The Terrorist / Theeviravaathi

Santosh Sivan, Indien 1999

Så har då alltså LTTE, de Tamilska Tigarna äntligen kastat in handduken. Och mot slutet verkar det ha gått riktigt vilt till. Inga oberoende observatörer släpps in i de områden det stridits om, så ingen kan riktigt säga om det är gerillans uppgifter (“3000 döda civila det senaste dygnet” – i skrivande stund) eller regeringens (“de civila har redan flytt fältet”) som ligger närmast sanningen. Men det är ingen obefogad gissning att det som händer nu har drabbat civilbefolkningen hårt, och kommer att göra det länge till. I synnerhet den tamilska minoriteten (ca 18%). Mer om detta nedan.

Lustigt nog såg jag igår The Terrorist, en indisk film på tamilska. Enligt regissören löst baserad på mordet på Ravij Gandhi 1989, som just LTTE beskyllts för.

Men filmen är inte så intresserad av själva mordet. Inte av upproret heller. Den handlar inte om vad som är rätt eller fel. Det nämns inga konkreta namn på varken revolutionär rörelse eller specifikt land. The Terrorist är ett drama som är helt fokuserat på en ung flicka, Malli, som växt upp mitt i en gerillarörelse och som betraktar kampen och självuppoffringen som en ren självklarhet. Umgänge med automatvapen och avrättningar av förrädare är vardagsmat för henne. Och nu har hon valts ut till ett självmordsattentat.

Under förberedelserna befinner hon sig i en helt ny, icke-militant miljö. Under sina fyra sista dagar bor hon med en ovetande gammal man och dennes gårdsskötare, i väntan på att hennes tilltänkta offer skall dyka upp på orten. Och det är givetvis dagar som förändrar henne, som ställer hennes tidigare så självklara engagemang för saken på svåra prov. Till slut får hon ett besked som förvandlar hennes planerade dåd till ett gigantiskt dilemma även för henne själv (alltså inte längre bara för oss…).

Brittiskan Ayesha Dharker gör ett fantastiskt porträtt av Malli. Ofta agerar hon i extrema närbilder och med väldigt små medel. Hon måste ha en dålig agent, eller tjäna för bra pengar på att göra dåliga filmer (eller så har vår västerländska marknad helt enkelt för lite plats för briljanta skådespelare med indiskt utseende), för annars skulle hon definitivt vara mer känd än hon är.

I synnerhet i de sista självande ögonblicken inför dådet, när hon (i ett ovanligt men mycket effektivt grepp) plötsligt stirrar rakt in i kameran, är hon fantastiskt uttrycksfull.

Vatten spelar en viktig roll i filmen. Hon färdas avgörande sträckor på små färjor. Hon tvättar sin blodiga maskering i ett vattendrag. Hon hittar en svårt skadad men för henne mycket viktig person flytandes i vattnet. I en nyckelscen har hon just lämnat militärbasen och sätter sig genast vid bäcken för att tvätta ansiktet. Hon kupar händerna till en skål och låter vattnet rinna fram och tillbaka, skickligt fångat av Santosh Sivans kamera och en tydlig skymt av ett liv hon aldrig varit i närheten av.

Tyvärr drar det iväg åt det patetiska ibland. Men The Terrorist är inspelad på bara 17 dagar, med minimal budget och huvudsakligen amatörskådespelare. Det förvånar inte det minsta att regissör Santosh Sivan är en av Indiens mest framgångsrinka kameramän. För trots små medel är det här en oerhört vacker och effektiv (i den meningen att den griper tag i åskådaren) film. Sannoligt är det också den mest neutrala behandling av terroristtematiken jag någonsin sett. Filmen är mjuk, försiktigt. Den dömer inte. Den erbjuder en möjlig inblick i någonting mycket främmande.

***

Det inbördeskrig som nu ser ut att ha tagit en ände brukar dateras till 1983, ett år då tamilsk civilbefolkning utsattes för extra hårda prövningar och LTTE gjorde sina första räder. Men konflikten mellan tamiler och singaleser går betydligt längre tillbaka än så. Föga förvånande kan man spåra den till kolonialtiden, då britterna bevarade kontrollen över det som då hette Ceylon genom klassisk härska-och-söndra-taktik. Den singalesiska majoriten hölls på mattan, medan tamilerna blev en välutbildad, priviligerad minoritet. Som dessutom hela tiden fylldes på med tamiler från Indien (dessa “indiska tamiler” ska inte ha haft mycket med “vanliga tamiler” att skaffa förrän de tvingades samman långt senare).

Justin Podur ger på znet en välbehövlig översikt över Sri Lankas postkoloniala historia. Inte helt oväntat ville singalerserna ställa saker till rätta efter självständigheten 1948. Och inte helt oväntat gick de en smula för långt. Man hamnade ganska snart i etniska klammerier kring statstjänstemannaposter. Under 1956 blev singalesiska officiellt språk i Sri Lanka (vilket uteslöt tamiler från politiken), armén skickades för första gången till de norra, tamil-dominerade regionerna och det rapporterades om övergrepp. Man deporterade tamiler till Indien och så fortsatte det.

Typiskt nog så ledde IMF’s försök att skapa lite ekonomisk reda på Sri Lanka till att situationen förvärrades ytterligare för den tamilska minoriteten.

Under mitten av 70-talet träder LTTE in på scenen. Under många år var deras väpnade kamp lyckosam. Inte nödvändigtvis för den tamilska civilbefolkningen. Nästan alla bedömare verkar överrens om att LTTE på sikt gjorde mer skada än nytta (och den slutsatsen är väl inte så svår att dra, med tanke på att läget för tamilerna nu är sämre än någonsin förr och att LTTE mot slutet höll sin egen befolkning som gisslan). Men rent militärt lyckades de hålla regeringstrupperna stången under många år och styrde sina områden som ett eget land, med bland annat eget skolsystem och egen flotta (se propagandafilm). Med måttlig popularitet i omvärlden dock. Metoderna var ofta hänsynslösa, med till exempel självmordsattacker mot allmänna transportdel, och även LTTE har ägnat sig åt etnisk rensning.

Det som möjligen mot slutet spelade LTTE i fatet allra mest var att de var något av pionjärer inom området terrorism. De var bland annat de första som använde bombvästar för självmordsbombare (nämligen i den incident som inspirerade till The Terrorist). Så det var inte särskilt förvånande, men för organisationes överlevnad förödande, att de terroriststämplades i det nya kriget mot terrorn. Detta vände tidigare vänligt sinnade krafter i regionen mot dem och försvårade försörjningen utifrån.

Podur påpekar att regeringens sätt att våldsamt köra över sitt motstånd inte är något man har reserverat för tamiler. Även Singalesiska uppror har krossats med samma metoder, med tiotusentals döda som följd. Men han uttrycker stor oro över vad som kommer att hända om Sri Lanka nu nöjer sig med sin militära seger och inte låter den följas upp av en politisk lösning.

Enligt UNICEF beräknas en kvarts miljon människor nu vara IDP (Internally Displaced Persons – flyktingar inom det egna landets gränser) i armékontrollerade läger och till vissa av dessa får inte journalister och hjälparbetare komma fram.

Som värsta scenario ser Podur regeringen passa på att jämna hela samhällen med marken och “avsluta tsunamins verk” (på andra sidan ön), det vill säga bereda mark för kommersiella projekt i gynsamma lägen, likt det Naomi Klein beskrev i Chockdoktrinen. Minst sagt skrämmande perspektiv. Vad Sri Lanka behöver just nu är verkligen inte fler etnicitets-sammansvetsande trauman.