The Given Day
av Dennis Lehane

Shutter Island, som Lehane skrev 2003, är nog rent hantverksmässigt den mest spännande bok jag någonsin läst. Jag minns särskilt en kväll, när jag av en händelse just hade sett Tompa-rullen Vannilla Sky (som ju delvis använder sig av samma twist) och sedan lade mig för att läsa ett par kapitel uppe på min farmors vind, i en jättesäng bredvid mina små barn. Det var rent fysiskt omöjligt att sluta läsa. Så skräckslagen var jag. Sjukt jobbigt. Och då är jag inte ens särskilt lättskrämd.

Sedan gick det förstås rätt snabbt att läsa igenom Lehanes övriga produktion. Mystic River kom i den vevan ut som en hyllad film av Eastwood, men var av en helt annan karaktär. Här betonades i stället det sociala dramat, det onda och det goda, och polistematiken så klart. De fem böckerna om Patrick Kenzie och Angela Gennaro gick ner som en god middag. Skickligt ihopsnickrad genrelitteratur med dragning åt det morbida. Novellsamlingen Coronado lockade mig inte tillräckligt (vilket novellsamlingar dessvärre aldrig gör).

Och sedan var det plötsligt väldigt tomt på Lehane-fronten och jag började istället tugga i mig George P. Pelecanos (som ju är en roligare författare i vilket fall).

Men så var den alltså plötsligt här då, den jätteroman som Lehane tycks ha jobbat på i några år. The Given Day

I The Given Day går Lehane samma väg som James Ellroy gjorde för 15 år sedan när denne närmast “officiellt” slutade skriva kriminalromaner och istället gav sig på att, i precis samma stil och med samma überpessimistiska syn på människan och världen som innan, att skriva historiska romaner i stället. Inte historiska som i “historien om Kung Arthur”, visserligen. Istället berättade han nu USA:s dramatiska historia från 1958 och framåt (eller snarare: hans egna väldigt konspiratoriska version av USA:s historia), med sina egna trasiga, ytterst korrumperade men komplexa polisfigurer som pådrivande krafter. För övrigt – yes yes yes!!!! – sägs den avslutande delen i American Underworld Trilogin komma ut nu i år, åtta år av längtan efter The Cold Six Thousand.

Som sagt försöker Dennis Lehane med The Given Day göra lite av samma sak. Skillnaderna är väl främst att han har mindre grandiosa anspråk (han håller sig till ett par mycket dramatiska år av staden Bostons historia), att hans karaktärer är mer stereotypa än Ellroys (vilket inte behöver betyda att de är ointressanta) och att Lehane överlag skriver för en bred publik (=kommersiellt).

Strax efter Första världskriget hade Boston, staden som Lehane alltid skriver om, några riktigt spännande år. Staden var utgångspunkt för en allvarlig influensaepidemi. Det bubblade av missnöje i arbetarled och på sina håll förekom även attentat från extremvänsterns sida. Den kanske mest freaky händelsen de här åren skylldes först liksom mycket annat på anarkisternas bomber, men visade sig sig senare sannolikt bero på snålhet från det ansvariga företagets sida: under The great Boston molasses tragedy kollapsade en 8700000-literstank (stanna nu vid siffran och tänk över den en gång till!) med sirap. En över två meter hög sirapsvåg svepte över stadsdelen Northend och drog med sig både människor, kreatur en hel del byggnader och räls. Över 20 personer dog. I sirap.

Samtidigt var Bostonpoliserna jättemissnöjda. De hade gått utan löneförhöjning sedan början av seklet och både arbetade och levde under miserabla förhållanden. Men de kom ingenstans med sina “vanliga” försök till att få gehör. Så till slut anslöt de sig till en riksomspännande fackförening och hotade med strejk. Vilket blev till ett akut politiskt problem. Poliserna var ju State Officers, och sådana kan ju inte kunde strejka. Vem ska då upprätthålla ordningen? Så stadens polischef förbjöd helt enkelt polisers medlemsskap i fackförening och började suspenderade delaktiga. Situationen eskalerade, till synes mest på grund av halsstarrighet, och i september 1919 gick bostonpolisen ut i strejk. Med omfattande randaler som följd. Av någon anledning blev stadens styrande tagna på sängen när, redan under strejkens första dag, folkmassor strömmade genom gatorna, krossade glas och satte eld på bilar och byggnader.

Vilket fick enormt medialt genomslag över hela landet och vände opinionen mot de strejkande.

1100 strejkande poliser fick kicken. De nyrekryterade ersättarna anställdes, med maktens osvikliga känsla för ironi, till lönevillkor som motsvarade de avskedade strejkandes krav.

Det är hur som helst kring dessa händelser som Lehane spinner sin berättelse. Ett par av karaktärerna tar rent proaktiva roller i de historiska förloppen. Andra är innocent by-standers. En del historiska personligheter, som baseball-legenden Babe Ruth och guvernören Calvin Coolidge har istället fått låna ut sina namn till fiktionen.

Jag har alltid tyckt att den typen av romaner har väldigt lite att bidra med (även om jag däckades totalt av Ellroys verklighetstolkningar). Verkligheten är så knasig i sig att man inte behöver fiktionalisera den. Och det är nåt så förtvivlat amerikanskt över att inte kunna berätta den fascinerande historien om polisstrejken utan att behöva iscensätta en karaktär som befinner sig mitt i händelsernas centrum, och med hjältemodigt patos driver dem framåt. Då blir ju den karaktären till en lögn. En inte särskilt trovärdig sådan heller, tyvärr.

Denne någon är i alla fall Danny Coughlin. Han är patrullerande polis men har framtiden för sig. Inte bara för att han är väldigt begåvad, utan också för att hans far är en av stadens mest inflytelserika poliser.

Men så var det det där med Dannys extrema integritet. Han är uppväxt i en tight familj där familj och heder betyder allt. Men han har ett obevekligt behov av att alltid gå sin egen väg. Så till slut blir han, trots hans omgivnings många varnande finger, involverad i polisfacket. Som tar emot honom med öppna armar och snart gör honom till en av sina ledarfigurer.

Danny är också den ende i boken som inte lider av ett skevt förhållningssätt gentemot berättelsens andre protagonist, Luther Laurence. Trots att Luther är mörkhyad och uppenbarligen har mörka hemligheter tar han honom till sig, och hjälper honom när det börjar hetta till.

Så vi har här ett par riktigt grovt tillyxade stereotyper. Den klassiske amerikanske hjälten med kraft, integritet och hjärtat väl dolt men ändå på rätta stället. Den intelligente mörkhyade killen som hamnat i trubbel på grund av sin rastlöshet och spelar dum nigger för att hålla sig vid liv. I bakgrunden finns deras kvinnor. Luthers fru är stolt och klarar sig själv hundratals mil därifrån, men är honom trogen trots att han förstört deras liv. Dannys stora kärlek Nora är även hon stolt och går upprätt. Trots sin kaotiska bakgrund och trots att Dannys familj kallar henne hora och utesluter Danny ur familjen på grund av henne.

I kanten av deras berättelse återfinns den klassiske patriarken, den avundsjuke sämre brodern, den svaga modern och den maktfullkomlige rasistiske vännen till familjen som vägrar släppa taget om Luther. Och vi har makten, den osynliga. Som krossar allt som kommer i dess väg.

Allt det här väver Lehane ihop med samma hantverksmässiga skicklighet som i tidigare böcker. Det är oerhört underhållande läsning. I synnerhet om man har Wikipedia till hands och kan ta en närmare titt på några av de skeenden som fladdrar förbi.

Men även om roman är bra och de mer dokumentära avsnitten är oerhört intressanta så blir inte nödvändigtvis något av dem bättre bara för att man flätar dem samman. Det hade varit minst lika rolig läsning med två spännande familjedramer framför en fond av fantastisk historia.