Buenos Aires 1977 / Crónica de una fuga
Israel Adrián Caetano, 2006

Det här var lite märkligt. En stark upplevelse för mig, som varade en bra bit utöver filmens sluttexter.

Jag satte på Buenos Aires 1977 i total ovetenskap om vad den handlade om (mer än att den var sydamerikansk och handlade om tortyr och övergrepp (Jippie! äntligen Lördag, sa min flickvän och tog fram en bok). Jag fick den i brevlådan och hade för länge sedan glömt varför jag en gång ville se den.

Att det skulle handla om övergrepp blev tydligt med en gång. Buenos Aires 1977 rivstartar med skakig kamera, röriga bilder och skarpa obehagliga ljud när ett litet poliskommando ger sig ut på jakt efter ytterligare namn på vänsteraktivister. Misshandlande informanter, gråtande och skrikande mödrar, oskyldiga som förs iväg med ögonbindlar.

En ung universitetsstuderande och fotbollsmålvakt har blivit felaktigt utpekad av en flyktig bekant. Han förs till en villa där han hålls fången tillsammans med ett flertal andra fångar. De utsätts för tortyr och psykiskt nedbrytning ända tills de en dag prövar, och lyckas med, det omöjliga: att rymma, medelst det klassiska knyta-ihop-lakan-till-rep-tricket.

Det är en stark film, inget snack om det. Men nästan alla filmer om tortyr känns ju i magen. Det som gör Buenos Aires 1977 så speciell är fokuset på den psykologiska nedbrytningen av fångarna, och deras olika sätt att hantera sin situation. Det förekommer ytterst lite våld i bild. Vi som betraktare deltar också bara i en enda tortyrscen (skendränkning). Bortsett från inramningen av tillfångatagandet och den dramatiska flykten 120 dagar senare så är huvuddelen av filmen psykologiskt drama som framförallt äger rum i skådespelarnas ansikten.

Sedan till den stora överraskningen.

Eftersom filmen är verklighetsbaserat avslutas den med en typisk så-gick-det-för-text, och där heter det (på ett ungefär) “Claudio rymde till Sverige, spelade amatörfotboll och forskar idag på Göteborgs Universitet”.

Wikipeeeeeeeedia….

Jomenvisst. Filmen baseras på en självbiografisk roman av Claudio Tamburrini, vars texter (om idrottsetik) jag tidigare läst i bland annat Arena. Hans namn dyker ofta upp bredvid Torbjörn Tännsjös.

Det där med Göteborg är visserligen bara en halvsanning (han forskar vid Stockholms Universitet) men det är ändå förbluffande hur något så avlägset som sjuttiotalets argentinska Guerra Sucia kan kännas så nära mig själv, genom en så enkel länk som en film plus en geografisk koppling. Tvingas jag erkänna.

Det finns en intressant intervju med Tamburrini här.

Jag skulle hemskt gärna läsa Tamburrinis bok. Men det går tyvärr inte, för tydligen tyckte inget av de sju-åtta förlag som Tamburrini kontaktade att den skulle “sälja tillräckligt bra” i Sverige för att den skulle vara värd att ges ut.