Taxi Göteborg (alltså inte Göteborg Taxi eller Taxi …. …. …. Göteborg) låter hälsa i ett pressmeddelande att man nu utökar sin karaoketaxiflotta med två helt nya bilar. Snart kommer göteborgarna alltså att ha tillgång till hela åtta stycken bilar där man på väg till eller från festen kan roa sig själv och/eller chauffören med att sjunga till sina favoritlåtar.

– Man måste älska musik och tycka om att underhålla folk om man skall jobba med det här, säger Christer, taxiförare sedan 1976 och som “har många års erfarenhet från nöjesbranschen”.

“Taxi Göteborg ligger i framkant vad gäller kundservice och utveckling och detta är, om än lite annorlunda, ytterligare ett sätt att möta marknaden och att erbjuda en tjänst som är väl anpassad efter kundens behov”, heter det vidare i pressmeddelandet.

(Jag är i hemlighet tacksam över att jag råkade hamna på ett företag som inte är riktigt lika benäget att lista ut nya sätt att möta “marknadens behov”. Men det är nog bara för att jag inte tycker om att “underhålla folk” utan brukar inrikta mig på själva transportaspekten och prisekvationen av mitt arbete i första hand. Tråkmåns!!!)

Igår hände det igen: den numera halvårliga tillställning då mitt taxibolag i princip står still och förarna istället flockas kring “aktiviteter”(teambuilding!), mat, konversationer (“Hoppas du fortfarande få göra samma sak istället för att köra taxi snart som du hoppades senast?) och andra ursäkter till att få hälla i sig alkohol på chefens bekostnad.

Första gången jag deltog var när det fortfarande kallades julfest (redan det året hade det dock halkat iväg lite tidsmässigt, så det var april-maj någonting). Det började med att jag med stor tillfredsställelse kunde konstatera att jag inte var sämst på bowling. Fortsatte med att mr. L fick skickas hem när han nästan omedelbart hade överkonsumerat alkoholen och började förolämpa och hota folk. Efter att företagets dystergök (nej, det är faktiskt inte jag) hade skrämt chefen från vettet med sin shiatsumassage, vi förflyttat oss tre gånger och chefen lagt stor energi på att göra mig redlös och med flicka så slutade alltihopa med att klassens ständigt homofobibearbetande clown spräckte (inte knäckte) min näsa med ett par välriktade isbitar till projektiler. De sista minuterna av mitt första besök på Park Lane tillbringade jag skrattande, liggandes i knät på Konstantin, med ansiktet fullt av blod. Ett kärt minne.

Gårdagens evenemang var både större (fler åkare) och mer splittrat (blomgänget hängde i stort sett hela tiden med blomgänget, etc) men så smångingom också angenämt kaotiskt. Trots att alla hjärnor och till och med företagets travkung var i min tipsrundegrupp kom vi inte ens på tredje plats, utan hamnade någonstans bland de onämnbaras sörja. Men det fanns fri Carlsberg, fin färskpotatis, grönsaksspett och lite mozzarellagrejs som snabbt skingrade tankarna.

Det var roligt med alla golfare som gick förbi och fnös åt oss ubbenbart ogolfiga människor.

Innan klockan slagit nio hade företagets både yngste och vitaste förare gjort en olämplig luftfärd och tagit emot sig med ansiktet. Jag hann bara se det med med en massa plåster, med det såg ut som en rejäl demolering. Strax därpå utbröt tumult när mr L. (se ovan) tog någon slags strupgrepp på en kvinnlig kollega och fick skjutsas från platsen.

Vi skingrades. Det ruffiga gänget åkte till Jeffreys. Det fräscha gänget åkte till Babar. Undertecknad och Peter Urbanowicz gjorde både och. I trappan till Babar uppstod en fin situation när två taxister utbytte underrättelser för diverse gå-vidanden och sånt. Uppifrån kom då två biffar, i prinip raka vägen från gymmet, och gapade om att att vi skulle flytta på oss, eller skulle vi “bara stå där och vara tjocka, kanske?”.

Bakom biffarna kom då en ännu större biff som lyckligtvis var taxist han med. Tog dem i nackskinnet och lärde dem veta lite hut. Vilket de förolämpade småtaxisterna givetvis nyttjade till sin fördel. De fräscha styrde kosan mot Berså. Vi mindre fräscha kom inte längre än till Diamond Dogs (flipper!) och de rent av bockiga hittade sitt byte redan på Babar och åkte hem.

Där de strax fick ovälkommet besök av illasinnade eftersläntrare som ville avromantisera efterfesten. En ytterst märklig situation. Som avslutades någon timme senare med harklingar, onda blickar och: “Växeln kom? Efter majorna fortsätter den här körningen till Finland, så jag loggar ut nu och tackar för idag.”

Såg Walk the Line idag. Vilket försvårades en aning av att ha sett huvudrollsinnehavaren tappa det totalt hos Letterman (det återstår att se om Phoenix rap-karriär är på riktigt eller om han bara försöker skoja med oss). Inte heller blev det lättare av att någonting gick snett vid castingen, så att Cash fick en mor som såg ut att vara tio år yngre än han själv och June Carter spelas av en Witherspoon som trots sång- och skådespelartalang helt enkelt inte går att ta på allvar som självständig yrkeskvinna med två barn.

Nåja. Det var roligt ändå. Phoenix är inte helt oväntat riktigt bra på att spela narkoman och filmen ger en del fina illustrationer till min skivsamling. Det slog mig dock flera gånger att jag väldigt mycket hellre hade sett en biopic om June Carter än om hennes något överskuggande make. Föddes rakt in i nöjesbranschen (barnstjärna i Carter Family) och överlevde där i sextio år. Fascinerande. Synd att hon mest blev en side-kick här. Det tycks hon inte ha varit i verkliga livet.

Apropå verkliga livet: Der Spiegel berättar att en 84-årig kvinna konstaterades död av en läkare i Warsawa och kördes till bårhuset. Hennes närstående hade redan börjat förbereda begravningen när det började sprattla i en av liksäckarna. Den bårhusanställde som hittade den levande damen bör ha fått sig sitt livs chock.

Nu när valresultaten börjar stabiliseras lite vågar jag ta ut lite skadeglädje i förskott och noterar att det inte ser ut som om min dåliga körning från i fjol togs sig in i parlamentet.

Nu kommer jag tack och lov inte ihåg alla mina kunder på det sättet, men den här damen gjorde ett sånt himla intensivt försök att trycka ner mig i skorna att jag kände mig tvungen att googla henne efteråt.

Hon studsade in i bilen med en uppfälld laptop som hon genast började pilla med. Vi småpratade. Hon förde samtalet. Med glädje. Pratade om sig själv, sitt fantastiska politiska engagemang och så vidare. Frågade mig vad jag gjorde när jag inte kör taxi. Klassiskt taxisamtal där föraren är plank, eller snarare spegel, för personen i passagerarsätet.

Men så halvvägs till Landvetter lirkade hon ur mig att jag i min ungdom röstvägrat, vilket för mig är nästan samma sak som att rösta blankt. Möjligen ett ännu tydligare ställningstagande, eftersom det så raskt pratas om demokratins kris när rösttalen blir för låga. Nu har ju De gröna skärpt till sig lite sen dess, så på senare år har jag röstat i de val jag som utlänning är tillåten att delta. Men det är knappast så att jag skäms för att jag tidigare inte gjorde det. Eller att jag inte vågar argumentera för det, om det behövs.

Men hennes svar var något i stil: “Fy fan, hur kan du, det är ju som att spotta alla förtryckta människor och kämpande kvinnor i världshistorien i ansiktet!!”

Rätta mig om jag har fel, men så pratar man väl inte med människor som man inte känner?

Jo, med taxichaufförer får man det, för det är ett serviceyrke och de är så kåta på din dricks att de gärna tar på sig ansvaret för all världens dumhet och ondska, om du bara lämnar två kronor extra och snälla snälla inte spiller ut din öl i baksätet. Taxichaufförer får till och med folkpartister anklaga för att spotta på de förtryckta.

Resten av vägen ägnade jag mig åt att låta en besvärande tystnad lägga sig som kladdig sirap över inredningen i bilen.

Men hon var så upptagen med sig själv att hon inte ens märkte att hon förolämpade mig. Eller så brydde hon sig bara inte. Hon skuttade glatt ut ur bilen och vidare i sin politiska karriär.

När vi för någon månad sedan stötte på varandra på ett kafé tjoade hon och var så stolt över sitt ansiktsminne, men tycktes inte förstå varför jag bara var besvärad av att träffa henne. Och nu kände hon sig lämpad att representera mig i eu-parlamentet. Lustigt. Tack och lov kom hon ingen vart med sin personvalskampanj.

Bay of Blood / Reazione a catena
Mario Bava, Italien 1971

Att Mario Bava hade lekstuga när han gjorde Bay of blood framgår redan av de allra första minuterna. Där stöter vi på läskiga och hotfulla ting som: kikare, rullstolshjul, bläckfisk. Det vill säga, Bava, som står för både manus, regi och kamera visar oss tingen från sina hittills helt okänt hotfulla sidor, och leker med inställningar och effekter så fantasifullt att de snabbt tar över som huvudnummret (i konkurrens med ett extremt tunt manus). Härligt corny musik, fantasifull klippning och roligt foto gör att man aldrig hinner sakna innehållet.

Allting börjar egentligen som vore det en gothisk Agatha Christie-filmatisering. Den gamla damen med den feta bankboken blir mördad. Mördaren i sin tur faller offer för en annan mördare.

Kvar sitter vi som betraktare med en vacker bukt som visserligen saknar ägare, men har desto fler udda invånare med anspråk på den.

Vissa av karaktärerna skulle göra självaste David Lynch lite stolt, tror jag. Om inte annat insektssamlaren som pratar mer med sin älskade döda skalbagge än med sin fru (som ändå är på något slags spågummemission, så de gör kanske inte så mycket).

Skåda den här filmens lista på alternativa titlar på imdb:

Bloodbath (UK)
Bloodbath Bay of Death (UK unauthorized video title)
Blutrausch des Teufels (West Germany bootleg title)
Carnage (undefined)
Chain Reaction (Italy literal English title)
Ecology of a Crime (International informal literal title) (English title)
Im Blutrausch des Satans (West Germany)
Kanli körfez (Turkish title)
The Antecedent (USA informal title)
The Last House on the Left, Part II (USA reissue title)
Twitch of the Death Nerve (USA new title)

Chain Reaction är riktigt logiskt. Ecology of a Crime känns också relevant. Men var kommer Satan in i bilden? Och Dödsnerven, någon? Men att marknadsföra den som Last House on the Left del 2 är ju nästan taskigt.

Ganska tidigt i filmen hamnar insektssamlaren, en finlemmad nörd, i en animerad diskussion med “mannen som tycker om att tugga på levande bläckfiskar”, det vill säga traktens skogsvilde. Han anklagar mannen för att vara barbarisk, som äter en massa bläckfisk.

Fiskaren kontrar med att det snarare är insektssamlandet som är barbariskt. Då han själv åtminstone dödar för att äta, så dödar insektssamlaren enbart för sitt höga nöjes skull.

Och med den moraliska grunden sålunda lagd, hänger sig filmen åt en rad väldigt utstuderade mord med för tiden ovanligt välgjorda (och välexponerade) effekter. Vi får se hur de omoraliska ungdomarna på lantlig semester får betala för sin dåliga återhållsamhet (stor eloge för idén med spjutet som går rätt igenom två kroppar i älskog!). Vi får se en okänd mördare gå loss med en machete i en av filmens roligaste efftekter. Och vi får se en dittills rätt harmlös tvåbarnsmamma få upp blodlusten efter att väl en gång ha smakat. Hon inser att det finns enkla lösningar på de flesta problem. Och så sakteliga avfolkas bukten.

När gryningen närmar sig, och mamman är färdig med sina förehavanden, visar det sig dock att varken bläckfiskmannen eller skalbaggemannen hade rätt. Och att mamman inte kommer få den enkla utväg hon önskat sig. Det finns nämligen bara ett enda riktigt oskuldsfullt sätt att förhålla sig till dödandet, och det är barnents. De som inte ens vet om att de har dödat.

Mogadischu / Kapningen av Lufthansa 181
Roland Suso Richter, Tyskland 2008

Todesspiel / Dödsspelet
Heinrich Breloer, Tyskland 1997

Igår visade SVT något överraskande den tyska tv-produktionen Mogadischu, som berättar om den traumatiska höst då RAFs kidnappning av arbetsgivarföreningens ordförande och PFLPs kapning av Lufthansaplanet Landshut var tänkt att framtvinga en frigivning av Baader Meinhof-ligan, men i stället slutade med de omtvistade självmorden på Stammheimfängelset i oktober 1977.

Det här är så klart avgörande ögonblick i förbundsrepublikens historia, så det är självklart att mytbildningen är stor och att händelserna förekommer rikligt i både fakta och fiktion.

Däremot känns det inte riktigt lika självklart att göra en till dålig tv-film om händelserna, när det ju redan finns en ganska bra tv-film (om än två-delare) på ämnet.

Dödsspelet är nämligen en dramadokumentär som ger en ganska god inblick i händelsernas politiska sammanhang och kronologiska utveckling, och som dessutom försöker ge en känsla för de dramatiska skeendena i politikens mötesrum och på planet, där över 90 personer hölls som gisslan allt medan de fysiskt skyfflades fram mellan olika flygplatser under fem dagar. Autentiskt bildmaterial blandas alltså med efterbildningar i en mix som faktiskt blir ganska dynamisk. Man blir klokare, och inbillar sig att man får en känsla för saker. (även om det naturligtvis inte är samma sak som att läsa standardverket om den tyska hösten: förre Spiegelchefredaktören Stefan Austs Der Baader Meinhof Komplex)

I filmen Mogadischu väljer man att jobba på ett helt annat sätt. Det hela blir lite som en litteraturfilmatisering, där filmen hastar fram mellan avgörande ögonblick för att illustrera det som alla redan läst. Det viktigaste är att alla klyschorna hinner komma med, så att säga.

Tyvärr blir ju därmed allting också väldigt förenklat. Det finns inte en tillstymmelse till varken intelligens eller verklig motivation bland de tyska och palestinska terroristerna. Skildringen av palestinierna är kort och gott rasistisk. De klarar inte ens av att agera någorlunda logiskt. Höjdpunkten är när flygvärdinnan innan kapningen går runt på planet och ser till att alla är fastspända. Blicken fastnar i fördröjning på en arab som stirrar på henne med blod i blick samtidigt som bakgrunden fylls av läskig exotisk musik.

Det är också ett rent mysterium för mig hur man kan komma på idén att låta den karismatiske förbundskanslen Helmut Schmidt (vad skulle inte jag ge för en bråkdel av den mannens naturliga auktoriet!) spelas av en Udo Kier-lookalike (Christian Berkel). Denne är riktigt blek när han vandrar runt och teatraliskt tittar i taket när han blåser ut röken från sin cigarett. Och hans fejk-hamburgska får mig att rysa.

Själva fritagningen var dock riktigt nervkittlande. Riktigt bra tv-underhållning. I sju minuter.

Det är synd att SVT valde att visa den här filmen istället för att Dödsspelet (jag misstänker att det skulle bli en repris i så fall, men vad gör det?). Den förenklade filmatiseringsmodellen i Mogadischu skulle i bästa fall kunna bli givande för folk som är någorlunda införstådda med vad som avhandlas, men vad den genomsnittlige svenske tv-tittaren av idag skulle kunna få ut av den här produktionen är mig gåta. Trist.

Jag ser nu fram emot att se en tredje aktuell film på ämnet: Baader Meinhof Complex av Uli Edel, en filmatisering av ovan nämnda bok av Stefan Aust. Ska bli mycket intressant, även om jag är negativt inställd (utan att riktigt kunna komma ihåg varför).

Och när man ändå håller på kan man ju också se den lilla rip off ScanBox har passat på att göra: Christopher Roths sju år gamla biografi Baader, har nyligen släppts på dvd under titeln Baader Meinhof och med ett omslag som är förvillande likt Edels film.

Visste du att den film som de flesta normalt refererar till som “Fassbinders Effi Briest” i själva verket heter Fontane – Effi Briest oder: Viele, die eine Ahnung haben von ihren Möglichkeiten und Bedürfnissen und dennoch das herrschende System in ihrem Kopf akzeptieren durch ihre Taten und es somit festigen und durchaus bestätigen

Kan ju vara bra att veta, i fall du tänkte leta efter den på bibblan eller så.

Ich bin die Andere / I am the other woman
Margarethe von Trotta, Tyskland 2006

Das Millionenspiel
Tom Toelle, Tyskland 1970

Hoppsan hoppsan. Ramlade nyligen över en ny film av Margarethe von Trotta. Lite förvånande att jag hade missat det, för den var till och med utgiven i Sverige och sånt händer ju inte varje dag (senast hon var synlig i Sverige var med Kvinnorna på Rosenstrasse 2003).

Det uppstod inte bara förvåning, utan även förvirring, för denna film, Ich bin die Andere (med den engelska – och svenska! – titeln I Am the Other Woman) visade sig inte vara hennes förra film Die andere Frau (som på engelska heter The Other Woman) Lurigt.

Hursomhelst visade sig von Trotta, som var en av få kvinnor i den nya tyska filmvågen på 70-talet, och som gjort sig känd för bland annat sina starka kvinnorporträtt (i till exempel Två tyska systrar / Die bleierne Zeit 1981 och Böll-filmatiseringen – ja, ni får hela titeln Die verlorene Ehre der Katharina Blum oder: Wie Gewalt entstehen und wohin sie führen kann som hon gjorde med sin make Volker Schlöndorff 1975) här ha snöat in på en ganska stel, lite gubbig berättelse.

Hade det inte varit för von Trottas signatur hade jag förmodligen aldrig sett den här filmen. Kolla in handlingsbeskrivningen från Lovefilm.se:

Den framgångsrika arkitekten Robert har ett one-night stand med Carolin, en mystisk kvinna i rött. Nästa dag möts de igen, men då är Carolin advokat för ett stort bolag, jobbar på ett viktigt kontrakt för Robert och har märkligt nog inte något minne av deras tidigare möte. Snart blir Robert indragen i Carolins morbida värld och hennes familjs mörka hemligheter.

Nu blir det tack och lov aldrig riktigt så illa som det låter där. Det är en relativt allvarlig film. Temat är dissociativ identitetsstörning och formen är ett lurigt familjedrama som försöker vara “konstigare” än det egentligen är (vilket ger en satirisk känsla som förmodligen inte är planerad). Trots en fin ensemble med bland annat Armin Mueller-Stahl och Katja Riemann så lyfter aldrig den här berättelsen, utan blir mer till en uppradning av onödigt heta sexscener och ett frosseri i “Carolins” groteska känslor för sin far. En riktigt lam och oövertygande film, tyvärr.

Man undrar: om hon har så här lite känsla för film nu för tiden, varför fortsätter hon då alls? Det kan ju inte vara roligt.

Men att filmen var tillägnad den nyligen bortgångne Peter Märthesheimer, som även stod för manus samt romanförlaga, gjorde mig nyfiken. Vem är det?

Det visar sig att Märthesheimer är en inte helt obetydande figur för den tyska filmen. Bortsett från den nu förfilmade romandebuten hade han även skrivit manus till tre av Fassbinders viktigaste filmer (Maria Braun, Lola och Veronika Voss) och producerat dennes fantastiska tv-serie Berlin Alexanderplatz.

Han står även listad som producent för en härlig liten tv-film som jag såg nu under eftermiddagen. Das Millionenspiel är utformad som en bara lite, lite överdriven TV-show (under ledning av den i verkligheten mycket populäre programvärden Dieter-Thomas Heck) där en tävlande, följd av 24 kamerateam, jagas i sju dagar av ett gäng beväpnade mördare. Om han överlever vinner han en miljon. Om han dör så… dör han. Väldigt likt Stephen Kings roman The Running Man från 1975, med andra ord.

Das Millionenspiel är fylld av samhällskritik (mediabolag som gör vad som helst för att sälja underhållning) och svart humor (ständiga reklamavbrott för den mångsidiga “Stabilelite-”koncernen). Mycket underhållande, om än föråldrad. Och med musik av Can!

För närvarande kryllar staden av studenter och det är livat runt avenyn veckan om.

Tyvärr innebär detta inte nödvändigtvis någon särskilt god business för taxichaufförer inom lågprisskrået, utan för mest med sig en himla massa “administration” (dvs de åker så korta sträckor att det knappt märks på taxametern, dricksar en högakningsfull fis i kalahari-öknen men har däremot redan att lärt sig ställa moderna konsumenters krav på den gamla tidens trälyrken). Vi får kämpa in pengarna precis som vanligt, men får betydligt mer “steam” som behöver släppas ut med kollegor i snabbmatspausen. Det är väldigt mycket fredag över alltihop.

Så till exempel var det allra första någon sa till mig på mitt arbete idag: “Ahmän hallå!? Kan du sätta på lite partymusik nu eller?” Och detta från en människa som inte ens har lärt sig att gå i sina högklackade skor än.

Tre skrålande (“Fy fan va vi är bra!!!”) flickor i baksätet. Och jag ska umgås med dem i över tio minuter. Då får man ta till bas-strategin i taxijobbets formulär 1A: Jobba mot framsätet.

Om du bara vinner över personen i framsätet (som oftast är den mest nyktra, som oftast känner sig lite mer utsatt än “gruppen” i bak, och som oftast är den som betalar) till dig, så är allt lugnt. Jag kunde sätta på NRJ, men så lågt att jag slapp höra, och när det lite senare ånyo kom krav från baksätet “Jaha, här får man visst ingen musik, inte!” sa min nya allierade alldeles av sig själv “Men han har ju redan satt på NRJ, ditt pucko!”

Gott det. Jag klarar nog en natt till.

Dylan Moran på Konserthuset 2/6 2009

Våra förväntningar på den här kvällen var skyhöga. Äntligen Dylan Moran, det sura, irländska geniet från Black Books och Monster. Första gången i Sverige på fyra år. Biljetterna kostade skjortan (och då menar jag inte den billiga lila saken som Moran alltid har hängandes utanför brallorna) och var inköpta månader i förväg. Vi hade skaffat både barnvakt och hundvakt och jag var till och med ledig efteråt.

Dömt att gå åt helvete, med andra ord.

Men tji fick jag och min dåliga inställning.

Till och med “förbandet” var bra. Mårten nåntingsson spelade hårt på Göteborgs mindervärdeskomplex mot Sthlm (folk i Gbg är mycket mer lättsamma, och är inte alls lika rädda för att få dålig läppsynk) och sin egen status som “presentpapper” till själva julklappen Moran. Alla skrattade. Som normal comedy, ungefär.

Men med Moran sedan på scen var fullsatta stora salen på Konserthuset snabbt i extras. Moran agerade domptör, ledde oss fram mellan hysteriska skratt och några andhämtningspartier med lite mindre hysteriska skratt. Mag- och kindmusklerna fick sig en rejäl genomkörare.

Han tog ofta tillvara på publikens lokala attribut och såg ut att improvisera en hel del. “If I am offending you today, please remember to enjoy yourself!”. Ett fullblodsproffs. Tanken slog oss, att han kanske trots allt vinglande, sluddrande och sin allmänt ruffsiga och rödbrusiga uppsyn inte var riktigt så onykter som han försökte ge sken av (detta berättade iofs vid närmare eftertanke redan Mårten om: “Det är Dylan som dricker vinet, men det är jag som får ångest över att tappa kontrollen”).

Faktum är att han åt bra mycket mer choklad på scen än drack ur vinglaset som stod på det lilla bordet. Och att kunna genomföra två timmar standup med munnen full av choklad får väl också ses som någon slags merit.

Hursomhelst är jag jätteglad att jag fick vara där. Vilken fantastisk show.