Female Prisoner Scorpion: Beast Stable / Joshuu sasori: Kemono-beya
(Shunya Ito 1973)

Female Prisoner Scorpion: #701′s Grudge Song / Joshuu sasori: 701-gô urami-bushi
(Yasuharu Hasebe 1973)

Trean och fyran i serien om Female Prisoner Scorpion visade sig ha en helt annan ton än de första två.

Del tre i serien om Skorpionen går ut tämligen hårt. Filmen börjar med att Matsu omringas av poliser på tunnelbanan. Den ene hugger hon ner med kniv. Det andre hinner precis fästa sig själv vid henne i handbojor innan tunnelbanedörren slår igen mellan dem, varpå hon helt sonika använder kniven till att hugga av hans arm och springer därifrån. Med armen dinglandes i handkloven. Så ränner hon genom stan en stund. En magisk scen!

Klipp över till ett älskande par. Som strax visar sig vara syskon. Och den kvinnliga parten dessutom prostituerad. När denna kvinna strax därpå tar emot kvällens första kund sker det på den lokala kyrkogården. Och vem ligger där, med en död arm i munnen, skrapandes ett par handklovar mot en gravsten (fantastiska ljudeffekter!), om inte Matsu?

Jag är lite osäker på vad titelns “stable” skulle kunna tänkas syfta på i det här sammanhanget…

Möjligen bildspråket, som nu, trots att även denna tredje Scorpion-film bär signaturen Shunya Ito, är relativt återhållet och realistiskt. Alltså relativt. Tack vare det nu avskalade bildspråket är detta också den med avstånd mest våldsamma filmen i serien. Det råa våldet får sitt klimax när prostitutionsdrottningen ger sig på en flicka genom att trycka in en golfklubba i hennes underliv.

Skorpionen, även nu elegant framställd av Meiko Kaji (som även sjunger ledmotivet), försöker en bit in i den här filmen leva ett normalt liv, med en normal lägenhet och ett normalt jobb. Men det visar sig svårt. Polisen är henne på spåren, och den lokala prostitutionsmaffian har gett sig på flickan som tidigare räddade henne. Det är ju bäddat för konflikt. Efter att ha tillbringat en stor del av filmen på flykt i stadens kloaker, och där fått utstå både eldhav och översvämning får filmen sitt väntade klimax i en klassisk hämdscen. De avslutas med en text som förklarar att Skorpionen försvann och att ingen vet var hon tagit vägen.

…ända till…

Grudge Song inleds med att polisen stormar in på ett bröllop och griper Skorpionen, som sitter i ett av de bakre rummen iklädd brudklänning (detta förklaras märkligt nog aldrig). I bilen på väg till stationen lyckas hon dock sticka sin rosstjälk i ögat på bilens chaufför, som kör av vägen. Hon kommer undan, men skadas.

Den sårbarhet hon visar i denna film är ny i sammanhanget. Plötsligt är hon så svag att hon är helt beroende av en karl. Tack och lov har denna snubbe en gås oplockad med samma polis som nu är efter Skorpionen. Här kommer också en för Skorpion-serien ovanlig samtidsnära samhällskritik in. Kudo, som snubben heter, är före detta medlem i revolutionära grupperingar under studentupproret och har utsatts för extrema former av polisbrutalitet och tortyr.

Denna fjärde film är inte alls lika kallt våldsam som sina föregångare. Likaså är den visuella lekfullheten helt bortkopplad nu. Filmen är i stället snudd på realistiskt gestaltad. Skorpionen jobbar i vanlig ordning på med sina knivar. Jakterna sker med vanliga pistoler. Det mesta av misshandeln och tortyren med vanliga knytnävsslag i magen. Den enda riktigt dramatiska tortyrscenen (den där Kudo får sitt kön förstört av kokande vatten) är dränkt i ett drömlikt ljus som ger just det avstånd som gjorde ettan och tvåan njutbara.

Både Beast Stable och Grudge Song förgylls så klart av Meiko Kajis makalösa förmåga att göra bildrutan till sin. Hon äger, som min son skulle uttrycka saken. Hon har knappt några repliker, men ger en komplex bild av sin karaktär och dess känslovärld genom blickar och gester (eller snarare avsaknad av gester).

Hon domineras av två drivkrafter. Likt ett hetsat djur söker hon inget annat än en lugn plats, men när hon blir trängd i ett hörn finns det ingenting som hon inte gör för att överleva. Hon klargör detta för en annan dödsdömd fånge i en av sina två repliker i Grudge Song. Medfången har i slutskedet av livet blivit religiös och frågar om de ska be om förlåtelse ihop. Svaret kommer från en gestalt som sitter i hörnet av cellen, med ansiktet vänt mot väggen. “Ask away. But it won’t erase the fear of being executed. You know that, don’t you? You really want to live. In trying to shake the desire to live, you put on a mask.”

Och när tillfället kommer, då ska hon hämnas på de män som har förått henne. I Grudge Song går detta hämndbegär dessutom stick i stäv med hennes eget undanstoppade känsloliv, vilket leder till den öppnaste ansikte Meiko Kaji visade under alla hennes fyra filmer i Skorpion-serien. Det när hon dödar Kudo, som hon älskar, och lärt sig lita på, men som till slut inte kunde stå emot tortyren utan förrådde henne.

Två “snygga” självsäkra män. De är rutinerade, jobbar på en av Göteborgs hetare Restauranger (låt oss kalla den för “glada apan”) och är stammisar på mitt bolag.

Redan efter tjugo meter passerar bilen en prostituerad av afrikanskt ursprung, som har placerat sig lite avsides på Ekelundsgatan. Den ene till den andre:

“Fan, står de här borta nu också, alltså?”

“Oj, titta, hon är ny ju.”

“Det har du bättre koll på än mig.”

“Konstigt att man aldrig ser dem på krogen. De borde komma in ibland, ta en isvatten och värma sig lite. Ha ha..”

“Och här står nästa ja. Hon har varit här länge.”

“Fan vad hon ser ut. Ska vi vinka lite..? Hej hej lilla horan!”

Han vinkar samtidigt som han ler hånfullt åt flickan som står där vid vägkanten.

“Och där var två till ja. Hej hej!”

“Men är det bara sopsäckar som gäller nuförtiden alltså?”

Med “sopsäckar” menar han, en nykter 40-åring utan synligt mentalt handikapp, alltså kvinnorna vi kört förbi, som alla är mörkhyade. Samma kille:

“Om man vill ha en ljus flicka då? Vad händer då?”

“Näe, då blir det inget. He he…”

“Det var rätt lugnt på stan idag, du. Undrar när de går av sitt skift egentligen.”

“De går nog av sitt skift när de blir trötta i musen”.

Sen klev den ene killen av och jag förmådde inte säga ett ord till den andre under de kommande tio minuterna.

The Given Day
av Dennis Lehane

Shutter Island, som Lehane skrev 2003, är nog rent hantverksmässigt den mest spännande bok jag någonsin läst. Jag minns särskilt en kväll, när jag av en händelse just hade sett Tompa-rullen Vannilla Sky (som ju delvis använder sig av samma twist) och sedan lade mig för att läsa ett par kapitel uppe på min farmors vind, i en jättesäng bredvid mina små barn. Det var rent fysiskt omöjligt att sluta läsa. Så skräckslagen var jag. Sjukt jobbigt. Och då är jag inte ens särskilt lättskrämd.

Sedan gick det förstås rätt snabbt att läsa igenom Lehanes övriga produktion. Mystic River kom i den vevan ut som en hyllad film av Eastwood, men var av en helt annan karaktär. Här betonades i stället det sociala dramat, det onda och det goda, och polistematiken så klart. De fem böckerna om Patrick Kenzie och Angela Gennaro gick ner som en god middag. Skickligt ihopsnickrad genrelitteratur med dragning åt det morbida. Novellsamlingen Coronado lockade mig inte tillräckligt (vilket novellsamlingar dessvärre aldrig gör).

Och sedan var det plötsligt väldigt tomt på Lehane-fronten och jag började istället tugga i mig George P. Pelecanos (som ju är en roligare författare i vilket fall).

Men så var den alltså plötsligt här då, den jätteroman som Lehane tycks ha jobbat på i några år. The Given Day

I The Given Day går Lehane samma väg som James Ellroy gjorde för 15 år sedan när denne närmast “officiellt” slutade skriva kriminalromaner och istället gav sig på att, i precis samma stil och med samma überpessimistiska syn på människan och världen som innan, att skriva historiska romaner i stället. Inte historiska som i “historien om Kung Arthur”, visserligen. Istället berättade han nu USA:s dramatiska historia från 1958 och framåt (eller snarare: hans egna väldigt konspiratoriska version av USA:s historia), med sina egna trasiga, ytterst korrumperade men komplexa polisfigurer som pådrivande krafter. För övrigt – yes yes yes!!!! – sägs den avslutande delen i American Underworld Trilogin komma ut nu i år, åtta år av längtan efter The Cold Six Thousand.

Som sagt försöker Dennis Lehane med The Given Day göra lite av samma sak. Skillnaderna är väl främst att han har mindre grandiosa anspråk (han håller sig till ett par mycket dramatiska år av staden Bostons historia), att hans karaktärer är mer stereotypa än Ellroys (vilket inte behöver betyda att de är ointressanta) och att Lehane överlag skriver för en bred publik (=kommersiellt).

Strax efter Första världskriget hade Boston, staden som Lehane alltid skriver om, några riktigt spännande år. Staden var utgångspunkt för en allvarlig influensaepidemi. Det bubblade av missnöje i arbetarled och på sina håll förekom även attentat från extremvänsterns sida. Den kanske mest freaky händelsen de här åren skylldes först liksom mycket annat på anarkisternas bomber, men visade sig sig senare sannolikt bero på snålhet från det ansvariga företagets sida: under The great Boston molasses tragedy kollapsade en 8700000-literstank (stanna nu vid siffran och tänk över den en gång till!) med sirap. En över två meter hög sirapsvåg svepte över stadsdelen Northend och drog med sig både människor, kreatur en hel del byggnader och räls. Över 20 personer dog. I sirap.

Samtidigt var Bostonpoliserna jättemissnöjda. De hade gått utan löneförhöjning sedan början av seklet och både arbetade och levde under miserabla förhållanden. Men de kom ingenstans med sina “vanliga” försök till att få gehör. Så till slut anslöt de sig till en riksomspännande fackförening och hotade med strejk. Vilket blev till ett akut politiskt problem. Poliserna var ju State Officers, och sådana kan ju inte kunde strejka. Vem ska då upprätthålla ordningen? Så stadens polischef förbjöd helt enkelt polisers medlemsskap i fackförening och började suspenderade delaktiga. Situationen eskalerade, till synes mest på grund av halsstarrighet, och i september 1919 gick bostonpolisen ut i strejk. Med omfattande randaler som följd. Av någon anledning blev stadens styrande tagna på sängen när, redan under strejkens första dag, folkmassor strömmade genom gatorna, krossade glas och satte eld på bilar och byggnader.

Vilket fick enormt medialt genomslag över hela landet och vände opinionen mot de strejkande.

1100 strejkande poliser fick kicken. De nyrekryterade ersättarna anställdes, med maktens osvikliga känsla för ironi, till lönevillkor som motsvarade de avskedade strejkandes krav.

Det är hur som helst kring dessa händelser som Lehane spinner sin berättelse. Ett par av karaktärerna tar rent proaktiva roller i de historiska förloppen. Andra är innocent by-standers. En del historiska personligheter, som baseball-legenden Babe Ruth och guvernören Calvin Coolidge har istället fått låna ut sina namn till fiktionen.

Jag har alltid tyckt att den typen av romaner har väldigt lite att bidra med (även om jag däckades totalt av Ellroys verklighetstolkningar). Verkligheten är så knasig i sig att man inte behöver fiktionalisera den. Och det är nåt så förtvivlat amerikanskt över att inte kunna berätta den fascinerande historien om polisstrejken utan att behöva iscensätta en karaktär som befinner sig mitt i händelsernas centrum, och med hjältemodigt patos driver dem framåt. Då blir ju den karaktären till en lögn. En inte särskilt trovärdig sådan heller, tyvärr.

Denne någon är i alla fall Danny Coughlin. Han är patrullerande polis men har framtiden för sig. Inte bara för att han är väldigt begåvad, utan också för att hans far är en av stadens mest inflytelserika poliser.

Men så var det det där med Dannys extrema integritet. Han är uppväxt i en tight familj där familj och heder betyder allt. Men han har ett obevekligt behov av att alltid gå sin egen väg. Så till slut blir han, trots hans omgivnings många varnande finger, involverad i polisfacket. Som tar emot honom med öppna armar och snart gör honom till en av sina ledarfigurer.

Danny är också den ende i boken som inte lider av ett skevt förhållningssätt gentemot berättelsens andre protagonist, Luther Laurence. Trots att Luther är mörkhyad och uppenbarligen har mörka hemligheter tar han honom till sig, och hjälper honom när det börjar hetta till.

Så vi har här ett par riktigt grovt tillyxade stereotyper. Den klassiske amerikanske hjälten med kraft, integritet och hjärtat väl dolt men ändå på rätta stället. Den intelligente mörkhyade killen som hamnat i trubbel på grund av sin rastlöshet och spelar dum nigger för att hålla sig vid liv. I bakgrunden finns deras kvinnor. Luthers fru är stolt och klarar sig själv hundratals mil därifrån, men är honom trogen trots att han förstört deras liv. Dannys stora kärlek Nora är även hon stolt och går upprätt. Trots sin kaotiska bakgrund och trots att Dannys familj kallar henne hora och utesluter Danny ur familjen på grund av henne.

I kanten av deras berättelse återfinns den klassiske patriarken, den avundsjuke sämre brodern, den svaga modern och den maktfullkomlige rasistiske vännen till familjen som vägrar släppa taget om Luther. Och vi har makten, den osynliga. Som krossar allt som kommer i dess väg.

Allt det här väver Lehane ihop med samma hantverksmässiga skicklighet som i tidigare böcker. Det är oerhört underhållande läsning. I synnerhet om man har Wikipedia till hands och kan ta en närmare titt på några av de skeenden som fladdrar förbi.

Men även om roman är bra och de mer dokumentära avsnitten är oerhört intressanta så blir inte nödvändigtvis något av dem bättre bara för att man flätar dem samman. Det hade varit minst lika rolig läsning med två spännande familjedramer framför en fond av fantastisk historia.

Han är, får jag ofrivilligt veta senare, 28 år gammal men ser ut som 45. Rödbrusig. Full. Mustasch och pilotglasögon. Under hela resan understryker han sina uttalanden med att att fara ut med sin arm så att den i samförstånd träffar min. Hans flickvän sitter och trycker i baksätet med illaluktande mat i knät.

“Mycke å göra eller?”
“Mmm jo, en helt vanlig Söndag.”
“Hur länge ska du köra då?”
“Jag vet inte. Till imorgon bitti nån gång.”
“Jaha. Och du då? Du pluggar? Kör det här som extraknäck?”
“Nej. Jag jobbar med det här.”
“Full rulle alltså.”
“Ja, det kanske man kan säga.”
(Till flickvännen) “Han var inte lättpratad, den här, hö hö”
“Tycker du inte? Men ge mig nåt att jobba med då.”
“Jag är byggnadssäljare”
“Va?”
“Ja, vad gör jag då, tror du?”
“… Säljer byggnationer?”
“Hö hö.. Du sa ‘ge mig vad du jobbar med. Om jag har en massa byggnadsställningar, vad gör jag då? Sätter jag mig och räknar dem, eller? Nej, jag hyr ut dem. Byggnadssäljare. Så klart”
“OK.”

Det var i det ögonblicket jag började gråta och körde av vägen. Bilen började brinna, det sprang skrikande utomjordingar överallt och ovanför oss fylldes luften av helikoptrar och smattrande kulsprutor.

Nej, jag menar, sen fick jag av någon obegriplig anledning 30kr i dricks och efter det körde jag en Chihuahua och hennes föräldrar till Bergsjön.

Två körningar. Båda med kvinnor strax under min egen ålder. De har varit hos väninnor och druckit vin och babblat. Vi pratar om jobb. Om kris. Om språk. Om journalisters reaktion på Robbie Williams. Om Paparazzi. Om barn.

De två följande körningarna. Män strax under min egen ålder. Den ene berättar – utan att jag frågat – om att han tillfälligt lämnat en fest för att åka till Mölndal och knulla lite. Nu ska han tillbaka. När det ringer i hans mobil blir han plötsligt nedstämd. Men svarar inte. Det är hans flickvän.

Den andre berättar om dagens rugbymatch i Helsingborg (“vi vann med 83-0. Vi analade dem”). Om förfesten. Utekvällen. Efterfesten. Och om att han nu måste ut till Kortedala för att knulla lite. Han har dock haft en så hård dag att han är osäker om han kommer att få upp den. “Det blir nog två glasspinnar och ståltråd för mig idag”, säger han. Och sen vill han ha rabatt.

Jag nämner detta som en illustration av taxijobbets könslotteri. Visst, det finns många andra faktorer också (som till exempel antal – ju fler av vad det än är, desto sämre), men står det ett kvinnligt namn på beställningen blir jag ändå alltid mer hoppfull än av det där andra. Tyvärr.

Taxametern står på 198kr, det är en dryg kilometer kvar.

“Stänger du av mätaren på 200?”
“Nej.”
“Varför inte?”
“Varför skulle jag göra det?”
“För att vara sjysst?”
“Eh… Nej?”

Jag var beredd på det värsta. En sak som jag egentligen lovat mig själv att aldrig upprepa. Ja, en sak som jag till och med hade fått min flickvän att lova att påminna mig om att aldrig göra om:

En fredagsnatt i taxin.

Jag hade övertalat mig själv. Här skulle tjänas pengar!

Men…

Något kom ivägen. Vid ett första åhörande lät bilen som om den hade punktering, men så visade sig inte vara fallet. Jag låtsades om ingenting och fortsatte köra, men med första kunden i bilen började den låta som ett gammalt diesellok.

Den ena personen som kunde göra nåt åt det sa “Jag är på Joe Labero. Ring brorsan”. Den andra sa “Jag är på affären. Ring om en timme”.

Då blev jag så härsken att jag åkte hem och surade istället. I soffan, med Dennis Lehane. 30 kronor hade jag tjänat. Stackars mig.

Som tur är har jag vänner som spontant bjuder in mig till andras födelsedagsfester. Det fanns något där som kallades bisonmyskoxegrässprit typ. Mycket intressant. Jag välte förstås ett vinglas.

På nästa födelsedagsfest spelade Äkta kärlek. Jag tänkte, fan va bra de skulle kunna vara. Men nog behöver de engagera sig lite mer än sådär ändå, va?

Double Vision / Shuang tong
Kuo-fu Chen 2002

De kommer från helt olika miljöer, ser olika ut, förstår varandra inte riktigt och ogillar varandra omedelbart. Så långt allt väl. Basformeln för en modern snutrulle.

Huo-tu (snyggingen Tony Leung Ka-Fai – Obs obs ej att förväxlas med snyggingen Tony Leung Chiu-Wai) är den nedgångne polisen som torterar sig själv för saker som gått snett. Tack vare hans goda engelskakunskaper får han ta hand om specialisten Richter (inte-så-snyggingen David Morse), som hyrs in från FBI för att hjälpa Taiwan-polisen med en serie ytterst bisarra mord. Psykosomatisk självförbränning, respektive nedfrysning, kanske man kan kalla det.

Det visar sig vara en taoistiskt sekt i jakt på evigt liv som ligger bakom det hela, och allting blir till slut oerhört rörigt och hallucinatoriskt. I grund och botten handlar det ju just om att kunna se, i en konflikt emellan öst och väst. “Come on! How many years have you been working for the FBI? And in all that time you haven’t encountered a single demon?”, säger Huo-tu när Richter just har stoltserat med västerlänningarnas klanderfria tro på vetenskaplighet.

Jag överraskades direkt av hur påkostad Double Vision kändes. Den har ju ändå några år på nacken. Den inledande timmen är oerhört kuslig (jag såg den efter jobbet, vid 6 på morgonen – och det satte sig i magen). Men så småningon blir allting bara alldeles för rörigt och esoteriskt (västerlänningen förnekar sig inte) för att jag skulle orka hänga med ordentligt. Vilket är synd, för det skulle nog kunna ha blivit riktigt intressant. Huo-tu tvingas till slut uppbåda all sin kraft och föreställningsförmåga, när filmen för länge sedan lämnat den vanliga strukturen för en snutfilm och Huo-tu befinner sig mitt i en uppgörelse med en varelse som eventuellt bara finns i hans fantasi.

Men man vet inte så noga.

Berlin – Stad av rök
av Jason Lutes

Berlin – Stad av sten, som kom ut på svenska 2007, lade jag ifrån mig med en närmast sugande känsla. Det myllrade av intressanta karaktärer i den, och de var placerade i en oerhört dynamisk miljö. Jag ville läsa mer om dem. Genast. Boken tar sin början i september 1928 och slutar med “Blutmai” (det vill säga händelserna den 1-3 maj 1929 då besköt besköt först kommunistiska demonstranter och så småningom det mesta som rörde sig på gatorna. Oroligheterna resulterade i 33 döda, ca 200 skadade och över 1200 arresteringar). Däremellan låter Jason Lutes oss stifta bekantskap med ett myller männniskor som alla finner sig indragna i tidens dramatiska virvlar – som dras åt vänster eller dras åt höger. Eller som bara är hungriga och oroliga.

Så det var alltså med viss förväntan som jag slog upp Berlin – Stad av rök, som äntligen tar vid där Stad av sten slutar. Berlins gatupolitiska skeenden dominerar nu ännu i ännu högre grad människors tillvaro. De som inte direkt drabbades av oroligheterna, eller rent av kände någon som dog, de är ändå i lika hög grad varse de marscherande nationalsocialisterna, de våldsamma kommunisterna och gatustriderna som hela tiden hotar att blossa upp. Det ligger nåt i luften, så att säga.

En av första bokens huvudkaraktärer, vänsterjournalisten Franz Severing, ser ut att tappa sina illusioner när utrikesminstern Stresemann dör i hjärtattack, vilket så småningom leder till nyval och en markant ökning av antalet nationalsocialister i riksdagen. Hans unga älskarinna å sin sida upptäcker nattlivet, jazzen och dekadens. Hon lämnar honom för en ung kvinna och tycker att livet är härligt. Den unga flickan som förlorade sin mor i kravallerna slår följe med en hemlös jude medan hennes högerorienterade far slår följe med nazisterna. Ett gäng mörkhyade jazzmusiker från USA uppträder på klubbar i staden och njuter för fulla muggar av dess livliga nattliv.

Jason Lutes teckningar ger en väldigt levande bild av hur Berlin kan ha sett ut (och låtit och luktat) som på den här tiden. Just att teckna levande är hans styrka. Däremot är det bitvis ett litet problem för mig att hans karaktärer kan vara förvillande lika varandra ibland. Eller till och med olika sig själva. Ansikten och tydliga karaktärsdrag är det lite si och så med, helt enkelt, så det blir lite rörigt. Det är inte som att läsa Watchmen, precis.

Men manuset är starkt. Visst tar boken tag i alla de klichéer som finns kring decennieskiftets Berlin (läs: Cabaret). Men den är mer än bara en appräkning. Här finns plats för både enskilda berättelser, stora sammanhang och gott om realistiska mellanmänskliga känslor.

Något sämre är det med kvaliten på själva boken. Om man ger ut böcker som hänger samman i en serie, som försetts med korresponderande titlar och omslag som ser nästan likadana ut, kan ju vän av ordning nästan börja förvänta sig böcker av samma format. Men icke. Galago har uppenbarligen hittat ett billigare, lettiskt, förlag att trycka tvåan på. Vilket innebär en 5 mm kortare bokrygg, tunnare papper och framför allt en tunnare omslagspapp med riktig billig känsla. Men jaja.

Framför allt ser jag fram emot den tredje och sista delen. Då börjar vi också närma oss den epok i Berlins historia som kommer att spela en viktig roll i mitt eget bokprojekt.

Jason Lutes om arbetet med boken

Kids Return / Kizzu ritân
Takeshi Kitano 1996

De två tonårspojkarna Masaru och Shinji växer upp i en bit av Japan som inte tycks ge dem några möjligheter att förverkliga sin potential. Det är inte det att de saknar begåvning. Men de är klassiska outsiders, och fördriver hellre sin tid med att hänga på kaféer eller spela löjliga spratt mot lärarna, än i klassrummet.

Så småningom dras killarna åt olika håll. Shinji står inför en lovande karriär som boxare. Masaru följer upp ett annat av de få alternativ som återstår för en pojke som inte riktigt orkar genomföra skolgången (om man inte, vilket filmen betonar, vill sluta som taxichaufför – vilket i Japan tycks vara allt annat än angenämt). Han tar värvning i den lokala Yakuza-klubben.

Det är en konsekvent genomförd film. Vad annars kan man förvänta sig av Kitano, som i vanlig ordning behållit full kontroll över såväl regi som klippning och manus. Tempot är väldigt nerskruvat, nästan lite stelt, bortsett från korta explosioner av våld och/eller humor. Det karga förortslandskapet, som står i kontrast till de ofta fartiga och röriga nutida tokyoskildringarna, bildar en perfekt bakgrund till killarnas riktningslösa uppväxt. Och alltesammans uppblött av Kitanos formidabla känsla för (tragi-)komik.

Ett tag ser berättelsen ut att kunna bli en klassisk uppgång-och-fall-saga, fast den här gången i dubbelpack. Men det blir inte riktigt så. Masaru stiger visserligen i graderna i den lokala Yakuza-avdelningen. Men detta får ett snabbt slut den dag då han får problem med sin bristande respekt för “tingens ordning”. Vilket så klart står honom dyrt. Och Shinji fäller krokben för sig själv när han inte har disciplin nog att upprätthålla den sunda livsstil som krävs av en elitboxare.

Så långt innan kommit någon vart på resa uppåt är de tillbaka där de började. Planlöst cyklande på skolgården.