Double Vision / Shuang tong
Kuo-fu Chen 2002
De kommer från helt olika miljöer, ser olika ut, förstår varandra inte riktigt och ogillar varandra omedelbart. Så långt allt väl. Basformeln för en modern snutrulle.
Huo-tu (snyggingen Tony Leung Ka-Fai – Obs obs ej att förväxlas med snyggingen Tony Leung Chiu-Wai) är den nedgångne polisen som torterar sig själv för saker som gått snett. Tack vare hans goda engelskakunskaper får han ta hand om specialisten Richter (inte-så-snyggingen David Morse), som hyrs in från FBI för att hjälpa Taiwan-polisen med en serie ytterst bisarra mord. Psykosomatisk självförbränning, respektive nedfrysning, kanske man kan kalla det.
Det visar sig vara en taoistiskt sekt i jakt på evigt liv som ligger bakom det hela, och allting blir till slut oerhört rörigt och hallucinatoriskt. I grund och botten handlar det ju just om att kunna se, i en konflikt emellan öst och väst. “Come on! How many years have you been working for the FBI? And in all that time you haven’t encountered a single demon?”, säger Huo-tu när Richter just har stoltserat med västerlänningarnas klanderfria tro på vetenskaplighet.
Jag överraskades direkt av hur påkostad Double Vision kändes. Den har ju ändå några år på nacken. Den inledande timmen är oerhört kuslig (jag såg den efter jobbet, vid 6 på morgonen – och det satte sig i magen). Men så småningon blir allting bara alldeles för rörigt och esoteriskt (västerlänningen förnekar sig inte) för att jag skulle orka hänga med ordentligt. Vilket är synd, för det skulle nog kunna ha blivit riktigt intressant. Huo-tu tvingas till slut uppbåda all sin kraft och föreställningsförmåga, när filmen för länge sedan lämnat den vanliga strukturen för en snutfilm och Huo-tu befinner sig mitt i en uppgörelse med en varelse som eventuellt bara finns i hans fantasi.
Men man vet inte så noga.