En gång för länge sedan var jag med och arrangerade Gävles första syndikalistiska 1a maj-tåg i mannaminne. Det var en gullig liten demonstration. Men ändå, inbillar jag mig, på något sätt viktig för vänstersjälvkänslan i stan. Min kamrat gjorde sig själv till åtlöje genom att med knuten näve tala inför “massan” – iförd keps, solglasögon och halsduk upp till hakan. En helt hemlig kille, alltså. Fascisterna och Säpo måste verkligen ha undrat vem det var.
Men egentligen hade vi nog mycket roligare något år innan, när vi på Beppes initiativ valde att infiltrera fienden istället. “Förstöra för andra är bästa, eller åtminstone roligaste, försvar!” Eller något liknande.
Sossarna hade makten. Sossarna lotsade landet genom krisen genom att dra det åt höger och släpa de svaga genom smutsen. Och nu var det 1a maj och sossarna skulle demonstrera för mer rättvisa. Hmm…
Så vi tillverkade en egen banderoll och rättade in oss i sosse-ledet, där det stod på torget, redo för vandring. Runt omkring oss pekade folk. Västnytt fram framme och nosade med sina kameror. Funktionerärer kom fram och hotade. Sa att vi inte fick vara med.
Så tåget gick. Utan oss. Vi kom istället 20 meter bakom, under skratt och en och annan applåd. Det kom fortfarande funktionärer och försökte få oss att lämna platsen, men vad skulle de göra?
Vår banderoll? Bredvid en perfekt sosse-ros: “SKJUT ALLA ARBETSLÖSA!”