Igår hände det igen: den numera halvårliga tillställning då mitt taxibolag i princip står still och förarna istället flockas kring “aktiviteter”(teambuilding!), mat, konversationer (“Hoppas du fortfarande få göra samma sak istället för att köra taxi snart som du hoppades senast?) och andra ursäkter till att få hälla i sig alkohol på chefens bekostnad.

Första gången jag deltog var när det fortfarande kallades julfest (redan det året hade det dock halkat iväg lite tidsmässigt, så det var april-maj någonting). Det började med att jag med stor tillfredsställelse kunde konstatera att jag inte var sämst på bowling. Fortsatte med att mr. L fick skickas hem när han nästan omedelbart hade överkonsumerat alkoholen och började förolämpa och hota folk. Efter att företagets dystergök (nej, det är faktiskt inte jag) hade skrämt chefen från vettet med sin shiatsumassage, vi förflyttat oss tre gånger och chefen lagt stor energi på att göra mig redlös och med flicka så slutade alltihopa med att klassens ständigt homofobibearbetande clown spräckte (inte knäckte) min näsa med ett par välriktade isbitar till projektiler. De sista minuterna av mitt första besök på Park Lane tillbringade jag skrattande, liggandes i knät på Konstantin, med ansiktet fullt av blod. Ett kärt minne.

Gårdagens evenemang var både större (fler åkare) och mer splittrat (blomgänget hängde i stort sett hela tiden med blomgänget, etc) men så smångingom också angenämt kaotiskt. Trots att alla hjärnor och till och med företagets travkung var i min tipsrundegrupp kom vi inte ens på tredje plats, utan hamnade någonstans bland de onämnbaras sörja. Men det fanns fri Carlsberg, fin färskpotatis, grönsaksspett och lite mozzarellagrejs som snabbt skingrade tankarna.

Det var roligt med alla golfare som gick förbi och fnös åt oss ubbenbart ogolfiga människor.

Innan klockan slagit nio hade företagets både yngste och vitaste förare gjort en olämplig luftfärd och tagit emot sig med ansiktet. Jag hann bara se det med med en massa plåster, med det såg ut som en rejäl demolering. Strax därpå utbröt tumult när mr L. (se ovan) tog någon slags strupgrepp på en kvinnlig kollega och fick skjutsas från platsen.

Vi skingrades. Det ruffiga gänget åkte till Jeffreys. Det fräscha gänget åkte till Babar. Undertecknad och Peter Urbanowicz gjorde både och. I trappan till Babar uppstod en fin situation när två taxister utbytte underrättelser för diverse gå-vidanden och sånt. Uppifrån kom då två biffar, i prinip raka vägen från gymmet, och gapade om att att vi skulle flytta på oss, eller skulle vi “bara stå där och vara tjocka, kanske?”.

Bakom biffarna kom då en ännu större biff som lyckligtvis var taxist han med. Tog dem i nackskinnet och lärde dem veta lite hut. Vilket de förolämpade småtaxisterna givetvis nyttjade till sin fördel. De fräscha styrde kosan mot Berså. Vi mindre fräscha kom inte längre än till Diamond Dogs (flipper!) och de rent av bockiga hittade sitt byte redan på Babar och åkte hem.

Där de strax fick ovälkommet besök av illasinnade eftersläntrare som ville avromantisera efterfesten. En ytterst märklig situation. Som avslutades någon timme senare med harklingar, onda blickar och: “Växeln kom? Efter majorna fortsätter den här körningen till Finland, så jag loggar ut nu och tackar för idag.”