Det finns många vackra berättelser från filmvärlden. Redan på tjugotalet tyckte kändisar i den branschen om att mytologisera sig själv (se till exempel Fritz Langs excentriska monokel eller F.W. Murnaus vana att filma i laboratioriekläder). Så det behöver inte alltid ligga så mycket sanning bakom dem. Men de är vackra ändå.
En av mina favorithistorier är den om hur Conrad Veidt, skådespelaren som vissa kanske minns från en av hans tidiga roller, den som sömngångaren i den expressionistiska klassikern Das Cabinet des Dr. Caligar från 1920, lämnade Tyskland.
Han spelade även kanske filmhistoriens allra första uttalat homosexuella karaktär i i gay rights-pionjären Magnus Hirschfelds Anders alls die Anderen från 1919.
Men han kom mycket dåligt överrens med den nationalsocialistiska regimen, som – bland annat på grund av sin filmbesatta propagandaminister – efter 1933 snabbt kopplade ett allt hårdare grepp om filmbranschen.
När propagandaministeriet började kartlägga alla filmarbetares rastillhörighet valde Veidt – och här kommer alltså det ovan nämnt vackra, men inte helt bekräftade, i historien – trots sin ariska bakgrund att skriva JUDE i sitt formulär. Kort därefter lämnade han landet tillsammans med sin judiska hustru och fortsatte sin filmkarriär i Storbritannien och hollywood.
Ironin? Jo: vad använde man skådespelare med kraftig tysk brytning till på 30- och 40-talets hollywood? Att spela nazi-skurkar, så klart!
Så kom det sig till exempel att en av hans mest kända framträdanden är den som Major Heinrich Strasser i Casablanca.
Fyra gånger spelade Veidt nazi-skurkar i hollywoodfilmer (och en gång spelade han en lurig svensk skurk!). Han spelade också en skickligt genomförd dubbelroll i Nazi Agent (Jules Dassin 1942), som jag såg häromdagen.
Här spelar han tvillingbröder som har hamnat på varsin sida av den ideologiska barriären. Den ene har lämnat det allt mer militaristiska Tyskland för att med låg profil driva ett antikvariat i det freds- och frihetsälskande USA han älskar (och blivit medborgare av). Den andre har arbetat sig upp i den nationalsocialistiska hierarkin och är nu skickad som tysk konsul (och nav i en antiamerikansk spionagehärva) till samma stad som sin bror.
Den tyske behöver den “amerikanskes” antikvariat till sin spionageverksamhet och börjar utpressa brodern, i ett spel som eskalerar snabbt och slutar med att den “amerikanske” brodern dödar den andre, antar dennes identitet och låtsas vara nazist tills han har lyckats avslöja hela agenthärvan till de amerikanska myndigheterna.
Filmen är inte någon av de mer påkostade från krigstidens USA men är unik i sitt överskott av positivt skildrade tyskar. Det är inte bara den “amerikanske” brodern som genomskådat den tyska militarismen, utan flera andra karaktärer man stöter på under filmens lopp får en väldigt nyanserad behandling i manus.
Men framför allt är det förstås en film som ger Veidt en chans att briljera i sin dubbelroll och, som en person kommenterar på IMDB, visa vad han skulle ha kunnat leverera om han bara hade överlevt kriget och fått börja spela ett bredare uppsättning roller. Han gick bort under något så okrigiskt som en golfrunda, året efter Nazi Agent.
Bonusinfo: Veidts karaktär Gwynplaine i Paul Lenis Hugo-tolkning The Man Who Laughs var inspirationskällan till seriefiguren, och numera populärkulturella ikonen, Jokern.
