Det finns många vackra berättelser från filmvärlden. Redan på tjugotalet tyckte kändisar i den branschen om att mytologisera sig själv (se till exempel Fritz Langs excentriska monokel eller F.W. Murnaus vana att filma i laboratioriekläder). Så det behöver inte alltid ligga så mycket sanning bakom dem. Men de är vackra ändå.

En av mina favorithistorier är den om hur Conrad Veidt, skådespelaren som vissa kanske minns från en av hans tidiga roller, den som sömngångaren i den expressionistiska klassikern Das Cabinet des Dr. Caligar från 1920, lämnade Tyskland.

Han spelade även kanske filmhistoriens allra första uttalat homosexuella karaktär i i gay rights-pionjären Magnus Hirschfelds Anders alls die Anderen från 1919.

Men han kom mycket dåligt överrens med den nationalsocialistiska regimen, som – bland annat på grund av sin filmbesatta propagandaminister – efter 1933 snabbt kopplade ett allt hårdare grepp om filmbranschen.

När propagandaministeriet började kartlägga alla filmarbetares rastillhörighet valde Veidt – och här kommer alltså det ovan nämnt vackra, men inte helt bekräftade, i historien – trots sin ariska bakgrund att skriva JUDE i sitt formulär. Kort därefter lämnade han landet tillsammans med sin judiska hustru och fortsatte sin filmkarriär i Storbritannien och hollywood.

Ironin? Jo: vad använde man skådespelare med kraftig tysk brytning till på 30- och 40-talets hollywood? Att spela nazi-skurkar, så klart!

Så kom det sig till exempel att en av hans mest kända framträdanden är den som Major Heinrich Strasser i Casablanca.

Fyra gånger spelade Veidt nazi-skurkar i hollywoodfilmer (och en gång spelade han en lurig svensk skurk!). Han spelade också en skickligt genomförd dubbelroll i Nazi Agent (Jules Dassin 1942), som jag såg häromdagen.

Här spelar han tvillingbröder som har hamnat på varsin sida av den ideologiska barriären. Den ene har lämnat det allt mer militaristiska Tyskland för att med låg profil driva ett antikvariat i det freds- och frihetsälskande USA han älskar (och blivit medborgare av). Den andre har arbetat sig upp i den nationalsocialistiska hierarkin och är nu skickad som tysk konsul (och nav i en antiamerikansk spionagehärva) till samma stad som sin bror.

Den tyske behöver den “amerikanskes” antikvariat till sin spionageverksamhet och börjar utpressa brodern, i ett spel som eskalerar snabbt och slutar med att den “amerikanske” brodern dödar den andre, antar dennes identitet och låtsas vara nazist tills han har lyckats avslöja hela agenthärvan till de amerikanska myndigheterna.

Filmen är inte någon av de mer påkostade från krigstidens USA men är unik i sitt överskott av positivt skildrade tyskar. Det är inte bara den “amerikanske” brodern som genomskådat den tyska militarismen, utan flera andra karaktärer man stöter på under filmens lopp får en väldigt nyanserad behandling i manus.

Men framför allt är det förstås en film som ger Veidt en chans att briljera i sin dubbelroll och, som en person kommenterar på IMDB, visa vad han skulle ha kunnat leverera om han bara hade överlevt kriget och fått börja spela ett bredare uppsättning roller. Han gick bort under något så okrigiskt som en golfrunda, året efter Nazi Agent.

Bonusinfo: Veidts karaktär Gwynplaine i Paul Lenis Hugo-tolkning The Man Who Laughs var inspirationskällan till seriefiguren, och numera populärkulturella ikonen, Jokern.

Det finns nog inget bättre än att komma hem från jobbet och se en enkel svartvit film som Where Danger Lives (John Farrow 1950).

En film noir med alla de rätta symptomen. Den stabile mannen som hamnar aningens snett och trillar in i en till synes evig nedåtgående spiral tack vare en mustig femme fatale, etc. Tonsatt med kraftiga stråkar, så klart. Och Claude Rains i en biroll.

Just den här filmen har dessutom en alldeles särskild ingrediens, som heter Robert Mitchum. En man som är så stel i ansiktet att det faktiskt bitvis hindrade mig från att förstå filmen (när blev han egentligen besatt av den där kvinnan? Hallå?) och att jag aldrig hade kunnat gissa att det är berusad han spelar i en av filmen viktigste scener. Om jag inte flera andra karaktärer i filmen sagt det flera gånger om. Men det gör ingenting, för han är ju så stilig att jag sitter som förstenad filmen igenom. Vilken karl! Och scenen när han halvförlamad rullar nerför ett par trappor går verkligen inte av för hackor.

Alldeles särskilt tackar jag dock för följande kärleksförklaring (som ju kommer en smula oväntat, på grund av Mitchums hela tiden totalt oberörda ansikte), uttalad över en kokosnötsdrink:

“I don’t know… When we’re not together I feel like I’m suspended in midair, with nothing down beneath except the end of the world.”

Gulp.

Det är något rätt komiskt över att Kajskjul 8 kör sin dansbandshelg (med Streaplers!) samma helg som tusentals punkare och hårdrockare samlas för festival på bananpiren (med Slipknot och Sick Of It All), bara 400 meter därifrån.

Alla jag körde till West Coast Riot var trevliga och avslappnade. Sen fick jag prova på att köra tre glada damer från Mölndal till dandsbandskojan blev det andra takter.

Jag lyssnade i lugn och ro på The Lounge Lizards när jag helt oväntat fick en av mina riktiga favoritkommentarer: “Men gud vad tråkig musik du lyssnar på!” Döm själva.

Alltså, jag skulle aldrig drömma om att säga så till en människa jag inte känner tillräckligt väl för att kunna vara otrevlig mot gratis. Så jag härsknade till och körde ett av mina favorittrick: “Partykiller”. Det funkar så här:

Jag säger “Ok”. Och stänger abrupt av musiken så att det blir alldeles tyst i bilen.

Damerna blev en smula besvärade av tystnaden. Vilket ju var just vad jag spekulerade på.

“Fast… Du kanske gillar den musiken?”

“Nej, jag spelar den för att jag hatar den.”

“Men, du behöver ju inte ta det så.”

“Nej. Och ni då. Ni ska på dansbandsfestival, eller?”

“Jajjemen!”

“Ja, DET är intressant musik, det”

Sen blev det bra stämning igen när jag avslöjade att jag var ett stort fan av dansbandsmusik. Fast helst bara 70-tal.

“70-tal? Vadå, Schütts eller?”

“Ja! Det var lite mer schwung på den tiden, helt enkelt.”

Sometimes in April
Raoul Peck, Frankrike/USA 2005

Eftersom jag tidigare diskuterat lite kring Shooting Dogs, Ghosts of Rwanda och Hotel Rwanda kan det ju vara på sin plats att även redogöra lite för innehållet i de andra (mycket få) spelfilmer och större dokumentärer som gjorts i ämnet. En film som anknyter på många plan till Hotel Rwanda och Shooting Dogs, men ändå försöker hitta en egen vinkel på denna omöjliga berättelse, är Sometimes in April av Raoul Peck.

Haitifödde-Peck har gjort sig känd som resande regissör av dokumentärt och fiktion, alltid med politisk agenda, men svårfångad i sin blandning av överklass och tredje världen-aktivism. En stund på 90-talet var han också Haitis kulturminister.

Sometimes in April påstår sig visserligen, liksom ovan nämnda två filmer vara en dramatisering av “verkliga händelser”, men opererar narrativt mycket friare kring de eventuella verkliga människoöden som ligger till grund för filmen. Det är tydligt att regissör Peck har en politisk läxa att förmedla, och berättelsen är tänkt att fungera som krokar att hänga upp föreläsningen på.

(Notera hur Peck i en av intervjusnuttarna distanserar sig från storbudgetfilmen Hotel Rwanda – som kom ut samma år – genom att hånfullt prata om “the black Schindler’s List”)

Redan handlingen i snabb översikt ger en fingervisning om filmens pedagogiska karaktär. Bröderna Augustin (spelad av en ganska klumpig Idris Elba som för mig är evigt sammanbunden med sin karaktär i The Wire) och Honoré hamnar på varsin sida i konflikten mellan Hutuer och Tutsier. Honoré arbetar som rashetsande kvasihistoriker på den lokala radiostationen medan Augustin, som är officer i armén, är gift med en tutsier. Det bubblar av oro i samhället. Augustin får se samma symboliska varningssignaler som huvudpersonen i Hotel Rwanda, inklusive oavsiktligt avslöjade leveranser av machete. Precis som i Hotel Rwanda tar en grupp Tutsier skydd i Augustins hus. Utanför hans för tillfället skyddande trädgårdsstaket börjar dödandet. Samtidigt sitter diplomaten Debra Winger i Staterna och försöker framgångslöst att få USA att agera och utanför står västerländska ungdomar och sörjer Kurt Cobain.

Hela Augustins familj omkommer när folkmordet får fart, Han själv överlever och får efter kriget ihop det med en av sina döttrars lärarinna. Tio år efter kriget lever han ett glädjelöst liv som lärare, när han plötsligt får ett brev från sin bror. Denne sitter inför rätta för brott mot mänskliga rättigheterna, och påstår sig kunna berätta om vad som egentligen hände med Augustins fru. Han reser dit, för att få till stånd ett bokslut och kunna gå vidare i sitt liv med sin nya flickvän som är med barn. Det är så krystat att jag nästan hade kunnat skriva det själv.

Raoul Peck har berättat i intervjuer att han kände att allt behövde komma med. Inte bara de individuella karakatärerna och deras berättelser, utan även den historiska och politiska bakgrunden. Och inte minst, Rwanda av idag. Det är ambitiöst. Helt überambitiöst faktiskt, med tanke på filmens budget och längd. Och behovet av en någorlunda plausibel handling har fått stå tillbaka för ambitionen att hinna med att säga allt man vill ha sagt.

Filmen börjar alltså tio år efter folkmordet, och klipper sedan fram och tillbaka, lite hit och lite dit, för att hinna komma till varje station på Pecks politiska dagordning. Framför allt försöker han förmedla att det handlar om en rent politisk konflikt. En konflikt om makt, inte om ras. Det är den enda film jag hittills sett som tydligt visar hur militärer aktivt deltar i folkmordet.

Och så vill han peka en gång extra på det omänskliga spelet bakom kulisserna och omvärldens (läs: USA:s) uteblivna reaktion. Särskilt tydligt blir det i scenerna där han visar hur omvärldens medier fixerades vid Kurt Cobains självmord istället för ett pågående folkmord.

Filmen är castad med en blandning av amerikanska, rwandiska och sydafrikanska skådespelare, så språkbehandlingen blir rätt komisk ibland. I synnerhet Idris Elba pendlar mellan trams-afrikaniserad engelska och street-newyorkska, med ett och annat autentiskt uttryck på Kinyarwanda. Det blir riktigt löjligt ibland, faktiskt.

Så det blev en kantig film som inte lyckas särskilt bra med balansgången mellan underhållning och undervisning. Trots att den bitvis är riktigt lärorik när det gäller Rwanda (den gräver djupare i de politiska konflikternas faktiska innehåll, till exempel) vill det sig inte riktigt. Kanske för att den olyckligtvis också är alldeles för lärorik när det gäller Raoul Pecks ego.

Taxi!
Roy Del Ruth, USA 1932

Ingen kunde väl som James Cagney fejka ett slagsmål så att det verkligen kändes Hollywood. Den där sköna högerslungan som går i en tajt båge framför den egna kroppen och får allting att se kvickt, men också väldigt fejkat ut.

När man ser det där idag påminner han faktiskt lite om Takeshi Kitano.

I Taxi! spelar James Cagney en liten hetsporre till taxichaffis, som inte drar sig för ett litet slagsmål då och då. Det etableras ganska tidigt i filmen att man inte muckar med honom. Och inte står på hans tår. Och inte råkar gå in i honom heller. När han till exempel är lite sur på en tjej muttrar han “I’m gonna kick her teeth in and like it!”. Snålt humör, alltså. Men desto roligare kroppsspråk, för han ska ju vara en kaxig och spänd liten jävel här.

Filmen tar avstamp i en konflikt mellan fria taxiförare i New York och ett stort syndikat som med fula metoder försöker köra bort dessa från alla bra taxistolpar i stan. Konflikten når sin höjdpunkt när en gammal chaufför säger att han vägrar flytta från den stolpe som varit “hans” i över sex år (“This place is like home to me”). Syndikatet låter då en lastbil meja ner hans taxi “av misstag” och i förtvivlan skjuter den gamle mannen förövaren.

Den gamle mannen dör strax därpå i fängelset, och just som det ser ut att bli ett stort friåkaruppror med Cagney som drivande kraft ändrar filmen plötsligt helt karaktär. Dottern till gamle mannen gifter sig med Cagney men står inte ut med hans våldsamhet. De stöter på killen som är ansvarig för syndikatets framfarter och det blir bråk. Cagneys lillebror dör. Cagney blir besatt av hämnd. Hustrun blir besatt av att hindra honom från att låta våldsamheterna eskalera. Taxibilarna försvinner nästan helt ur bild.

Därför får vi inte heller se särskilt mycket av varken bilar eller chaufförer. Vissa förare har uniform. Vissa helt vanliga kläder och kanske en keps med ett märke på. Det är helt klart stabbiga bilar de kör, för Cagney är inte särskilt bekymrad över stötfångaren när han fickparkerar. Men i övrigt får vi mest bara veta att baksätet är skilt från framsätet av en glasruta och att han arbetar enligt en hyresmodell: “Independent Garage – Cabs for Hire.” Man hyr bil och behåller det man kör in, således.

Men, bortsett från att taxifilmen handlade för lite om taxi så var det en klart duglig 30-talsrulle. Särskild guldstjärna för Cagneys replik: “Come out and take it, you dirty, yellow-bellied rat, or I’ll give it to you through the door!”

Gjorde ett ganska ärligt försök att vara med och “rädda världen” idag (jag hatar den reklamen) och åkte spårvagn ner på stan för att gå till evenemangsstråket. Tyvärr inte för att, i likhet med de tusentals människor som gick i vägen för mig när jag toksprang genom ösregnet, gå på AC/DC, men väl något nästan lika bra. Jag och Susanna skulle gå på riktig biograf och se riktig skräckfilm!

Har man väl hittat en vän som aldrig bangar en god inomhus-berg-och-dalbana bör man ta vara på den.

Filmen, Drag Me To Hell, är Sam Raimis (Evil Dead-filmerna, bland annat en av mina favoritfilmer, Army of Darkness) lilla återkomst till skräckgenren efter ett par år i Hollywoods högre smör (Spider-Man etc). Den känns väldigt mycket som en liten hälsning: “Titta, jag kan minsann fortfarande skrämma skiten ur dig med enkla medel!”

Och visst kan han det. Publiken i den lilla salongen fick sig en rejäl genomkörare och ibland var chockeffekterna så bra att jag med ett fånigt leende satt och tyst klappade händerna för mig själv.

Den bästa underhållningen stod dock Susanna för. Vem vet var inspirationen eller impulsen kom ifrån, men mitt under en av filmens många uppbyggnadsfaser, när hela salongen sitter och är grymt medveten om att nästa chock kommer i vilket ögonblick som helst, så “råkar” hon hälla ut en gigantisk bunke med popcorn, av vilket en ansenlig mängd hamnade i nacken på de oskyldiga i bänkräden före oss. Skrattet låg kvar i magen på mig under resten av filmen.

Och det där med att åka spårvagn, förresten. Jag erkänner: jag älskar verkligen konceptet. Så det är inte utan att jag undrar varför går det alltid åt helvete när jag försöker. Idag meddelade chauffören lite slött i sista stund att stationen jag skulle till inte trafikeras just nu, så jag fick kliva av och börja springa i zick-zack mellan en massa söndagshårdrockare. I samma ögonblick började det ösregna.

Istället för att ta en taxi kom jag alltså fram sen, svettig och genomblöt. (ja ja, jag vet. egentligen är det jag som underskattat det mått av försprång till verkligheten man måste ha för att kunna använda sig av kollektivtrafik. god natt, tidsoptimisten)

Sunny / Nim-eun-meon-go-sae
Jun-ik Lee, Sydkorea 2008

Binu och den stora muren
av Su Tong

They Won’t Belive Me
Irving Pichel, USA 1947

Midsommarhelgen är snart slut. För min del har den mest bestått i att åka runt i en bil och lyssna på människor som ojar sig över vädret. Det är vad folk gör till midsommar. Pratar om vädret.

Färdig med lyssnandet för dagen har jag suttit hemma i lugn och ro, druckit finöl och inte tänkt en sekund på att det är midsommar (vilket egentligen borde vara rätt deprimerande, att det bara blir mörkare nu?). Och jag har sett film.

Jag började med Sunny, en sydkoreansk film som jag inte hört talas om innan. Den lämnade mig oberörd på ett sånt där obehagligt sätt, med en känsla av att jag kanske är för dum för att förstå vad som egentligen händer på skärmen. Precis samma känsla som jag fick när jag nyligen läste Binu och den stora muren, av Su Tong (vars främsta merit i väst annars är att ha skrivit förlagan till Den röda lyktan).

Sunny handlar den unga Soon-yi, som inte direkt kan anklagas för att vara utrustad med allt för mycket flyt. Hennes make, som är i armén, har en älskarinna, och tack vare ett bråk kring denna blir han förflyttad till strider i Vietnam. Han hinner visserligen säga till Soon-yi att han inte vill ha henne, men makens mor skyller allting på henne och begär av henne att hon skall resa efter sin make för att se till att saker rättar till sig.

Och eftersom Soon-yi till en början är en extremt oskyldig och osjälvisk lantflicka så gör hon det. Så gott som utan pengar och helt utan erfarenhet av världen utanför den lilla byn i Sydkorea ger hon sig ut i världen för att försöka ta sig till sin make i Vietnam. Som, vilket visas i parallellklipp, just har försvunnit i djungeln med resterna av sin krossade armé.

Soon-yi stöter givetvis på patrull nästan omedelbart och faller i händerna på en svindlare som är så självisk och destruktiv att jag med mina västerländska ögon blir lite osäker på hur jag ska tolka honom: är han en parodi på något eller förväntas man ta honom på allvar?

Hur som helst är hennes resa väldigt lång. Varje människa på vägen är genuint otrevlig mot henne och försöker på ett eller annat sätt utnyttja henne. Men enträgen vinner och till slut (om jag tolkar saken rätt) blir alla så överväldigade av hennes självuppoffring att de helt enkelt “ger upp sin sura min” och börjar hjälpa henne.

Givetvis påverkar alla dessa möten även henne, som på vägen hinner utvecklas från den oskyldiga bondmoran till en självständig, whisky-drickande och, vid behov, sexuellt utmanande scenartist. Som, väl framme vid målet, reagerar på ett lite annorlunda sätt än man som betraktare kanske hade väntat sig.

Ok. Det finns en tydlig utvecklingslinje hos henne här. Hon lämnar den lilla inskränkta byn och hittar (via rockmusiken, bland annat) till ett visst självbestämmande. Det tycks i alla fall vara filmens mening. Men. I så fall säger filmen också att a) Kvinnors enda väg till självbestämmande går över sexualiteten och b) Soon-yi är dum i huvudet, eftersom hon trots att hon har hittat något slags eget jag fortsätter att jaga över en halv kontinent för att hitta maken ur ett arrangerat och kärlekslöst äktenskap.

Eller så är det bara jag som inte förstår.

Su Tongs Binu utspelas cirka 2000 år före Sunny och är dessutom en saga, men har ändå samma basnarrativ. Binus make (även här talar vi om ett arrangerat äktenskap) tas till fånga och förs till kejsarens stora murbygge i norr. Och Binu, som inte kan föreställa sig något annat liv än det med sin make, bestämmer sig under bygdens hånfulla skratt för att ge sig iväg efter honom. Så att han får vettiga kläder att ha på sig när det blir vinter. I stort sett alla hon möter på vägen är illvilliga, egoistiska (och oftast dessutom smutsiga och lytta på ett eller annat sätt – det här är inte en exotisk berättelse om det vackra Kina). De rånar henne, utnyttjar henne sexuellt, säger åt henne att hon lika gärna kan lägga sig ned och dö. Men hon ger sig inte.

Binu och den stora muren är en roman i “Mytserien”, en projekt där ett antal författare från lite varstans (till exempel Margaret Atwood och Claes Östergren) återger sina versioner av någon känd myt. Su Tong har utgått från myten om Meng Jiangnu, som när hon upptäckte att hennes make dött vid bygget av muren grät så häftigt att muren rämnade, men modellerat om den till en ganska lång saga om själva resan dit. Och den är alltså nog så strapatsrik.

Jag antar att mitt största problem är att jag inte är vidare förtjust i sagor. Så därmed faller jag inte alls för den här boken heller. För mig blir den till en uppradning av allt mer fantasifulla former av förnedring av en kvinna med den sällsamma egenskapen att hon kan gråta med hela kroppen. Jag får inte hennes drift att söka efter sin man till något särdeles intressant och jag finner inte Su Tongs mustiga blandning av det feodala Kina med en fristående fantasivärld särskilt lockande heller. Kanske hade jag hoppats på lite mindre gråtande spökgrodor och lite fler varelser av kött och blod.

Eller också är jag bara en tråkig kille med dålig fantasi.

Sedan avrundade jag med They Won’t Believe Me, en liten noir-film som inverterar de ovanstående kärlekslösa äktenskapen. Här är protagonisten istället en handlingsförlamad ung (ja, ung, trots sitt utseende så säger han faktiskt i filmen att han är 34 år!!) man som är gift med en kvinna som inte intresserar honom, men vars pengar ändå håller honom kvar. Han befinner sig så att säga på en lång och meningslös vandring bort från sin maka. Flera gånger lyckas han förälska sig och lova unga damer att han skall bryta sig loss, men istället så stannar han i hemmets och pengarnas trygga härd. När detta mönster äntligen bryts så bryter helvetet löst (inte med flit, men som en följd av 17-18 olyckliga slumpar). Det slutar där filmen börjar: med att han står åtalad för mordet på sin hustru och får en sista ärlig chans att berätta vad som egentligen har hänt.

Det blir faktiskt ett ganska intressant drama av allt det här. Robert Young är mycket välcastad i rollen som den själviske, rädde men inte alltigenom onde Larry. Han är så fast i spänningsfältet mellan sina två begär (pengar <–> kvinnor) att andra människor blir helt osynliga för honom. Och när han väl tar mod till sig att stå upp för sig själv och sitt val, då straffas han istället dubbelt.

Som en extra bonus levererar den här filmen det som måste vara en direkt förlaga till Columbo: polisen som “löser” fallet här jobbar på exakt samma distraherade och låtsasdumma sätt. Även till utseende och skådespel är de ganska lika. Och chockfaktorn i slutet går inte heller av för hackor.

Hotel Rwanda
Terry George, USA 2004

Jag har trillat vidare i mitt projekt att se alla de spelfilmer som gjorts om folkmordet i Rwanda. Och den som absolut inte lär ha gått någon förbi är förstås Hollywoodprodukten Hotel Rwanda, som baseras på hotellföreståndaren Paul Rusesabaginas upplevelser under folkmordet. Den har med rätta jämförts med Schindler’s List – här är handlingen i korthet.

Rusebagina är föreståndare för det franska lyxhotellet Des Milles Collines i Kigali, och har utvecklat en fantastisk fingerfärdighet när det kommer till mutor, övertalning och smicker – något han kommer att ha god nytta av senare. När oroligheterna startar blir han en naturlig knytpunkt för grannskapets tutsier. Han är själv Hutu, har gott om kontakter, men (kanske på grund av att hustrun är tutsier) förstår inte konflikten mellan de olika folkgrupperna. Han tar in så många tutsier på sitt hotell som han bara får plats med och hoppas sedan på undsättning från omvärlden.

Men omvärlden, här främst representerade av kameramannen (Joaquin Phoenix) och FN-officeren (Nick Nolte), visar sig dock svika. När soldaterna kommer för att undsätta de vita följer kameramannen skamset med, efter att ha försökt ge sin tutsifödda älskarinna en sedelbunt. FN-officeren förklarar bittert för Rusesabagina att västvärlden inte bryr sig ett skvatt. “För dem är ni inte ens niggers. Ni är bara afrikaner”

Tack vare sina kontakter och sitt skickliga spel av bedjan, hot och mutor lyckas han ändå hålla milisen borta från hotellet tillräckligt länge för att filmen ska kunna få det lyckliga (och tro mig, i detta fall extremt fåniga) slut en Hollywoodprodukt i denna prisklass behöver.

Hotel Rwanda gör ett hyfsat försök att inte verka allt för pedagogisk, samtidigt som Terry George ändå har en tydlig ambition att förklara händelseförloppet (vilket han gör genom en serie scener där olika karaktärer slänger ur sig rader som är mer än lovligt tillkämpade). Men alternativet hade kanske varit ett ännu mer styltat tilltal och en massa textrutor i början.

Det är en väldigt “stark” film, som framför allt lyckas i att skapa en psykologisk press inför det faktum att det bara är tunna hotellmurar och Rusesabaginas mutor som skiljer det överfulla hotellets invånare från milisens machetes på gatan utanför. Det har satsats väldigt lite på visuella effekter och filmblod”.

Precis som i de andra Rwanda-filmer jag sett kastar man här också in en del autentiskt material från den världspolitiska scenen.

Även Rusesabaginas inre oreda skildras med bravur. Det kan antas få gälla som en metafor för hela samhället när han i första skedet framför allt oroar sig för små praktiska saker när konflikten plötsligt exploderar. Han är också mycket noga med att upprätthålla sin outward appearance. Det är först så småningom som han accepterar det verkliga undantagstillstånd som råder. Normalitetens kostym spelar också en viktig roll i den nyckelscen där han faller ihop efter att ha insett vidden av morden.

Hotel Rwanda är mycket tydligt koncentrerad kring en enda person. Det är Rusesabagina som är protagonisten, vår hjälte, och förutom honom är det inte många som tillåts besitta varken kreativ förmåga eller handlingkraft (bortsett möjligen från den vita röda kors-kvinnan). Rusesabagina fixar biffen. Det blir faktiskt lite störande, trots att Don Cheadle är en alldeles utmärkt skådespelare. Det finns några roller med viss närvaro, som tyvärr är störande tydlig genom Noltes och Phoenix stjärnstatus. De mörkhyade i filmen framstår å sin sida mer som en “negerflock” där vissa individer har markerats ut för att vi i publiken ska kunna skilja dem från de andra. En är väldigt tjock. En har ett stort födelsemärke mitt i ansiktet. En har en sån där låtsas-snedbena i sin afro. Och den ondaste killen har en så ond röst att man knappt tror sina öron (slår Darth Vader med hästlängder).

Likaledes störs jag oerhört av att nästan hela ensemblen talar fejkad pidgin-engelska för att framstå som genuint afrikanska. Som att det inte vore illa nog att man i castingen agerat efter principen “allt som är någorlunda brunt duger som rwandiskt”. Även skräckfilmsljudläggningen blir lite jobbig när man försöker ta ämnet på allvar.

Man skulle kunna säga att Hotel Rwanda är en slags vykortsversion av boken om folkmordet. Berättelsen är så biografanpassad som den kan bli, men saknar ändå inte ett visst pedagogiskt anslag. Kanske är det vad som krävs för att medvetenheten om såna här händelser ska kunna spridas utanför de ändå intresserades krets. Mig föll det hur som helst inte särskilt väl i smaken (vilket inte betyder att jag inte blev skakad av att se filmen. För det blev jag).

Den verklige Paul Rusesabagina, som numera lever i Europa, har dessvärre fallit i onåd hos den Rwandiska regeringen. Det är för mig lite oklart varför, men i en intervju påstår han själv att det beror på hans behov av att få säga sanningen. Han menar att Rwanda är på väg att göra samma misstag som Tito en gång gjorde i Jugoslavien.

Hur det än är med den saken så är Rusesabaginas närvaro på extramaterialet till filmen väldigt komisk. Där sitter alltså en kille, med en hollywoodfilm baserad på hans erfarenheter, och säger på kommentarspåret att det var “precis” så det gick till.

En stackars 26-årig snubbe från Hamburg tyckte synd om sig själv. Han hade nyligen förlorat sitt jobb. Hans flickvän hade gjort slut. Spelberoende gjorde livet besvärligt. För att trösta sig själv fixade han en stor fest.

Eller, som tyska medier med ett modernt ord föredrar att kalla det: en flashmob.

På en tysk konkurrent till Facebook startade han en grupp för ett stort beachparty på kändisön Sylt. 5000 (!) personer dök upp. Och hade skitkul.

Vilket också syntes, både på stranden och på orten. 5000 personer som ägnar sig åt alkoholexcesser lämnar så klart spår efter sig. 16 personer arresterades, 26 skadades. Och på ortens huvudgata lämnade de efter sig skräp och urinpölar. Sylts urinvånare är inte alls lyckliga över det inträffade och kommunen kräver nu 20000 € av 26-åringen för att täcka upp för all skadegörelse och nedskitning.

Stressig sits för en arbetslös 20-something. Hans försvar bygger huvudsakligen på ordklammeri. Han hävdar att eftersom det var en flashmob, och inte en fest, kan han inte hållas ansvarig som arrangör, eftersom en flashmob inte har några arrangörer.

Fortsättning följer.

Har föresatt mig att se allt med Dylan Moran. Först ut i den satsningen: Shaun of the Dead, som ur ett Moran-perspektiv skulle kunna beskrivas så här:

Morans biroll är något större än väntat och kanske också av lite annat slag än vi trott. Det kryllar av slackers (och dess nästa evolutionära steg: zombies) i den här filmen. Men Moran har istället klippt sig och satt på sig ett par glasögon och spelar den intellektuelle egoisten som är hemligt kär i protagonistens (i den mån man nu kan säga att det går framåt här) flickvän. Han håller sig i bakgrunden och kliver bara fram då och då för att gnälla på Shaun eller vara tokrationell (som när han kräver att Shaun ska skjuta sin zombifierade mor). Inte helt oväntat möter hans karaktär ett ganska obehagligt slut. Han slits med av zombiemobben och det sista vi ser är hur de sliter ut hans inälvor. Festligt. Men man har inte alls utnyttjat hans potential. Kanske för att huvudrollen inte bli alldeles överskuggad?