Bay of Blood / Reazione a catena
Mario Bava, Italien 1971

Att Mario Bava hade lekstuga när han gjorde Bay of blood framgår redan av de allra första minuterna. Där stöter vi på läskiga och hotfulla ting som: kikare, rullstolshjul, bläckfisk. Det vill säga, Bava, som står för både manus, regi och kamera visar oss tingen från sina hittills helt okänt hotfulla sidor, och leker med inställningar och effekter så fantasifullt att de snabbt tar över som huvudnummret (i konkurrens med ett extremt tunt manus). Härligt corny musik, fantasifull klippning och roligt foto gör att man aldrig hinner sakna innehållet.

Allting börjar egentligen som vore det en gothisk Agatha Christie-filmatisering. Den gamla damen med den feta bankboken blir mördad. Mördaren i sin tur faller offer för en annan mördare.

Kvar sitter vi som betraktare med en vacker bukt som visserligen saknar ägare, men har desto fler udda invånare med anspråk på den.

Vissa av karaktärerna skulle göra självaste David Lynch lite stolt, tror jag. Om inte annat insektssamlaren som pratar mer med sin älskade döda skalbagge än med sin fru (som ändå är på något slags spågummemission, så de gör kanske inte så mycket).

Skåda den här filmens lista på alternativa titlar på imdb:

Bloodbath (UK)
Bloodbath Bay of Death (UK unauthorized video title)
Blutrausch des Teufels (West Germany bootleg title)
Carnage (undefined)
Chain Reaction (Italy literal English title)
Ecology of a Crime (International informal literal title) (English title)
Im Blutrausch des Satans (West Germany)
Kanli körfez (Turkish title)
The Antecedent (USA informal title)
The Last House on the Left, Part II (USA reissue title)
Twitch of the Death Nerve (USA new title)

Chain Reaction är riktigt logiskt. Ecology of a Crime känns också relevant. Men var kommer Satan in i bilden? Och Dödsnerven, någon? Men att marknadsföra den som Last House on the Left del 2 är ju nästan taskigt.

Ganska tidigt i filmen hamnar insektssamlaren, en finlemmad nörd, i en animerad diskussion med “mannen som tycker om att tugga på levande bläckfiskar”, det vill säga traktens skogsvilde. Han anklagar mannen för att vara barbarisk, som äter en massa bläckfisk.

Fiskaren kontrar med att det snarare är insektssamlandet som är barbariskt. Då han själv åtminstone dödar för att äta, så dödar insektssamlaren enbart för sitt höga nöjes skull.

Och med den moraliska grunden sålunda lagd, hänger sig filmen åt en rad väldigt utstuderade mord med för tiden ovanligt välgjorda (och välexponerade) effekter. Vi får se hur de omoraliska ungdomarna på lantlig semester får betala för sin dåliga återhållsamhet (stor eloge för idén med spjutet som går rätt igenom två kroppar i älskog!). Vi får se en okänd mördare gå loss med en machete i en av filmens roligaste efftekter. Och vi får se en dittills rätt harmlös tvåbarnsmamma få upp blodlusten efter att väl en gång ha smakat. Hon inser att det finns enkla lösningar på de flesta problem. Och så sakteliga avfolkas bukten.

När gryningen närmar sig, och mamman är färdig med sina förehavanden, visar det sig dock att varken bläckfiskmannen eller skalbaggemannen hade rätt. Och att mamman inte kommer få den enkla utväg hon önskat sig. Det finns nämligen bara ett enda riktigt oskuldsfullt sätt att förhålla sig till dödandet, och det är barnents. De som inte ens vet om att de har dödat.