Hotel Rwanda
Terry George, USA 2004
Jag har trillat vidare i mitt projekt att se alla de spelfilmer som gjorts om folkmordet i Rwanda. Och den som absolut inte lär ha gått någon förbi är förstås Hollywoodprodukten Hotel Rwanda, som baseras på hotellföreståndaren Paul Rusesabaginas upplevelser under folkmordet. Den har med rätta jämförts med Schindler’s List – här är handlingen i korthet.
Rusebagina är föreståndare för det franska lyxhotellet Des Milles Collines i Kigali, och har utvecklat en fantastisk fingerfärdighet när det kommer till mutor, övertalning och smicker – något han kommer att ha god nytta av senare. När oroligheterna startar blir han en naturlig knytpunkt för grannskapets tutsier. Han är själv Hutu, har gott om kontakter, men (kanske på grund av att hustrun är tutsier) förstår inte konflikten mellan de olika folkgrupperna. Han tar in så många tutsier på sitt hotell som han bara får plats med och hoppas sedan på undsättning från omvärlden.
Men omvärlden, här främst representerade av kameramannen (Joaquin Phoenix) och FN-officeren (Nick Nolte), visar sig dock svika. När soldaterna kommer för att undsätta de vita följer kameramannen skamset med, efter att ha försökt ge sin tutsifödda älskarinna en sedelbunt. FN-officeren förklarar bittert för Rusesabagina att västvärlden inte bryr sig ett skvatt. “För dem är ni inte ens niggers. Ni är bara afrikaner”
Tack vare sina kontakter och sitt skickliga spel av bedjan, hot och mutor lyckas han ändå hålla milisen borta från hotellet tillräckligt länge för att filmen ska kunna få det lyckliga (och tro mig, i detta fall extremt fåniga) slut en Hollywoodprodukt i denna prisklass behöver.
Hotel Rwanda gör ett hyfsat försök att inte verka allt för pedagogisk, samtidigt som Terry George ändå har en tydlig ambition att förklara händelseförloppet (vilket han gör genom en serie scener där olika karaktärer slänger ur sig rader som är mer än lovligt tillkämpade). Men alternativet hade kanske varit ett ännu mer styltat tilltal och en massa textrutor i början.
Det är en väldigt “stark” film, som framför allt lyckas i att skapa en psykologisk press inför det faktum att det bara är tunna hotellmurar och Rusesabaginas mutor som skiljer det överfulla hotellets invånare från milisens machetes på gatan utanför. Det har satsats väldigt lite på visuella effekter och filmblod”.
Precis som i de andra Rwanda-filmer jag sett kastar man här också in en del autentiskt material från den världspolitiska scenen.
Även Rusesabaginas inre oreda skildras med bravur. Det kan antas få gälla som en metafor för hela samhället när han i första skedet framför allt oroar sig för små praktiska saker när konflikten plötsligt exploderar. Han är också mycket noga med att upprätthålla sin outward appearance. Det är först så småningom som han accepterar det verkliga undantagstillstånd som råder. Normalitetens kostym spelar också en viktig roll i den nyckelscen där han faller ihop efter att ha insett vidden av morden.
Hotel Rwanda är mycket tydligt koncentrerad kring en enda person. Det är Rusesabagina som är protagonisten, vår hjälte, och förutom honom är det inte många som tillåts besitta varken kreativ förmåga eller handlingkraft (bortsett möjligen från den vita röda kors-kvinnan). Rusesabagina fixar biffen. Det blir faktiskt lite störande, trots att Don Cheadle är en alldeles utmärkt skådespelare. Det finns några roller med viss närvaro, som tyvärr är störande tydlig genom Noltes och Phoenix stjärnstatus. De mörkhyade i filmen framstår å sin sida mer som en “negerflock” där vissa individer har markerats ut för att vi i publiken ska kunna skilja dem från de andra. En är väldigt tjock. En har ett stort födelsemärke mitt i ansiktet. En har en sån där låtsas-snedbena i sin afro. Och den ondaste killen har en så ond röst att man knappt tror sina öron (slår Darth Vader med hästlängder).
Likaledes störs jag oerhört av att nästan hela ensemblen talar fejkad pidgin-engelska för att framstå som genuint afrikanska. Som att det inte vore illa nog att man i castingen agerat efter principen “allt som är någorlunda brunt duger som rwandiskt”. Även skräckfilmsljudläggningen blir lite jobbig när man försöker ta ämnet på allvar.
Man skulle kunna säga att Hotel Rwanda är en slags vykortsversion av boken om folkmordet. Berättelsen är så biografanpassad som den kan bli, men saknar ändå inte ett visst pedagogiskt anslag. Kanske är det vad som krävs för att medvetenheten om såna här händelser ska kunna spridas utanför de ändå intresserades krets. Mig föll det hur som helst inte särskilt väl i smaken (vilket inte betyder att jag inte blev skakad av att se filmen. För det blev jag).
Den verklige Paul Rusesabagina, som numera lever i Europa, har dessvärre fallit i onåd hos den Rwandiska regeringen. Det är för mig lite oklart varför, men i en intervju påstår han själv att det beror på hans behov av att få säga sanningen. Han menar att Rwanda är på väg att göra samma misstag som Tito en gång gjorde i Jugoslavien.
Hur det än är med den saken så är Rusesabaginas närvaro på extramaterialet till filmen väldigt komisk. Där sitter alltså en kille, med en hollywoodfilm baserad på hans erfarenheter, och säger på kommentarspåret att det var “precis” så det gick till.