Min dotter är terrorist / Min datter terroristen
Beate Arnestad 2007

Som ett utmärkt komplement till The Terrorist kan man se den norska dokumentären Min dotter är en terrorist.

I den får vi möta Dharsika och Puhalchuda, som båda i mycket unga år vigde sina liv åt de tamilska tigrarna. Vi följer dem under delar av deras vardag och får i intervjuer med dem, och med Dharsikas mor, berättat för oss hur de tänker kring sitt engagemang i LTTE:s elitorganisationen Svarta tigrarna och hur det kom sig att de gav upp sina liv redan i tonåren för att ansluta sig till motståndsrörelsen.

För gett upp sina liv är just vad de gjort. I några scener framstår de snuttvis som tonårsflickor. I andra är de mitt upp i sin militära träning och bär runt på k-pistar och granatkastare. I återigen andra berättar de obekymrat om vad som kommer att hända med dem när de väl blir utvalda till självmordsuppdrag.

Samtidigt berättar Dharsikas mor om flickans uppväxt i en krigszon, makens död i ett bombanfall och hur hon sedan förlorade även sin dotter.

Det här ger en så unik och levande inblick i självmordsbombares liv och verksamhet att jag stundvis nästan funderade om allt var på låtsas.

Det är på flera sätt en naiv film. Filmmakarna ger intryck av att svälja bilden av LTTE som likställt med det tamilska folket. Riktigt så enkelt är det ju inte. Och man känner väldigt tydligt var filmmakarnas sympatier ligger. Vilket ju blir lite knasigt när filmen tenderar att blanda ihop tamilska folket med den frigörelse-/terroristorganisation som haft total kontroll över filmens två “huvudroller” ända sedan de var drygt tolvåriga flickor, låtit dem träffa sin familj en liten stund var tredje år och så småningom kommer att skicka dem i döden.

Det är väldigt lätt att förledas till att tro att LTTE är den goda sidan, när det folk de kämpar för är så brutalt förtryckt. Även jag själv hamnar där hela tiden. Men även LTTE var en maktfullkomlig organisation som gjorde sig känd både för brutala metoder och övergrepp. Även mot deras “eget” folk. Deras ledare Velupillai Prabhakaran, vars lik i veckan visades upp i lankesisk television, hade rykte om sig att vara extremt diktatorisk. Dharsika och Puhalchudar refererar till honom endast som “Ledaren”.

Den förstnämnda berättar i en tragisk scen om hur omvärlden brännmärkt LTTE och tillskriver dem blodiga terrordåd. Samtidigt som vi får se fruktansvärda bilder från ett av Tamilska tigrarnas största bombattacker i Colombo berättar hon med tvärsäker röst att “Ledaren” aldrig skulle välja ut mål som krävde några större civila offer.

Tyvärr kommer Min dotter är en terrorist aldrig mycket längre än så i uppföljningen av indoktrineringsspåret. Det känns som om filmmakarna är rädda för att kritik av LTTE skulle få tamilernas motstånd i sig att framstå som felaktigt. Synd.

För annars är det en mycket intressant film.

Beställ den här. Eller, om du är en sån som skulle stjäla en bil (vilket jag uppenbarligen är) så finns den att se i sin helhet på youtube.