner kjolen – såg väldigt lustigt ut), gick med bestämda kliv fram till förardörren, spände ögonen i mig och drämde näven i rutan, så hårt att jag helt uppriktigt trodde att den skulle spricka.

Jag skrattade så jag grät. Samtidigt som en viss sympati väcktes när jag såg hennes ansiktsuttryck förändras i takt med att smärtan från handen började nå huvudet. Fylle-arga ögon förvandlades till ilsket sorgsna ögon medan hon stod där och stirrade på mig en lång stund. Sedan tog väl behoven över igen. Så hon gick över vägen och pinkade bakom en bil vid Bukowskis istället.