Godzilla – Final Wars
Ryuhei Kitamura, Japan 2004.
I natt gjorde jag ett nytt försök med genren “män som står iklädda avancerade maskeraddräkter och skjuter färgglada ljusstrålar på varandra i skalenligt byggda storstäder och råkar trampa sönder ett och ett annat höghus”. Kaiju eiga – monsterfilmer.
Jag satsade på den senaste i den 50 år långa serien av filmer om monstrens konung: Godzilla – Final Wars.
Det var inte mycket som var nytt. En budget som i vissa scener såg väldigt påkostad ut. Ett par mediokra martial arts-scener. Lite John Woo-inslag, lite Matrix-mumbo jumbo och lite nymodig cgi. Bäst av allt: en fullständigt obegriplig handling.
Godzilla gör det fortfarande inte för mig. Trots att han har funnits så länge nu att man i Final Wars kan kosta på sig det eleganta draget att köra ett collage av gamla godzilla-filmsnuttar och låtsas att de är journalfilmer. Och trots att jag i grund och botten är väldigt sympatiskt inställd till ett monster som skapas av maniskans nonchalans mot moder jord och därför går runt och stampar sönder våra storstäder.
Överlag handlar det fortfarande om ofta välgjord men alltid utdragen stop motion-animering respektive män i monsterkostymer som slåss i skalenliga modellstäder. Så även i det här fallet. De stora monstren vägrar ge sig – står och stampar, kastar saker mot varandra, överlistar varandra och skriker i falsett. Det är skitkul i 25 minuter.
Godzilla – Final Wars klockar in på två timmar.
Filmen är regisserad av Ryuhei Kitamura, som tidigare gjort den idérika Versus och den riktigt underhållande mangafilmatiseringen Azumi. Att en kille med så mycket talang skulle behöva göra en halvtrist monsterrulle framstår som obegripligt, men visar nog snarare på min oförståelse för genren. Kanske blev dock Final Wars, med dess Hollywoodpremiär, en språngbräda till den amerikanska filmen. Hans första sådana, med den oemotståndliga titeln Midnight Meat Train, finns sedan någon månad att hyra i Sverige. Han har grävt upp självaste Brooke Shields till en av rollerna!
Final Wars handling i all korthet: FN:s specialtrupper lyckades för några år sedan begrava Godzilla under isen i Antarktis. Det har varit hyfsat lugnt på jorden ett tag, även om det hela tiden dyker upp nya, inte riktigt lika potenta, monster på grund av människans miljöförstöring. När vetenskapsmän hittar ett mumifierat rymdmonster visar det sig vara Gigan, en utomjordisk Cyborg som egentligen skulle ha förintat planeten jorden redan för 12000 år sedan.
Plötsligt dyker det upp klassiska monster lite här och var på jorden. Efter en rejäl bärsärkargång försvinner de igen. Istället dyker det upp ett gigantiskt rymdskepp med rymdvarelser som påstår sig ha jagat iväg monstren. Därefter händer det lite grejer som är för röriga för att gå in på här, men så småningom visar det sig att rymdsnubbarna har full kontroll över monstren och bara använt dem för att ta lika stor kontroll över jorden. De behöver nämligen människorna som boskap.
Monstren kommer tillbaka och härjar igen. Samtidigt i en gullig liten subplot hittar en jägare och hans son ett litet tweenie-monster som de döper till Minilla. När människorna inser att slaget är så gott som förlorat ser de bara en lösning. De måste åka till sydpolen, försöka rota fram Godzilla och få honom att slåss mot de dåliga killarna. Och ja, du fattar. Om de klarar det måste de ju själva ta itu med honom efteråt.
Nedan en snutt av filmen som verkligen fick mig att hoppas en stund. Tyvärr var det bara en tillfällig höjdpunkt.