Berlin – Stad av rök
av Jason Lutes
Berlin – Stad av sten, som kom ut på svenska 2007, lade jag ifrån mig med en närmast sugande känsla. Det myllrade av intressanta karaktärer i den, och de var placerade i en oerhört dynamisk miljö. Jag ville läsa mer om dem. Genast. Boken tar sin början i september 1928 och slutar med “Blutmai” (det vill säga händelserna den 1-3 maj 1929 då besköt besköt först kommunistiska demonstranter och så småningom det mesta som rörde sig på gatorna. Oroligheterna resulterade i 33 döda, ca 200 skadade och över 1200 arresteringar). Däremellan låter Jason Lutes oss stifta bekantskap med ett myller männniskor som alla finner sig indragna i tidens dramatiska virvlar – som dras åt vänster eller dras åt höger. Eller som bara är hungriga och oroliga.
Så det var alltså med viss förväntan som jag slog upp Berlin – Stad av rök, som äntligen tar vid där Stad av sten slutar. Berlins gatupolitiska skeenden dominerar nu ännu i ännu högre grad människors tillvaro. De som inte direkt drabbades av oroligheterna, eller rent av kände någon som dog, de är ändå i lika hög grad varse de marscherande nationalsocialisterna, de våldsamma kommunisterna och gatustriderna som hela tiden hotar att blossa upp. Det ligger nåt i luften, så att säga.
En av första bokens huvudkaraktärer, vänsterjournalisten Franz Severing, ser ut att tappa sina illusioner när utrikesminstern Stresemann dör i hjärtattack, vilket så småningom leder till nyval och en markant ökning av antalet nationalsocialister i riksdagen. Hans unga älskarinna å sin sida upptäcker nattlivet, jazzen och dekadens. Hon lämnar honom för en ung kvinna och tycker att livet är härligt. Den unga flickan som förlorade sin mor i kravallerna slår följe med en hemlös jude medan hennes högerorienterade far slår följe med nazisterna. Ett gäng mörkhyade jazzmusiker från USA uppträder på klubbar i staden och njuter för fulla muggar av dess livliga nattliv.
Jason Lutes teckningar ger en väldigt levande bild av hur Berlin kan ha sett ut (och låtit och luktat) som på den här tiden. Just att teckna levande är hans styrka. Däremot är det bitvis ett litet problem för mig att hans karaktärer kan vara förvillande lika varandra ibland. Eller till och med olika sig själva. Ansikten och tydliga karaktärsdrag är det lite si och så med, helt enkelt, så det blir lite rörigt. Det är inte som att läsa Watchmen, precis.
Men manuset är starkt. Visst tar boken tag i alla de klichéer som finns kring decennieskiftets Berlin (läs: Cabaret). Men den är mer än bara en appräkning. Här finns plats för både enskilda berättelser, stora sammanhang och gott om realistiska mellanmänskliga känslor.
Något sämre är det med kvaliten på själva boken. Om man ger ut böcker som hänger samman i en serie, som försetts med korresponderande titlar och omslag som ser nästan likadana ut, kan ju vän av ordning nästan börja förvänta sig böcker av samma format. Men icke. Galago har uppenbarligen hittat ett billigare, lettiskt, förlag att trycka tvåan på. Vilket innebär en 5 mm kortare bokrygg, tunnare papper och framför allt en tunnare omslagspapp med riktig billig känsla. Men jaja.
Framför allt ser jag fram emot den tredje och sista delen. Då börjar vi också närma oss den epok i Berlins historia som kommer att spela en viktig roll i mitt eget bokprojekt.