Det finns tydligen fler ställen än Göteborg som har bekymmer med en kaotisk taximarknad. Ett av dem är Kuba, vars taxinäring tycks vara ett enda stort, rostigt magsår. Med en otroligt komisk blandning av fordon.

Staten uppmuntrar numera visserligen medborgare att ta sin gamla bil, buss eller motorcykel med sidovagn och skaffa sig en licens för att börja transportera folk mot betalning till ett pris som sätts enligt tillgång och efterfrågan. Men det är en väldigt svår marknad att ge sig in i, om inte annat eftersom så många bilar redan opererar på den helt utan licens.

Om jag förstått saken rätt så fanns det på Kuba under ganska många år ingen taxiverksamhet så som vi känner den, utan taxi var fordon, företrädesvis feta gamla amerikanare som anlänt till Kuba innan Castro tog makten men som nu försetts med stinkande dieselmotorer, som körde till fasta punkter som sjukhuset eller kyrkogården. Först till de Panamerikanska spelen 1991 infördes något som kallades Panataxi. Dessa fungerade som vilken taxi som helst, med en viktig skillnad. Enda betalningsmedlet var dollar. Och för den inhemska befolkningen var det förbjudet att inneha dollar. Kubanska atleter fick ta bussen till spelen.

Från och med 1993 tilläts även vanliga kubaner att äga och spendera dollar, så panataxinäringen började växa explosionsartat. Nu blev det också allt vanligare att gamla 50-talspontiacs och Ford Fairlanes ersattes av mer delikata Lada av 80-talsmodell. (här i tjänst som moldavisk polisbil. Bild: Wikipedia).

I slutet av 90-talet kom kubas taxikurva i nära beröring med den i Göteborg. Då började man kunna se en ny form av lyxtaxi på Havannas gator: en AC-utrustad fransk bil vid namn Citroën ZX, som även det göteborgska budgetalternativet Minitaxi gjorde gatorna osäkra med under en period (Gubben som lärde upp mig på nämnda lät en nostalgisk blick svepa över horisonten och sa att det var den bästa bil han någonsin hade kört…).

Det bildades nya taxiföretag i drivor och i ett försök att skapa lite ordning beslöt regeringen i maj förra året att hux flux slå samman alla taxiföretag till en enda: Cubataxi. Men kvar finns alltså problemet med den minst sagt omfattande svarttaximarknaden.

Källor: msnbc, Der Spiegel

Jag blir inte riktigt klok på konflikten kring Werner Herzogs nya film. Kanske är det personligt – för att jag önskar mig att just dessa två, av alla regissörer på jorden, inte skulle börja tjafsa med varandra. Hade inte, till exempel, Richard Hobert och Colin Nutley kunnat slå ihjäl varandra istället?

Abel Ferraras Bad Lieutenant är en fantastisk liten film. En gammal favorit där Harvey Keitel (var har han tagit vägen, då?) inte sparade varken svett eller blod för att ge den nedåtgående spiralen ett nytt ansikte. Ferrara skrev den för övrigt tillsammans med Zoë Lund, som spelade hämndängeln i Ms. 45.

När så Werner Herzog offentliggjorde att han höll på med inspelningen av Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans blev Ferrara allt annat än fötjust. Att göra en remake på hans film är att stjäla hans idéer: “He can die in hell. I hate these people – they suck.”

Herzog svarade, med sin vanliga känsla för själviscensättning, att han inte har sett Abel Ferraris (sic!) Bad Lieutenant och inte ens visste vem den personen var, utan främst hade tagit jobbet för att provocera Nicholas Cage. Rättighetsinnehavarna till Bad Lieutenant ämnar göra en franchise, likt James Bond, av den korrupte snuten, menade han. Därav relokaliseringen och den nya filmens fulla titel Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans.

Hans egen film handlade inte, som Ferraras om “the burden of guilt” utan snarare om “the bliss of evil”.

Werner Herzog är och förblir: The King of Press Conferences.

Hela projektet verkar dock onekligen vara lite fånigt, och jag kan förstå Ferraras irritation. Nicholas Cage är dömd att tramsa sönder den här odödliggjorda karaktären, och bara hans lön i sig sägs vara lika stor som hela produktionskostnaden för Ferraras film.

Å andra sidan har jag aldrig någonsin sett en Herzog-film som är helt ointressant, så det ska ändå bli rätt spännande att se resultatet av allt detta ordkrigande. Och av trailern att döma kan det bli rätt roligt. Den ser inte ut att ha särskilt mycket med Bad Lieutenant att skaffa, storyline-mässigt. Snarare Wild at Heart, egentligen.

Min dotter är terrorist / Min datter terroristen
Beate Arnestad 2007

Som ett utmärkt komplement till The Terrorist kan man se den norska dokumentären Min dotter är en terrorist.

I den får vi möta Dharsika och Puhalchuda, som båda i mycket unga år vigde sina liv åt de tamilska tigrarna. Vi följer dem under delar av deras vardag och får i intervjuer med dem, och med Dharsikas mor, berättat för oss hur de tänker kring sitt engagemang i LTTE:s elitorganisationen Svarta tigrarna och hur det kom sig att de gav upp sina liv redan i tonåren för att ansluta sig till motståndsrörelsen.

För gett upp sina liv är just vad de gjort. I några scener framstår de snuttvis som tonårsflickor. I andra är de mitt upp i sin militära träning och bär runt på k-pistar och granatkastare. I återigen andra berättar de obekymrat om vad som kommer att hända med dem när de väl blir utvalda till självmordsuppdrag.

Samtidigt berättar Dharsikas mor om flickans uppväxt i en krigszon, makens död i ett bombanfall och hur hon sedan förlorade även sin dotter.

Det här ger en så unik och levande inblick i självmordsbombares liv och verksamhet att jag stundvis nästan funderade om allt var på låtsas.

Det är på flera sätt en naiv film. Filmmakarna ger intryck av att svälja bilden av LTTE som likställt med det tamilska folket. Riktigt så enkelt är det ju inte. Och man känner väldigt tydligt var filmmakarnas sympatier ligger. Vilket ju blir lite knasigt när filmen tenderar att blanda ihop tamilska folket med den frigörelse-/terroristorganisation som haft total kontroll över filmens två “huvudroller” ända sedan de var drygt tolvåriga flickor, låtit dem träffa sin familj en liten stund var tredje år och så småningom kommer att skicka dem i döden.

Det är väldigt lätt att förledas till att tro att LTTE är den goda sidan, när det folk de kämpar för är så brutalt förtryckt. Även jag själv hamnar där hela tiden. Men även LTTE var en maktfullkomlig organisation som gjorde sig känd både för brutala metoder och övergrepp. Även mot deras “eget” folk. Deras ledare Velupillai Prabhakaran, vars lik i veckan visades upp i lankesisk television, hade rykte om sig att vara extremt diktatorisk. Dharsika och Puhalchudar refererar till honom endast som “Ledaren”.

Den förstnämnda berättar i en tragisk scen om hur omvärlden brännmärkt LTTE och tillskriver dem blodiga terrordåd. Samtidigt som vi får se fruktansvärda bilder från ett av Tamilska tigrarnas största bombattacker i Colombo berättar hon med tvärsäker röst att “Ledaren” aldrig skulle välja ut mål som krävde några större civila offer.

Tyvärr kommer Min dotter är en terrorist aldrig mycket längre än så i uppföljningen av indoktrineringsspåret. Det känns som om filmmakarna är rädda för att kritik av LTTE skulle få tamilernas motstånd i sig att framstå som felaktigt. Synd.

För annars är det en mycket intressant film.

Beställ den här. Eller, om du är en sån som skulle stjäla en bil (vilket jag uppenbarligen är) så finns den att se i sin helhet på youtube.

Godzilla – Final Wars
Ryuhei Kitamura, Japan 2004.

I natt gjorde jag ett nytt försök med genren “män som står iklädda avancerade maskeraddräkter och skjuter färgglada ljusstrålar på varandra i skalenligt byggda storstäder och råkar trampa sönder ett och ett annat höghus”. Kaiju eiga – monsterfilmer.

Jag satsade på den senaste i den 50 år långa serien av filmer om monstrens konung: Godzilla – Final Wars.

Det var inte mycket som var nytt. En budget som i vissa scener såg väldigt påkostad ut. Ett par mediokra martial arts-scener. Lite John Woo-inslag, lite Matrix-mumbo jumbo och lite nymodig cgi. Bäst av allt: en fullständigt obegriplig handling.

Godzilla gör det fortfarande inte för mig. Trots att han har funnits så länge nu att man i Final Wars kan kosta på sig det eleganta draget att köra ett collage av gamla godzilla-filmsnuttar och låtsas att de är journalfilmer. Och trots att jag i grund och botten är väldigt sympatiskt inställd till ett monster som skapas av maniskans nonchalans mot moder jord och därför går runt och stampar sönder våra storstäder.

Överlag handlar det fortfarande om ofta välgjord men alltid utdragen stop motion-animering respektive män i monsterkostymer som slåss i skalenliga modellstäder. Så även i det här fallet. De stora monstren vägrar ge sig – står och stampar, kastar saker mot varandra, överlistar varandra och skriker i falsett. Det är skitkul i 25 minuter.

Godzilla – Final Wars klockar in på två timmar.

Filmen är regisserad av Ryuhei Kitamura, som tidigare gjort den idérika Versus och den riktigt underhållande mangafilmatiseringen Azumi. Att en kille med så mycket talang skulle behöva göra en halvtrist monsterrulle framstår som obegripligt, men visar nog snarare på min oförståelse för genren. Kanske blev dock Final Wars, med dess Hollywoodpremiär, en språngbräda till den amerikanska filmen. Hans första sådana, med den oemotståndliga titeln Midnight Meat Train, finns sedan någon månad att hyra i Sverige. Han har grävt upp självaste Brooke Shields till en av rollerna!

Final Wars handling i all korthet: FN:s specialtrupper lyckades för några år sedan begrava Godzilla under isen i Antarktis. Det har varit hyfsat lugnt på jorden ett tag, även om det hela tiden dyker upp nya, inte riktigt lika potenta, monster på grund av människans miljöförstöring. När vetenskapsmän hittar ett mumifierat rymdmonster visar det sig vara Gigan, en utomjordisk Cyborg som egentligen skulle ha förintat planeten jorden redan för 12000 år sedan.

Plötsligt dyker det upp klassiska monster lite här och var på jorden. Efter en rejäl bärsärkargång försvinner de igen. Istället dyker det upp ett gigantiskt rymdskepp med rymdvarelser som påstår sig ha jagat iväg monstren. Därefter händer det lite grejer som är för röriga för att gå in på här, men så småningom visar det sig att rymdsnubbarna har full kontroll över monstren och bara använt dem för att ta lika stor kontroll över jorden. De behöver nämligen människorna som boskap.

Monstren kommer tillbaka och härjar igen. Samtidigt i en gullig liten subplot hittar en jägare och hans son ett litet tweenie-monster som de döper till Minilla. När människorna inser att slaget är så gott som förlorat ser de bara en lösning. De måste åka till sydpolen, försöka rota fram Godzilla och få honom att slåss mot de dåliga killarna. Och ja, du fattar. Om de klarar det måste de ju själva ta itu med honom efteråt.

Nedan en snutt av filmen som verkligen fick mig att hoppas en stund. Tyvärr var det bara en tillfällig höjdpunkt.

The Terrorist / Theeviravaathi

Santosh Sivan, Indien 1999

Så har då alltså LTTE, de Tamilska Tigarna äntligen kastat in handduken. Och mot slutet verkar det ha gått riktigt vilt till. Inga oberoende observatörer släpps in i de områden det stridits om, så ingen kan riktigt säga om det är gerillans uppgifter (“3000 döda civila det senaste dygnet” – i skrivande stund) eller regeringens (“de civila har redan flytt fältet”) som ligger närmast sanningen. Men det är ingen obefogad gissning att det som händer nu har drabbat civilbefolkningen hårt, och kommer att göra det länge till. I synnerhet den tamilska minoriteten (ca 18%). Mer om detta nedan.

Lustigt nog såg jag igår The Terrorist, en indisk film på tamilska. Enligt regissören löst baserad på mordet på Ravij Gandhi 1989, som just LTTE beskyllts för.

Men filmen är inte så intresserad av själva mordet. Inte av upproret heller. Den handlar inte om vad som är rätt eller fel. Det nämns inga konkreta namn på varken revolutionär rörelse eller specifikt land. The Terrorist är ett drama som är helt fokuserat på en ung flicka, Malli, som växt upp mitt i en gerillarörelse och som betraktar kampen och självuppoffringen som en ren självklarhet. Umgänge med automatvapen och avrättningar av förrädare är vardagsmat för henne. Och nu har hon valts ut till ett självmordsattentat.

Under förberedelserna befinner hon sig i en helt ny, icke-militant miljö. Under sina fyra sista dagar bor hon med en ovetande gammal man och dennes gårdsskötare, i väntan på att hennes tilltänkta offer skall dyka upp på orten. Och det är givetvis dagar som förändrar henne, som ställer hennes tidigare så självklara engagemang för saken på svåra prov. Till slut får hon ett besked som förvandlar hennes planerade dåd till ett gigantiskt dilemma även för henne själv (alltså inte längre bara för oss…).

Brittiskan Ayesha Dharker gör ett fantastiskt porträtt av Malli. Ofta agerar hon i extrema närbilder och med väldigt små medel. Hon måste ha en dålig agent, eller tjäna för bra pengar på att göra dåliga filmer (eller så har vår västerländska marknad helt enkelt för lite plats för briljanta skådespelare med indiskt utseende), för annars skulle hon definitivt vara mer känd än hon är.

I synnerhet i de sista självande ögonblicken inför dådet, när hon (i ett ovanligt men mycket effektivt grepp) plötsligt stirrar rakt in i kameran, är hon fantastiskt uttrycksfull.

Vatten spelar en viktig roll i filmen. Hon färdas avgörande sträckor på små färjor. Hon tvättar sin blodiga maskering i ett vattendrag. Hon hittar en svårt skadad men för henne mycket viktig person flytandes i vattnet. I en nyckelscen har hon just lämnat militärbasen och sätter sig genast vid bäcken för att tvätta ansiktet. Hon kupar händerna till en skål och låter vattnet rinna fram och tillbaka, skickligt fångat av Santosh Sivans kamera och en tydlig skymt av ett liv hon aldrig varit i närheten av.

Tyvärr drar det iväg åt det patetiska ibland. Men The Terrorist är inspelad på bara 17 dagar, med minimal budget och huvudsakligen amatörskådespelare. Det förvånar inte det minsta att regissör Santosh Sivan är en av Indiens mest framgångsrinka kameramän. För trots små medel är det här en oerhört vacker och effektiv (i den meningen att den griper tag i åskådaren) film. Sannoligt är det också den mest neutrala behandling av terroristtematiken jag någonsin sett. Filmen är mjuk, försiktigt. Den dömer inte. Den erbjuder en möjlig inblick i någonting mycket främmande.

***

Det inbördeskrig som nu ser ut att ha tagit en ände brukar dateras till 1983, ett år då tamilsk civilbefolkning utsattes för extra hårda prövningar och LTTE gjorde sina första räder. Men konflikten mellan tamiler och singaleser går betydligt längre tillbaka än så. Föga förvånande kan man spåra den till kolonialtiden, då britterna bevarade kontrollen över det som då hette Ceylon genom klassisk härska-och-söndra-taktik. Den singalesiska majoriten hölls på mattan, medan tamilerna blev en välutbildad, priviligerad minoritet. Som dessutom hela tiden fylldes på med tamiler från Indien (dessa “indiska tamiler” ska inte ha haft mycket med “vanliga tamiler” att skaffa förrän de tvingades samman långt senare).

Justin Podur ger på znet en välbehövlig översikt över Sri Lankas postkoloniala historia. Inte helt oväntat ville singalerserna ställa saker till rätta efter självständigheten 1948. Och inte helt oväntat gick de en smula för långt. Man hamnade ganska snart i etniska klammerier kring statstjänstemannaposter. Under 1956 blev singalesiska officiellt språk i Sri Lanka (vilket uteslöt tamiler från politiken), armén skickades för första gången till de norra, tamil-dominerade regionerna och det rapporterades om övergrepp. Man deporterade tamiler till Indien och så fortsatte det.

Typiskt nog så ledde IMF’s försök att skapa lite ekonomisk reda på Sri Lanka till att situationen förvärrades ytterligare för den tamilska minoriteten.

Under mitten av 70-talet träder LTTE in på scenen. Under många år var deras väpnade kamp lyckosam. Inte nödvändigtvis för den tamilska civilbefolkningen. Nästan alla bedömare verkar överrens om att LTTE på sikt gjorde mer skada än nytta (och den slutsatsen är väl inte så svår att dra, med tanke på att läget för tamilerna nu är sämre än någonsin förr och att LTTE mot slutet höll sin egen befolkning som gisslan). Men rent militärt lyckades de hålla regeringstrupperna stången under många år och styrde sina områden som ett eget land, med bland annat eget skolsystem och egen flotta (se propagandafilm). Med måttlig popularitet i omvärlden dock. Metoderna var ofta hänsynslösa, med till exempel självmordsattacker mot allmänna transportdel, och även LTTE har ägnat sig åt etnisk rensning.

Det som möjligen mot slutet spelade LTTE i fatet allra mest var att de var något av pionjärer inom området terrorism. De var bland annat de första som använde bombvästar för självmordsbombare (nämligen i den incident som inspirerade till The Terrorist). Så det var inte särskilt förvånande, men för organisationes överlevnad förödande, att de terroriststämplades i det nya kriget mot terrorn. Detta vände tidigare vänligt sinnade krafter i regionen mot dem och försvårade försörjningen utifrån.

Podur påpekar att regeringens sätt att våldsamt köra över sitt motstånd inte är något man har reserverat för tamiler. Även Singalesiska uppror har krossats med samma metoder, med tiotusentals döda som följd. Men han uttrycker stor oro över vad som kommer att hända om Sri Lanka nu nöjer sig med sin militära seger och inte låter den följas upp av en politisk lösning.

Enligt UNICEF beräknas en kvarts miljon människor nu vara IDP (Internally Displaced Persons – flyktingar inom det egna landets gränser) i armékontrollerade läger och till vissa av dessa får inte journalister och hjälparbetare komma fram.

Som värsta scenario ser Podur regeringen passa på att jämna hela samhällen med marken och “avsluta tsunamins verk” (på andra sidan ön), det vill säga bereda mark för kommersiella projekt i gynsamma lägen, likt det Naomi Klein beskrev i Chockdoktrinen. Minst sagt skrämmande perspektiv. Vad Sri Lanka behöver just nu är verkligen inte fler etnicitets-sammansvetsande trauman.

Natten räddades av failblog.org

see more Fail Blog

Buenos Aires 1977 / Crónica de una fuga
Israel Adrián Caetano, 2006

Det här var lite märkligt. En stark upplevelse för mig, som varade en bra bit utöver filmens sluttexter.

Jag satte på Buenos Aires 1977 i total ovetenskap om vad den handlade om (mer än att den var sydamerikansk och handlade om tortyr och övergrepp (Jippie! äntligen Lördag, sa min flickvän och tog fram en bok). Jag fick den i brevlådan och hade för länge sedan glömt varför jag en gång ville se den.

Att det skulle handla om övergrepp blev tydligt med en gång. Buenos Aires 1977 rivstartar med skakig kamera, röriga bilder och skarpa obehagliga ljud när ett litet poliskommando ger sig ut på jakt efter ytterligare namn på vänsteraktivister. Misshandlande informanter, gråtande och skrikande mödrar, oskyldiga som förs iväg med ögonbindlar.

En ung universitetsstuderande och fotbollsmålvakt har blivit felaktigt utpekad av en flyktig bekant. Han förs till en villa där han hålls fången tillsammans med ett flertal andra fångar. De utsätts för tortyr och psykiskt nedbrytning ända tills de en dag prövar, och lyckas med, det omöjliga: att rymma, medelst det klassiska knyta-ihop-lakan-till-rep-tricket.

Det är en stark film, inget snack om det. Men nästan alla filmer om tortyr känns ju i magen. Det som gör Buenos Aires 1977 så speciell är fokuset på den psykologiska nedbrytningen av fångarna, och deras olika sätt att hantera sin situation. Det förekommer ytterst lite våld i bild. Vi som betraktare deltar också bara i en enda tortyrscen (skendränkning). Bortsett från inramningen av tillfångatagandet och den dramatiska flykten 120 dagar senare så är huvuddelen av filmen psykologiskt drama som framförallt äger rum i skådespelarnas ansikten.

Sedan till den stora överraskningen.

Eftersom filmen är verklighetsbaserat avslutas den med en typisk så-gick-det-för-text, och där heter det (på ett ungefär) “Claudio rymde till Sverige, spelade amatörfotboll och forskar idag på Göteborgs Universitet”.

Wikipeeeeeeeedia….

Jomenvisst. Filmen baseras på en självbiografisk roman av Claudio Tamburrini, vars texter (om idrottsetik) jag tidigare läst i bland annat Arena. Hans namn dyker ofta upp bredvid Torbjörn Tännsjös.

Det där med Göteborg är visserligen bara en halvsanning (han forskar vid Stockholms Universitet) men det är ändå förbluffande hur något så avlägset som sjuttiotalets argentinska Guerra Sucia kan kännas så nära mig själv, genom en så enkel länk som en film plus en geografisk koppling. Tvingas jag erkänna.

Det finns en intressant intervju med Tamburrini här.

Jag skulle hemskt gärna läsa Tamburrinis bok. Men det går tyvärr inte, för tydligen tyckte inget av de sju-åtta förlag som Tamburrini kontaktade att den skulle “sälja tillräckligt bra” i Sverige för att den skulle vara värd att ges ut.

Errol Morris visade sig för övrigt ha en lång historia med en av mina favoritregissörer, Werner Herzog (som ju också har en komplicerad relation till sanning. Man måste ju bara älska hans uttryck “extatisk sanning”.

Under nattens reguljära Wikipedia-neuros har jag bland annat fått lära mig att Errol Morris en gång, långt innan han blev känd, hade stämt nattlig träff med Herzog vid seriemördaren Ed Geins mors grav. De tänkte gräva upp den, för att kolla om liket verkligen låg kvar. Morris dök dock aldrig upp. Den fegisen.

Vidare använde Morris pengarna han fick av Herzog under inspelningen av Stroszek till en resa till Vernon, Florida, även kallad Nub City, där ovanligt många invånare hade hänfallit åt en absurd sorts försäkringsbedrägeri: de kapade sina egna kroppsdelar för att komma åt försäkringspengarna.

Herzog kände att Morris var inkapabel att slutföra sina projekt, och bestämde sig för att ge honom en morot. Om Morris någonsin skulle lyckas slutföra sin debutfilm, en dokumentär om flytten av en djurkyrkogård med 450 kroppar, så skulle Herzog äta upp sina skor. Resultatet blev Gates of Heaven, som äntligen fick igång Morris karriär.

Standard Operating Procedure
Errol Morris, 2008

Såg idag att Obamas kabinett meddelat att man återkallar sitt tidigare beslut om att släppa ytterligare bilder från Abu Ghraib. Väldigt tråkiga nyheter, men kanske en värdefull påminnelse om att även ett USA utan Bush är USA.

Förre vicepresidenten Dick Cheney fortsätter att utöva inflytande och har den senaste månaden vid alla möjliga tillfällen offentligt gett sig på Obama för att denne “äventyrar landets säkerhet” när han valt att avvika från den förra regimens utökade befogenheter vid förhör. Det tycks uppenbart att det är den pressen som nu gör att Obama försöker köpa sig lite tid.

Hur som helst kom jag då att tänka på att jag nyligen såg Errol Morris omtalade Standard Operating Procedure. En dokumentär som delvis behandlar samma skeenden som Taxi to the Dark Side.

Och det är lätt en av de snyggaste dokumentärer jag sett på länge. Det är uppenbart att det fanns resurser i produktionen. Men ändå är jag väldigt besviken.

Filmen öppnar med ett snyggt, flytande collage av bilder – stillbildsmediet är ju själva nerven i skandalen om Abu Ghraib. Utan fotsoldaternas planlösa och otillåtna fotograferande skulle förmodligen ingen av oss någonsin höra talas om vad som försiggick i Iraks största fängelse. Troligen skulle inte tortyr som metod vara ett så stort tema som det är nu heller.

Sedan blandar filmen dyrbart iscensatta dramatiseringar med verkliga bilder och mängder av intervjuer i den för Errol Morris så typiska stilen, tagna med hans egen uppfinning interrotronen. Väldigt många av de inblandade får ge sin version av händelserna, vilket ger en rätt splittrad, men intim, bild av förloppet.

Ett omedelbart intryck är ju att det inte direkt är de krispigaste flingorna i paketet som USA slängde åt vargarna efter skandalen. Nästan alla som intervjuas och fälldes, kanske Lynndie England framför alla, ger ett intryck av att stå på randen till att klassas förståndshandikappade. Ett talande exempel är förstås bilden där en av förövarna har skrivit “I am a rapeist” (sic!) på ett av sina offer.

Undantaget är den mörkhyade Javal Davis, som inte deltog i skådespelet framför kameran utan dömdes för ett enda fall av misshandel. Han talar nyktert om tillståndet på basen, om hur livet förändras för en ung kille som plötsligt befinner sig i Irak, under ständig beskjutning från krypskyttar. “When you’re in war, things change”. Den biten av berättelsen är väldigt trovärdig. Han är också den enda av de dömda som inte skyller i från sig, utan nöjer sig med att konstatera att han finner sitt straff alldeles för hårt.

De andra befinner sig i en cirkus av bortförklaringar och fingerpekningar. Den generella bilden är den av dumma, lurade kvinnor och onda, manipulativa mustaschmän (de två hårdast dömda männen, som syns på bilderna poserande som galna vetenskapsmän i gröna handskar, intervjuas inte). Det finns till och med ett triangeldrama inblandat i den här soppan, då en av mustaschmännen, Charles Graner, var ihop med Lynndie England vid tiden för övergreppen, gjorde henne med barn, men strax därpå blev ihop med (och senare gifte sig med) en annan av medförövarna, Megan Ambuhl.

Filmen pekar också åt en regering och militärledning som sviker sina underlydande och vägrar göra upp med sina egna tillkortakommanden. Precis som i Taxi to the Dark Side lyfter filmen fram den sorts styrning utan direkta order, och ordergivning genom avsaknad av tydligt ramverk, som verkar ha spelat en stor roll i att det kunde bli som det blev i Abu Ghraib. Man gav dem en knuff i rätt riktning och tittade sedan åt ett annat håll, väl medveten om att man var på den säkra sidan om metoderna skulle komma upp till ytan.

Liksom Taxi to the Dark Side ägnar Standard Operating Procedure även gott om tid åt att diskutera det meningslösa, ja till och med kontraproduktiva i att använda tortyr som förhörsmetod. Det märkliga är dock filmens fokus på militärpolisen. Morris intervjuar visserligen en CACI-anställd (dvs civil – det är big money-regeringskontrakt inblandade här) förhörsledare som berättar om hur chockerad han var av de bestialiska förhörsmetoder han stötte på vid Abu Ghraib. Men här begår Errol Morris ett allvarligt misstag. Sam Provance, som också blev intervjuad av Morris (liksom sparkad från militären eftersom han valde att tala ut om missförhållandena i Abu Ghraib inför media och kongressen, trots direkta order om motsatsen), men inte kom med i själva filmen, berättar mer om detta här. Missa inte att läsa den artikeln om du tänker se Standard Operating Procedure.

Provance anklagar Morris för att sjabbla bort sanningen och bli en bricka i händerna på dem som nu täcker över sanningen om Abu Ghraib. Han menar att det var just militären och inte minst CACI som var direkt ansvariga för att situationen urartade, medan Morris väljer att fokusera helt på militärpolisen. “Standard Operating Procedures does little more than humanize some of the “bad apples” (a good thing, I suppose), while gratuitously absolving the civilian interrogators actually responsible for fouling those apples”. Som sagt. Läs.

En annan svag aspekt av Standard Operating Procedure är dess behandling av själva offren.

Ja. Var har de tagit vägen?

Ingen av dem intervjuas. Knappt någonstans syns de med ansiktet i bild (de är visserligen ofta nakna, men har säckar över huvudet). Ingen av dem nämns så vitt jag kan minnas vid namn.

De heter kort och gott “detainees”.

Och är därmed precis så anonymiserade som de var i fängelset och tortyrkammaren.

Taxi to the Dark Side lyckades till viss del med att ge även dem ett ansikte. Men Standard Operating Procedure försöker inte ens. Den här filmen handlar inte om dem. Och fan. Därför sviker den dem. Man kan helt enkelt inte göra en så påkostad film om något så vidrigt som Abu Ghraib och inte hantera fångarna, åtminstone de som syns på bild, som personer. Med riktiga namn. Riktiga liv. Riktiga familjer.

Det är ett enormt tillkortakommande.

Så Standard Operating Procedure verkar inte föra oss särskilt mycket närmare sanningen om vem som var ansvarig för vad i Abu Ghraib. Men den ger oss åtminstone en väldigt levande inblick i vad som hände, ur de amerikanska militärpolisernas perspektiv. Och även det är förstås värdefullt, för dem som likt mig mest har matats med bisarra bilder (Obs! Klicka endast om du känner dig härdad!) från en helt overklig plats.

Men apropå inledningen: Bush-regeringens bristande respekt för människor förtsätter att vara ett problem för Obama. Nya fakta tränger upp till ytan. Nya vittnen träder fram. Och interna kritiker får allt mer uppmärksamhet. Förhoppningsvis kommer det här att fortsätta jaga Obama tills han tar sitt föruft till fånga och tillsätter en oberoende och formell utredning om USA:s förhörsmetoder under kriget mot terrorismen.

…föddes en kamphamster.

Det var fredag. Och det var en körning jag inom loppet av en sekund hade förstått att jag inte vill ha. Två bilar beställda. Till Kville. Det innebär med nästan magisk automatik att man kommer att få stå och vänta tiden ut, och sedan, i sista sekunden, kommer en person som sätter sig i bilen och säger: “Det kommer några till”.

“Några till” kommer skrålandes, med nyöppnade ölburkar i händerna, ett par minuter senare. De känner sig skitsnygga och vet inte om att de redan efter förfesten luktar illa. Och föraren vill ju inte redan på förhand tappa dricksen, så till en början spelar han med. Trots att all statistik talar för att taxametern kommer att stanna på ca 102 kronor vid Avenyn. Vilket betalas med kort utan dricks.

Just den här gången var det ännu värre. Hela bilen var plötsligt full av översjälvsäkra killar som talade tokbred falköpingsdialekt! Det kändes helt overkligt.

Till saken hör att det inte går att heta Sören när man kör såna killar en fredag. Liksom (det har en kollega till mig fått erfara) det inte går att ha en tofs mitt på huvudet eller vara tjock eller något annat som sticker ut. Det resulterar, i mitt specifika fall, i att personer som vill vara lite roliga eller personliga eller uttrycka dominans (det behöver inte alls vara något illa menat, men är ändå skitirriterande) säger ordet “Sören” antingen före varje mening, eller efter. Som i “Är det mycket att göra idag, Sören?” eller “Sören, är det ok att stanna till vid en mack?”.

Min enkla lösning: så fort någon kliver in i taxin som gör mig nervös eller misstänksam, eller (som i fallet ovan) som jag bara inte gillar, så kliver mitt taxi-alias Tomas fram. Heck, var tredje kund jag möter tror ändå att jag heter Tomas (och är 24 år och kommer från Linköping, wtf!?) eftersom det står på mitt leg. Vem gissar på Sören på en till synes 24 år gammal person, liksom.

Så grabbarna från Falköping satt och häcklade mig (trodde de åtminstone) och när de kom till “Håar du nåagra inträssän dåa, Toomass?” kom svaret undergivet och lite slött:

“Jag har en hamster. En kamphamster.”

Hur dumt det än låter: jag är fortfarande helt övertygad om att de gick på den. De blev allt intensivare i sin överlägsna ton, ungefär som man pratar med små barn, och jag hade nog slängt ut dem om vi inte bara hade två minuter kvar till destination.

När vi var framme gjorde jag något jag aldrig hade gjort förut. Jag satte mig i godan ro och räknade upp de 17 kronor de skulle ha tillbaka. I enkronor och 50-öringar.

Falköpingskillen bara gapade när jag räckte honom skramlet. “Titta våad han gåav mäj!”

Sen skrek han. Med hela sin falköpingska passion:

“Jag hoppas att din hamster dör, Tomas!!!”

Och smällde igen dörren med full kraft.