Night Train to Venice aka Train to Hell
Carlo U. Quinterio

Om man tänker sig ett diagram där den ena leden representerar hur usel en film är, och den andra leden står för hur mycket energi man har lagt ner på att få tag på den – låt oss kalla resultatet för en films “finkelhet” (i brist på bättre ord) – så är nog detta kanske den värsta film jag någonsin har sett. Finkelfaktorn är helt enkelt extrem.

Den fanns inte längre i rotation på något av de kommersiella alternativen, gick inte att varken köpa eller hyra, men efter ett par år på min “vill ha-lista” hittade jag den ändå. På en obskyr privat tracker ute på näten någonstans. Först fanns det så klart ingen som fröade heller, så filerna låg där och tickade utan att någonting hände i en halv evighet. Men en vacker dag (igår) var den plötsligt i hamn. Och vad fick jag för det besväret då?

Jo, först och främst Hugh Grant, i sitt livs sämsta filmroll (han har till och med sagt det själv). Han spelar en författare (vid ett tillfälle försöker han förföra en kvinna genom att säga “I like books, actually. I’m an intellectual.” Varpå hon kysser honom.) som har skrivit en bok om moderna nazister. Dessa är nu ute efter honom. Eller snarare manuskriptet. De har en ondskefull plan att avhändiga honom det medan han är på väg till Venedig för ett möte med “Inferno Publishing”.

På tåget finns även ett gäng exentriska teaterskådisar – en diva av rang, och män som uppträder i kvinnokläder – men också en lite djupare karaktär som även har med sig sitt barn. Och som snart blir föremål för Hugh Grants romantiska intresse. Dessutom finns på tåget en slags trollkarl, spelad av b-filmskungen Malcolm McDowell, som i rollistan går under namnet “The Stranger”. Han dyker mest upp i stillbilder och ser allvarlig, hotfull och lite voyeuristisk ut. Tittar fram bakom pelare eller dyker upp i mardrömsflashbacks. Såna grejer.

Som tur är klickar det rejält mellan skådiskvinnan och Grants författare, så han får flytta in i hennes enorma våning så fort de når Venedig. Dock hamnar han i trångmål dagen därpå, klarar sig undan nazisterna endast med hjälp av trollkarlens ingripande, trillar omkull med moppen och slår huvudet. Han förlorar minnet.

Sen blir allting allmänt rörigt en stund, till bilder av Venedig som alldeles för starkt påminner om Nicholas Roegs klassiker Don’t Look Now, plus en nämnde trollkarl som går runt och spanar på dem, och sen kommer en förlösande händelse. De va de hele.

Så varför skaffade jag mig detta lilla monster till film? Och till och med såg den?

Jo, det här är nämligen inte bara Hugh Grants sämsta film. Det är även Kristina Söderbaums allra sista framträdande på vita duken.

Svenskan Söderbaum, som jag ägnat mycket tid åt både på universitetet och utanför, var en av Tredje rikets allra största filmstjärnor. Och en av Sveriges största internationella filmstjärnor någonsin. Hon var väldigt populär även i Sverige, tills vindarna vände och svenskarna inte längre ville kännas vid sina kulturella kopplingar till Tyskland.

Någon stjärnrehabilitering à la Zarah Leander var inte möjlig i det här fallet, eftersom Söderbaum hade medverkat i en av den nationalsocialistiska propagandaapparatens allra mest effektiva verk (kanske den “bästa” statligt beställda propagandafilmen någonsin?), den antisemitiska filmen Jud Süss. Den var, liksom alla filmer hon medverkade i, regisserad av hennes make Veit Harlan, en melodram-hantverkare av yppersta klass och dessutom en av propagandaminister Goebbels favoritregissörer.

Efter kriget ändrade Harlan och Söderbaums karriärer karaktär. De var utskällda, oönskade, men fortsatte i viss mån att göra film tills makens död på 60-talet. Då sadlade Söderbaum om till fotograf, men dök då och då upp i någon udda biroll. Av vilka Night Train to Venice alltså blev den sista.

Hon spelar Euphemia, den gamla kvinnan som tar hand om den lilla flickan i filmen. Hon syns till i tre scener. I den första är hon en av många av filmens karaktärer som i sista stund går på tåget till Venedig. Hon springer med den lilla flickan, och överlämnar henne till modern när denna väl dyker upp. I den andra ser vi henne som hastigast ta hand om barnet i våningen. I den tredje filmas hon i märklig vinkel bakifrån när hon berättar för kvinnan var den förvirrade författaren har tagit vägen. Sedan lämnar hon flickan ensam i våningen för att köpa grönsaker, vilket strax föranleder en hemsk, men för filmens slut helt central, olycka.

Hon har inte många repliker alls, men gör ett bra jobb och fungerar i bakgrunden så som en birollsinnehavare förväntas göra. Hon talar förvånansvärt god engelska (för jag är relativt säker på att det är hennes egen röst). Men den intressanta frågan är förstås vad hon gör i den här filmen alls, egentligen.

För någon slump att man ringer Kristina Söderbaum till en biroll i en internationell samproduktion, som dessutom till stor del handlar om nynazister, kan det väl ändå inte vara? et sannolika är väl att regissören Quinterio hoppades på en intertextuell effekt av det slag som Hans Jürgen Syberberg uppnådde när han anlitade Söderbaum för sin film Karl May, men exakt vad detta skulle vara i det här fallet är för mig fullständigt oklart. Kanske orkar jag återkomma med en liten analys av det i ett senare skede. Eller så accepterar jag bara att den här filmen är helt flippad (imdb-omdömet: 1,9 av 554 röster) och lägger ner ärendet.

Nedan kan du se Söderbaum i en scen ur en annan propagandaklassiker, Kolberg, som regimen lade otroligt stora resurser på att spela in i krigets slutskede. Den var tänkt att uppvigla människor att delta i motståndet mot den förestående invasionen österifrån.

Confessions of a Nazi Spy
Anatole Litvak, USA 1939.

Det var inte bara i Tyskland som man aktivt använde sig av filmmediet i 2:a världskrigets propaganda. Hollywood deltog aktivt, med både spelfilmer och dokumentärer. Men innan USA gick med i kriget var marschordern underhållning, och frågor om Tyskland, fascism, förföljelser av judar och andra grupper var mer eller mindre tabu. Detta visar bland annat historien om den första öppet nazifientliga film som gjordes i USA: Confessions of a Nazi Spy.

Att det var just bröderna Warner som gjorde den är inte helt ologiskt. Redan 1934, efter att Hitler uppmanat till bojkott av judisk affärsverksamhet, slutade de göra affärer med det officiella Tyskland och stängde sitt kontor där – ett beslut som Fox, Paramound och MGM tog först 1939. Den amerikanska filmindustrin oroade sig för att allt för politiska filmer skulle kunna leda till bojkotter på utländska marknader. Höga funktionärer inom censuren, PCA (Production Code Administration), ansåg till och med att det luktade judisk konspiration, med filmer som försökte förmå USA att gå med i ett krig som det inget hade med att göra.

Confessions var alltså nära att inte bli av alls. Bröderna Warner lyckades tjata filmen genom censuren, bland annat eftersom den var baserad på en “sann historia”. Men först efter att de lovat att utelämna alla referenser till judarna och deras situation.

Filmprojektet blev mycket omtalat. Och motarbetat, även inom branschen. Andra filmbolag ordnade “viktiga fester” som man beordrade sina stjärnor att gå på, så att de var upptagna på premiärdagen. De andra bolagen började ju inte göra politiska filmer i den meningen förrän 1941. Tyskvänliga krafter inom USA skrev protestbrev, polisanmälde, mordhotade och brände ner biografer.

Och i alla länder där nationalsocialisterna hade inflytande försvann filmen från repertoaren. En månad före invasionen av Polen var Confessions bannlyst i Tyskland, Italien, Japan, Holland, Norge och…

…Sverige!

Ett år senare var den visserligen föbjuden i 18 länder till. Men nog blir man nyfiken på varför just Sverige var så tidigt ute.

Filmen bygger som sagt på verkliga händelser och detta, tillsammans med den filmmakarnas politiska ambition ger filmen en ganska märklig dramaturgi. När filmens store stjärna, Edward G. Robinson plötsligt kliver in i handlingen efter mer än 45 minuter, är det som att man redan hade glömt att han alls skulle vara med och filmen var på väg att ta slut. Men den får alltså nytt liv. Två gånger om. Först övergår den från att vara berättelsen om en looser med tyska rötter, som i sin iver att få bekräftelse försöker sig på livet som spion för tyskarnas räkning, till att vara en thriller om FBI-agenten Edward Renard och hur denne med stor skicklighet (han påminnner en smula om Columbo ibland, i sitt sätt att spela dum och beundrande för att dra ur megaloman-skurkarna deras hemligheter) nystar upp en jättestor spionagehärva. När detta är löst blossar filmen upp en smula igen i form av ett rättegångsdrama. Som ger filmmakarna chansen att säga det de vill ha sagt en gång till, med lite extra emfas.

Däremellan använder de sig av tjusiga grepp som att sätta in dokumentärt material (bland annat bilder från Viljans Triumf) och newsreel, för att ge alltihopa en extra skräckinjaganda autencitet.

Det är ingen vidare bra film (uttalat politiska filmer är ju sällan det), även om Robinson levererar lika stabilt som vanligt. Men den är intressant på flera sätt. Till expempel så ryggar man ännu inte tillbaka från att visa hakkors på amerikansk mark. Flera av scenerna äger rum i möteslokaler för German American Bund där det även finns plats för skeptiska tyskar. Än så länge behövde alltså inte tyskar vara ondskefulla, eller åtminstone själlösa, robotar – även om det finns mycket gott om sådana i den här filmen också. George Sanders rollfigur är nog det löjligaste porträtt av en tysk som jag någonsin sett – med helt bisarr crew-cut och en accent som pendlar mellan att det danska och det allmänt obegripliga. I en jätterolig scen kommer en kvinna in på hans kontor och säger att hon vill anmäla en person (…av tysk härstamning som tyskfientlig). Jaha, säger han, tar en massa uppgifter och sen går hon. Utan att ha talat om vem det var hon ville anmäla.

Warner Brothers hann göra fyra-fem filmer till av det här slaget (om än mildare i det politiska uttrycket) innan situationen, i och med Pearl Harbor, även för filmbranschen förändrades radikalt. Ingen kunde nu anklaga någon för att försöka hetsa in USA i kriget.

Ukrainsk-födde Anatole Litvak, som regisserat Confessions (och innan dess även varit verksam i den tyska filmindustrin) slutade under kriget helt att göra spelfilm. I stället arbetade han med för militärens räkning med dokumentärer som Why We Fight.

Jipangu / Zipang
Kaizo Hayashi, Japan 1990

Handlingen? Enkelt:

Jigoku Gokurakumaru är en kringresande yrkesmördare med ett pris på sitt huvud i ett feodalt fantasi-japan. Likt en förhistorisk golfspelare använder han olika numrerade svärd, omskötta av hans caddy, i sina kamper. För tillfället är han på skattjakt med sitt sällskap bestående av en dvärg, en bombexpert med plastnäsa, en elefantbebis i plast och en “smart kille med glasögon”.

Efter en Indiana Jones-liknande sekvens kommer de över ett gyllene svärd, som (men de vet de inte än) har förmågan att öppna upp de gyllene riket Zipang. Som ligger i en annan dimension, typ.

Vad de inte vet, men strax ska bli varse är att en superskicklig plastpåsebeklädd ninja, som har ett följe av hundra blåa ninjor, fotograferar (!) dem och får i uppdrag att ta ifrån dem svärdet. Inte heller är de medvetna om att huvudjägaren “Yuri med pistolerna”, en vacker flicka med en tvåskjutare, är dem på spåren.

Ännu mer överraskande: när de drar fram svärdet väcker de även en flera tusen år gammal snubbe som känns som den siste mohikanen på alldeles för mycket kaffe. Denne springer mest runt och vrålar, men visar sig sedan vara rätt lätt att bli vän med. Han har bara en enda sak i huvudet, och det är att ta sin sprattliga kropp till Zipang, där hans älskade finns, inlåst av en tusenårig förbannelse, tillsammans med en elak gyllene gud. Ja, ni fattar.

Vår hjälte blir kär i flickan med pistolerna, allesammans hamnar på lite olika vägar i Zipang, där de får slåss mot den gyllene snubben och hans olika former av hantlangare. Mycket kung fu-scener. En hel del bisarr fanatasy. Och lika delar allmän weirdness. En film helt utan gränser – om man bortser från den smala budgeten, förstås.

Tyvärr är den lika tråkig som den är knäpp. Men det kanske har med filmens ålder att göra. Hade klippningen varit lite mer alert och humorn lite mer 2000-tal kanske jag hade kunnat motstå frestelsen att börja slösurfa medan filmen rullade i bakgrunden. Dessutom har det ju hänt en hel del både i de genrer som Jipangu driver med, och med ironi som filmiskt grepp i sig, sedan den här filmen gjordes.

Antikörper / Antibodies
Christian Alvart, Tysklad 2005

Lautlos
Mennan Yapo, Tyskland 2004

De senaste dagarna har jag roat mig bland annat med två tyska spelfilmer om seriemördare. Båda är ambitösa och påkostade. Den ena lyckas. Den andra inte.

Den dåliga nyheten först.

Antikörper börjar som en mörk, suggestiv film där öppningsscenen är fylld av både polis-aktion, övermänniskopoesi, ett extremt kliniskt mord och en närmast övernaturlig varelse till seriemördare. Den lovar gott med en gång, men visar sig snart vilja alldeles, alldeles för mycket.

Här kolliderar en tysk filmseriemördartradition med en amerikansk, spänning med reflexivitet, storstad med landsort, det goda med det onda, kristen symbolik med psykoanalys och sexuell repression. Den stjäl så frikostigt från När lammen tystnar att det bitvis blir en smula genant (greppet med den genialiske tokmassmördaren som även bakom galler fortsätter att gäcka kommissarierna känns kanske igen?) och ändå slutar det hela mest i en snygg men förvirrad tv-thriller med metafysiska anspråk.

Men inte nog med att den här filmen ändå är vida bättre än allt jag sett på svenska i samma genre, det finns också hopp för flera av de medverkande. André Hennicke (känd från bland annat Werner Herzogs Invincible), som spelar en variant på Hannibal Lecter, är faktiskt fantastisk! Man kan lätt tänka sig att det här skulle ha blivit en riktigt rolig film. Till exempel om regissören och tillika manusförfattaren Alvart hade haft tillgång till en förnuftig redaktör. Någon som tittat honom över axeln och sagt, “nej du, ta bort minst sju av dina teman där och spar dem till senare filmer, och datoranimerade symboliska rådjur är inte ok“. Det hade kunnat bli bra.

Men där Antikörper misslyckas med att göra en hyfsad variant av Lammen lyckas faktiskt Lautlos alldeles formidabelt med att göra en tysk liten variant av Léon istället.

Viktor, föga oväntat med gravt traumatiserad barndom, har spenderat nästan hela sitt liv som anonym yrkesmördare. Nu börjar den tiden av olika anledningar närma sig sitt slut och Viktor börjar förvirrat se sig omkring efter ett normalt liv. Föga förvånande har han ingen som helst aning om vad det kan tänkas innebära. Normalt? Hur gör man då? Men han lyckas i alla fall bli förälskad – och lyckosamt nog i en kvinna som inte har ett skvatt att förlora.

Filmen är tät, elegant och inte alls så överbelastad som Antiköper. Visserligen lider den som nästan all tysk film av lite tv-filmskänsla (vilket jag tror har med dubbningssystemet att göra, som liksom färgar av sig även på inhemska produktioner) men den har spännande och levande manus, en talangfull regissör (som snart hastade vidare till hollywood för Premonition) och två riktigt fina skådisar i huvudrollerna. Joachim Król hade inte ens behövt ett bra manus. Han tycks kunna få liv i vilken sketen tv-seriekaraktär som helst. Och Nadja Uhl (som också syntes i Kapningen av Lufthansa 181) glänser som en klassisk filmstjärna. Från Kapningen känner vi också igen Christian Berkel, som jag gnällde mycket på då, men som gör ganska bra ifrån sig som den klichéfyllde, känslokalle snuten, som agerar spegel åt Viktors försök att bryta sig loss ur sin kokong.

Igår var jag arg. Och idag när jag vaknade var jag fortfarande arg. Så när ingen såg tog jag på mig gubb-kepsen, satte mig bakom smygkikargardinen och skrev ett argt brev till GAIS klubbledning. Egentligen var det även till Christer Wallin och Fredrik Lundgren, men deras epost-adresser lyckades jag inte hitta. Here goes:

Hej.

Jag vet att ni redan fått gott om kritik för det här i media, men jag måste ändå få lufta min besvikelse över gårdagen till dem det berör. Snälla läs brevet i sin helhet, för även om jag är gnällig och besviken (ja, jag erkänner det) så har jag också som flerårig medlem i GAIS ett par, som jag upplever det, viktiga synpunkter på föreningens verksamhet. Jag hoppas ni har någon minut över för att ta del av dem.

Jag har följt GAIS sedan jag kom till Göteborg 1997. Jag tillhör den positiva skaran bland de till ryktet pessimistiska gaisarna, och har oftast fått mina optimistiska känslor bekräftade, tack vare det fina ledarskap som föreningen haft under epoken Wallin.

Trots att jag är ensamstående förälder har jag sedan 2001 inte missat en enda hemmamatch. Alltså, inte en enda. Inte förrän igår.

Jag har hört mantrat, och jag förstår det. Förköp, förköp, förköp. Det blir enklare och billigare för alla om så många som möjligt kan motiveras att betala i förväg. Men nu kan ju inte alla alltid det. Helst av allt skulle jag som förr vilja ha ett årskort, men det gick inte i år, eftersom jag ibland går ensam, ibland med ett barn, ibland med någon vän. Då är det extremt osmidigt att ha en fast plats på en strikt avdelad sektion, även om det blir billigare. Hade inte ståplatserna varit gömda bakom mål (och de övre ståplatserna haft horisontella stolpar i exakt samma höjd som min yngre sons ögon) så hade det kanske varit en annan sak.

Så jag har köpt lösbiljetter till varje match. Jag har upplevt det som hutlösa överpriser, men ändå snällt försvarat priserna inför undrande kamrater och för mitt inre tänkt att det går ju ändå till GAIS, så jag får väl låta bli att köpa tröja i år i stället. Dock har jag i princip upphört att tjata på mina vänner att “följa med på match” (något jag alltid gjorde förut), eftersom jag ju inte kan försvara att de ska betala närmare 300 för att se ett lag som de kanske har vagt positiva känslor för men som helt uppenbart gör en dålig säsong i en ny men nästan tom arena (där arrangörerna inte ens på hemmapremiären tycker att det är värt att hålla alla kassor och kiosker öppna).

Men själv har jag gått i alla väder. Jag har till och med snällt betalat 30 kronor extra i “hanteringsavgift” för att själv, på ett tidsödande sätt, printa ut biljetterna hemma i förväg. Vilket har medfört att jag flera gånger hamnat på andra sektioner än kompisar som inte har kunnat ha samma framförhållning. Trist, eller hur?

Men igår missade jag alltså för första gången på åtta år en av GAIS hemmamatcher. Jag hade glatt mig åt den i flera dagar. Jag tog ledigt de sista tre timmarna från jobbet. Jag åkte till Gamla Ullevi i tid. Men fick vända och åka hem. Vad i hela friden är det frågan om???

Jo, det var så att den här gången ville eventuellt min flickvän följa med. Eftersom hon inte visste förrän tidig eftermiddag om hon kunde ordna hundvakt, och inte äger någon skrivare, bestämde vi oss för att sätta vår tillit till de klassiska, gammelmodiga sättet att betala på plats. Jag minns att arrangörerna hade problem med detta i matchen mot Helsingborg, men det var ju så länge sedan att det borde vara ordnat för länge sedan. Dessutom var det ju Gothia Cup, så de borde vara väl förberedda på mer folk än vanligt som inte har tänkt på förköp.

När vi väl hade åkt runt arenan 75 varv i jakt på en handikapp-parkeringsplats som inte ligger 800 meter från kassan ställde vi oss så nära det gick, vilket ändå innebar en extremt ansträngande promenad för min flickvän, som lider av en muskelsjukdom. Och när vi därefter kommer fram till långsidan är det inte ens någon idé att gå fram till kassan, för köerna sträcker sig ända ut på gångbanan. Vi stod där en ganska lång stund. Det kändes jättemärkligt, men till slut så gav vi helt enkelt upp. Matchen var i gång sedan en kvart. Utanför köade uppskattningsvis 300-400 personer i tre-fyra köer (i en arena som tar 17000 personer!)som inte rörde sig ett skvatt. Både till höger och till vänster hördes besvikna utrop från människor som vände hem. Jag tror personligen att vår förening missade mer publik där än vad ni i nuläget är medvetna om. Det var många som gick, och det var för många som tröskeln för att ta sig till en GAIS-match blev ännu högre.

Jag måste helt ärligt säga att när jag kom hem och på gais.se såg det upprepade mantrat “Förköp, förköp, förköp” så kändes det som ett hån. Och en väldigt dum bakvänd förklaring till föreningens eget misstag. Ska ni verkligen skylla den här soppan på “olydiga besökare”? Det är INTE besökarnas fel att det inte finns betalningsmöjligheter när det kommer till arenan. Man måste inte arbeta i serviceyrke för att förstå en sån sak.

Minska antalet kassor i en Intersportbutik och kräv att folk antingen ska betala i förväg på nätet eller stå i långa köer i butiken. Och säg sedan till dem som ändå kommer att du minsann har varnat dem. Det vore samma sorts resonemang.

Min fråga är egentligen ganska enkel:

Hur ska GAIS kunna hävda sig som stadens andra- eller tredjelag (i hård konkurrens!) om vi inte är lyhörda för vår egen publik?

Och hur ska vi kunna vara med och slåss om marginalpubliken om vi inte kan ta emot dem? Det ska vi ju i själva verket göra med öppna armar! Om det är någonstans det är relevant att inte snåla med pengar så är det ju i mottagandet av publiken.

Jag trodde att två år på Nya Ullevi skulle bli den stora prövningen för mitt fotbollsintresse, och såg fram emot den nya arenan. Med facit i hand måste jag säga att jag aldrig har varit så nära att sluta gå på fotboll som nu. Och det har inget med tabellpositionen att göra. GAIS är bäst som underdog! Mitt problem är snarare att de som planerat för verksamheten på Gamla Ullevi har planerat för en produkt som inte finns. I allsvenskan finns inte så attraktiv fotboll att det skulle motivera en sådan prissättning, när man kan sitta hemma framför sin storbilds-tv och se världsfotboll var och varannan dag. Här går vi på fotboll för att tillsammans med vänner och obekanta stötta vårt lag och uppleva den där känslan av gemensamhet. Och för att då och då även bli rusigt glada av segrar eller förbannade efter onödiga förluster. Den gemenskapen försurnas extremt snabbt om man drabbas av känslan av att bli utsugen. Efter det finns det inte särskilt mycket GAIS kvar.

Det finns givetvis tusen andra skäl också, men jag är ganska säker på att om ni gjorde en konsumentundersökning så skulle “sitta på en fin plats och njuta av god fotboll” ändå komma chockerande långt ner på listan över vad som driver folk till GAIS-matcher. Själv går jag dit för att jag tycker om det klubbmärket står för, och njuter av att spendera eftermiddagen tillsammans med andra som tycker samma sak. Skit samma om det tjongas, bara man kan se att laget gör det med hjärta! Det är tack vare Lundgren, Lundén och spelare som dem som jag kommer att vara på plats igen den 20:e juli. Det är dock högst tveksamt om jag någonsin kommer att kunna dra med mig min flickvän på fotboll igen.

Och en sak till. Jag läser hela tiden om “succén” med familjeläktare och så vidare. Jag går själv på denna sektion när min son vill följa med och kan avslöja att det inte riktigt är så enkelt. Man ser rätt ofta “familjer” där det är rätt uppenbart att de ointresserade barnen följer med enbart som alibi. Så istället för att vara en lite lugnare avdelning där mina barn kan få en positiv ingång till GAIS och till fotbollen har det blivit till en sektion där man precis lika ofta som någon annanstans stöter på överförfriskade män som skriker “Men res på däj din jävvla fitta!!” eller “Kuksugardomarhelvete!”. Ni har helt enkelt flyttat runt lite folk inom arenan. Att det kommer så mycket nytt blod där är inte säkert.

Så snälla ni! GAIS blir inte bättre för att ni inför fler komplicerade segmenterade priser eller “prissänkningar” som helt uppenbart är mottrag på pr-fiaskon som det vid derbyt. Vad vi behöver nu är TILLGÄNGLIGHET och en POSITIV LÄKTARKULTUR. Alla förstår att föreningen måste tjäna pengar för att existera, men det har faktiskt i GAIS fall aldrig synts så tydligt som nu. Ärligt talat, i år ser det för en utomstående ut som när man spelar Football Manager framför datorn och försöker klämma fram så mycket pengar som möjligt ur sin publik. Det ska inte kännas så. Då kommer inte folk.

Gör det enkelt att se GAIS igen! ERBJUD förköp, men kräv det inte. Det finns många som till exempel inte vill chansa på att det blir bra väder eller att inget annat kommer i vägen.

Erbjud årskort, men kräv det inte. Den sortens engagemang har inte alla.

Erbjud lugna famiiljeläktare, men gör det inte till en förutsättning att ha barn för att man ska kunna gå på fotboll till ett pris man upplever som någorlunda rimligt.

Erbjud segmenterad prissättning om ni vill, men gör det inte till ett krav att man skall stå bakom ett finmaskat nät på kortsidan om man vill prova på att gå på GAIS men kanske inte betala 300 kronor.

Då kommer folk på sikt att återvända till läktarna också. Att enbart skylla på tabellpositionen är en bortförklaring – det vet alla som har åkt runt med laget och stöttat i Ytterby och Trollhättan under åren i tvåan. Det är faktiskt OTROLIGT lite folk på våra matcher nu, om man jämför med då. I det läge vi är nu borde alla medel vara tillåtna att få in mer folk på arenan. Man kanske skulle prova att lotta ut biljetter till och med? I forum där fotboll och GAIS kanske inte är så självklara?

Jag är helt övertygad om att om vi bara erbjuder VÅR fotbollsupplevelse till ett rimligt pris så kommer vi att få en betydligt större uppslutning på våra matcher. Vi är inte laget med pengarna. Vi är inte laget med alla stjärnorna eller de högsta lönerna. Vi är föreningen som står för en positiv läktarkultur vars lag spelar med hjärtat, och aldrig ger upp. En ÖPPEN förening där varje medlem räknas. Det är det som kan få folk att välja GAIS. Tillgänglighet, tillgänglighet, tillgänglighet. Tror ni inte det?

Jag ber om ursäkt för längden på detta brev. Jag hoppas ni orkade läsa det hela vägen. Och jag vill tilllägga att jag inte är kritisk till hur GAIS sköts i det stora hela. Snarare tvärtom. Tack för ert goda arbete!

Med Vänliga Hälsningar
Sören Gerdau

Felon (Ric Roman Waugh 2008)

Hunger (Steve McQueen 2008)

Råkade se två fängelsefilmer nästan direkt efter varandra nyligen. De hade båda premiär i fjol och båda var filmer där regissören även skrivit manus. Hjärteprojekt, med andra ord. Men ändå var de så pass olika att det tog en stund för mig att inse att det egentligen kunde sägas vara filmer av samma genre.

Waugh, som huvudsakligen tycks försörja sig som stuntman men de senaste tio åren också regisserat tre filmer (varav en under den mindre smickrande pseudonymen Alan Smithee) levererar ganska mycket av vardagsmaten från tidigare fängelsefilmer, men med ambitionen att krydda till det ordentligt. Det är ju tacksamt. Eftersom alla roller, gängbråk, rasklyftor, elaka vakter och psykotiska medfångar redan är etablerade hos publiken kan Waugh skickligt snabbspola handlingen i vissa avsnitt och i stället ge oss till exempel ett fördjupat (och intressant) porträtt av fångvaktaren-som-har-tappat-det (mycket bra spel av Harold Perrineau från bla Lost och The Matrix).

Det fanns en uttalad ambition att gestalta den här filmen så realistiskt som möjligt. Hur det lyckats kan jag ju inte uttala mig om, eftersom jag tack och lov tillbringat väldigt lite tid i högsäkerhetsfängelser. Men jag kan nog säga att man köper det. Trots att man kan se att budgeten varit begränsad (vilket gör allting lite extra klaustrofobiskt). De rikliga slagsmålsscenerna är däremot väldigt kraftfulla och realistiska. Imponerande kamera och klippning där.

Stephen Dorff (en skådis jag normalt skyr som pesten) spelar här en rättskaffens man som hamnar i fängelse pga ett dråp och nästan omedelbart hamnar i kläm mellan de rivaliserande rasfördelade gängen och fängelsevakterna, som har en egen liten hemlighet.

Omständigheterna är ytterst tuffa. Varje dag “luftas” fångarna i något som mest liknar en squash-hall, där de med vakternas goda minne ägnar sig åt slagsmålsexcesser. Nu gäller det för Dorff att överleva sin tid i fängelse. Utan att förlora sin mänskliga inre kärna, förstså.

Ett kärt återseende är Val Kilmer (vars ålder äntligen har kommit ikapp hans stelhet, vilken nu ter sig helt naturlig) som får vara Dorffs ciceron och motvillige räddare i fängelsevärlden.

Steve McQueens regidebut Hunger är en helt annan film. Den avvisar hollywoodkonventionerna och håller bitvis snarare till i europeisk art-house.

Filmen skildrar IRA-fångarna kring Bobby Sands och deras kamp att återfå sin politiska status (dvs rätten att behandlas som krigsfångar istället för vanliga kriminella, vilket gav vissa priviligier). Fångarna går hellre nakna än att klä sig i fängelekläder. Eftersom de förvägras vissa toalettprivilegier vägrar de tvätta sig och målar sina cellväggar med sina egna exkrement.

Allt detta skildras extremt effektivt och detaljerat. Större delen av filmen saknar helt dialog. Bildspråket och skådespeleriet är så pass starkt att det helt enkelt inte behövs. Som betraktare förstår man. Och överväldigas. Troligen hur kluven man än är till IRA och vad de försökte åstadkomma. Jag satt på helspänn filmen igenom. Det gör jag verkligen inte särskilt ofta.

Mitt i filmen bryts dialoglösheten radikalt och vi hamnar mitt i ett långt filosofiskt samtal mellan Bobby Sands och en präst, där den förstnämnde redogör för sina planer för en organiserad hungerstrejk och prästen reagerar med avsmak inför Sands respektlöshet för mänskligt liv. Sands ger en lång replik i form av en analogi och sedan ändrar filmen karaktär igen när vi får följa Bobby Sands långa vandring mot de vi alla redan vet är döden (det tog 66 dagar för hans kropp att lägga ner helt och hållet).

Den redan nämnda uttrycksfullheten i bild och skådespel trappas i det här skedet av filmen upp ännu ett snäpp. Huvudrollens Michael Fassbender gör en helt enastående prestation här. Inte bara med det gamla bli-känd-skådis-tricket att gå ner extremt mycket i vikt för sin roll (i hans fall tydligen ner till 59kg, vilket är tämligen spinkigt för en kille på 1.86). Han gör den här killen som svälter sig till döds för sitt politiska mål till fullkomligt trovärdig. Ingen lätt sak.

Han får dock god hjälp av fantasifullt kameraarbete och ljudläggning som går rakt in under skinnet på åtminstone mig.

Kände direkt efteråt att jag just sett en av årets bästa filmer. Ser redan nu fram emot Steve McQueens nästa film. I väntan på den kommer många av scenerna i den här filmen att följa med mig. Vilken debut!

In kommer två killar som luktar skarpt av deodorant eller nåt. Från Frölunda till Berså Bar. Det är alltid en indikation på kommande intellektuell stimulans.

Jag lyssnade på Beethovens sjua – bra att ha med sig när man skall överleva normal dagstrafik efter ett par veckor på nattskiftet. Den får mig alltid att tänka på den behagliga slutscenen i en av filmhistoriens obehagligaste filmer: Gaspar Noés Irréversible.

Killen i framsätet börjar veva armarna som om han spelade fiol med båda händerna och säger hånfullt.

- Det här låter ju precis som på Liseberg!

En liten fundering efter att ha sett en kort gammal propagandadokumentär vid namn Berlin Reichshauptstadt 1936. Varför blir jag så väldigt drabbad av just glimtar av normalitet när jag försöker förstå vad som hände i Tyskland på 30-talet?

Det är så lätt att bara flyta med i en vi-och-dom-förståelse av nationalsocialismen. Vi ser fruktansvärda bilder, hemska spelfilmer som går rakt in i hjärtat, läser siffror på hur många som dog. Sedan andas vi ut, ser oss omkring. Ah… rummet är fortfarande likadant. Jag är fortfarande likadan. Det är hemskt att det hände. Jag bryr mig. Ja.

Vi är alla så himla oskyldiga. Det skulle aldrig kunna hända här.

Mitt stora politiska uppvaknande kom en sen kväll när jag som ung tonåring var på besök hos min farmor och, när hon gått och lagt sig, tog mig friheten att bläddra lite i hennes fotoalbum. Det var bilder från byn där hon hade levt hela sitt liv, föräldrar, andra släktingar, och barndomsvänner. Plötsligt, när jag vände blad, stirrade jag rakt in i ögonen på flicka med hakkorsarmbindel. En helt normal flicka, klasskompis till min farmor, visade det sig sen.

Efter det började ett idogt rotande från min sida. Olika försök att över måltider eller framför tv:n styra samtalen (det bruna ämnet var nog mer tabubelagt än sex och samlevnad vid middagsbordet) till hur det egentligen såg ut här i min lilla uppväxtby 35-40 år innan jag kom till världen. Och ända sedan dess har det som mest fångat mitt intresse, det som mest får mig att rysa men också det som ibland ger mig en känsla av insikt, varit normaliteten, vardagen (och därmed också populärkulturen) i det Tredje riket.

Och jag fick alltså ett sånt ögonblick när jag såg Berlin Reichshauptstadt 1936 alldeles nyss. Det är en vid första anblicken ganska anspråkslös liten reklamfilm för Berlin (om man bortser från själva sensationen att den är gjord helt i färg!), egentligen, men genomsyras så klart av att Berlin vid den tiden var huvudstaden för det tusenåriga riket. Chockverkan på mig uppnås främst av två saker.

För det första av det lugna tonfallet och fokus på de “vanliga människorna”. Vi får följa med och se på folk som roar sig på ölkafé, på stranden och danshak. Armbindlar och militärer skymtar endast i förbifarten eller bakgrunden. Det mest militaristiska som förekommer är en väldigt klumpig Hitlerjugend-”marsch” (som dagisbarn på grönbete) och två paradvaktbyten. I övrigt är det verkligen “kolla, vilka vanliga människor vi är” (vilket så klart inte är någon slum). Men man blir förstås förvirrad av hakkorsfanorna som vajar lite här och där på bilderna. Till och med i folkvimlet på stranden skymtar en liten flagga.

För det andra av att filmen är i färg. Det är ingen spelfilm. Det är ingen typisk andravärldskrigsdokumentär som skapar avstånd genom att fokusera på skrikande tyska militärer och med svartvita bilder som känns som om de vore tagna tusentals år och mil härifrån. Det där avståndet är svårt att få till i en lugn färgtagning av ett torg med normala människor och normala spårvagnar. Som var en del av det samhälle där alla dessa fruktansvärda övergrepp ägde rum.

Du kan se filmen i sin helhet nedan.

När jag ändå hade farten uppe tittade jag sedan på propagandadokumentären Parade of the Korean Peoples Army från 2002, som gav en otroligt floskeltyngd historik över Nordkoreas väpnade styrkor. Här är det helt andra bullar.

Vi får se mängder av bilder på militärmarscher (jag har sett en del såna här filmer, men aldrig någonsin sett så raka led!) och övningar, samt en hel del vackra scener där folket arbetar eller jublar och den store ledaren poserar med militärer eller tittar på parader. Så småningom byts den store ledaren plötsligt ut (när Kim Il Sung dog, och lämnade plats åt sin son Kim Jong-il), utan att någon förlorar ett ord om saken.

Bilderna hejas på av en otroligt komisk, halvt engelsktalande speaker som delar ut visdomar som “As they had their own army, the life of the people had always been overflowed with happiness” och “The parade clearly demonstrated a vitality of the (..) idea of giving importance to military affairs”.

Istället för skennormaliteten i filmen om Berlin är det faktiskt precis tvärtom här. Parade går rakt på sak och visar hur det nordkoreanska samhället har formats med den nordkoreanska armén som förebild. Speakern säger till exempel med munter stämma: “It was the firm determination of Kim Jong-il to completely change the looks of the whole society with the peoples army as a model!”

Det finns förresten spännande rykten om att Kim Jong-Il ska ha dött redan 2003 och sedan dess spelas av en skådis. Vem vet. Jag är hur som helst väldigt nyfiken på hur människor där egentligen har det.

Hittade ingen stream på filmen, men nedan en film med delvis samma filmmaterial, på intensivt originalspråk.

Jag har aldrig varit särskilt imponerad av “bloggosfären”. Jag är inte ens helt säker på att jag vet vad det innebär. Om det inte kanske bara är ett begrepp skapat av sådana som Alex Schulman, Sigge Eklund (hette han så?) och andra som tjänat stora pengar på fenomenet.

För egen del betraktade jag det hela till en början med stort förakt. Jag uppskattar sällan “folkets röst”. Jag älskar redaktörer, filtrerade texter, saker som har passerat ett kunnigt öga eller öra innan det når mig, helt enkelt för att det ju redan finns så mycket där ute. “Folket” är, tvingas jag tyvärr erkänna, ibland bara Ring P1 för mig.

Så jag blev en late adopter. Mitt bloggläsande, i den mån det finns, består av tre kategorier. Jag följer några vänners texter, ganska mycket som en social grej. Jag följer även ett par bloggar av personer jag inte känner, men vars intressen överensstämmer med mina och som därför ger mig en del nya infallsvinklar på det jag ändå håller på med (tex den här som skriver roligt och initierat om både GAIS och stadsplanering i Göteborg). Och så följer jag en del semiprofessionella bloggar, sådana som kompletterar böcker jag läst (ett utmärkt användningsområde för mediet, ett exempel här), skrivs av anställda på webbplatser jag följer eller av opinionsbildare som intresserar mig. Kanske har jag blivit en typisk bloggläsare då? Inte vet jag.

Och jag skriver numera en del själv. Dels för att det hjälper mig att hålla igång “pennan” även i perioder av dåligt självförtroende och kreativitetssvackor, därför att tänket ändå finns kvar, och dels för att det pushar mig att se filmer och läsa böcker lite mer reflexivt igen. Något som jag, något år efter att ha “lämnat” universitetsvärlden, kände att jag hade blivit sämre på. Dessutom skriver jag tillsammans med flickvän också löpande om mina barn, vilket har den dubbla funktionen att bjuda långväga släktningar på extra kontakt och att det så småningom är tänkt att leda till en inbunden vuxenårspresent av något slag. Jag läser dock inte många bloggar själv, och förväntar mig således inte heller att bli läst i någon större utsträckning.

Egentligen borde jag alltså inte alls bli provocerad av att Alex Schulman nu “gör upp” med medias omhuldande av “bloggosfären”. Det blev jag inte när Bo Rothstein gjorde samma sak redan för nåt halvår sedan. Men ändå blir jag alltså det.

Kanske för att han angriper “mig” (som tre år försent börjat skriva i bloggform) nu när han själv har tryggat sig ett namn och en karriär och får sina intäkter från sin webbsida och till och med har börjat skriva böcker med pretentiösa titlar (och får konstruera hjälphypoteser för att förklara varför just hans bok inte är pretentiös, eftersom han ju har trampat på x antal andra människor när de försökt att vara ärliga eller känslosamma).

Eller också är det bara för att jag är så oändligt trött på produkten Schulman.

För det är ju bara det han är. En produkt. Hans “humorsajt” är helt beroende av varumärket Alex Schulman. Och varumärket Alex Schulman är, likt ett enmansfolkparti, beroende av att regelbundet göra 80/20-uttalanden för att folk ska komma ihåg att han finns (80/20 innebär att uttala sig “kontroversiellt” i frågor där man vet att 80% av befolkningen egentligen håller med en, men där någon slags intellektuell elit ändå kommer att reagera med avsmak, vilket leder till debatt och en himla massa gratisreklam – som den text jag just nu sitter och skriver).

Han är ett monumentet över livet efter den big brother – när kulturell verksamhet och marknadsföring av sig själv blivit samma sak.

Nu har han växt upp och vill skilja ut sig från det missfoster han själv varit med att skapa. Från den stora massan. Genom att skriva en debattartikel i seriösa DN om hur bloggare är ointressanta och betydelselösa.

Han gör två stora misstag i sin text. För det första påstår han att det är fel att påstå att bloggarna har makt över mediescenen. Vilket är märkligt eftersom hans egen artikel är ägnad just åt att gnälla över bloggarnas makt över mediescenen. Jag skulle vilja säga att det visst är alldeles uppenbart att bloggarna sätter agendan för vissa medier, nämligen hans egen arena – kvällstidningarna. Och vem kan tycka att bloggarmobben gör någon större skada i den delen av vår mediekultur som ändå redan präglas av daglig rapportering om dokusåport, bantningskurer och låtsaskändisar som Alex Schulman? Menar han månne att kvällstidningarna borde ägna mer redaktionellt utrymme åt mer seriösa eller skickliga mobbare som honom själv?

För det andra pekar han ut bloggarna som 80% unga flickor som skriver om mode. Samtidigt som han ett par meningar gör poäng av att bloggarna skriver om saker som inte intresserar svenska “folket”. Och då är det inte längre mode som är temat, utan nu hänvisar Schulman istället till att alla bloggare skriver om FRA och fildelning.

Om det nu var så att Schulman hade något viktigt att säga i den här texten (annat än det uppenbara – att han själv är mycket mer förfinad och inte alls lider av samma flockmentalitet som vi andra töntar) så är han åtminstone väldigt slarvig.

Jag håller med honom om att bloggarna fick alldeles för mycket utrymme i vanliga media (för några år sedan, när fenomenet slog igenom – med Alex Schulmans utrymme i Aftonbladet i spetsen). Men varför ska just han börja gapa om det? Och nu? Det traditionella media lagt sig på rygg inför är den tekniska utvecklingen och hetsen mot helhetskoncept och direktnyheter i stället för att ta vara på just sin egen kompetens.

Vad mig anbelangar är det mest bedrövliga i detta nu att en innehållslös kändis som Alex Schulman alls får en så menlös text tryckt i Sveriges största morgontidning. Men det kanske är just det han menar, eller?

Märkligt även där: Om Självaste DN behöver Schulman som vapen mot bloggosfären så har väl bloggosfären verkligen vunnit kriget redan. Om det nu fanns nåt.

The Man Who Laughs
Paul Leni, USA 1928

Jag tillbringar ett par lediga dagar utanför Hamburg för närvarande, vilket normalt borde leda till exkursioner och fotbollslekar med barnen. Men tyvärr har jag begåvats med en kropp som avskyr tropisk hetta, så jag tvingades buffa iväg barnen till “die Badeanstalt” med sin farfar. Jag själv satte mig i stället i husets svalaste hörn och följde upp min lilla text om Conrad Veidt med att se en av hans mest kända filmer, den genreöverskridande stumfilmen The Man Who Laughs.

The Man Who Laughs är baserad på Victor Hugos roman L’Homme qui rit och kom till i svallvågorna efter Universals jättesuccéer The Hunchback of Notre Dame (1923) och The Phantom of the Opera (1925). Till regiarbetet anställdes Paul Leni, som varit tongivande inom den tyska expressionistiska filmen. Denne tog också med sig en skådespelare från en av sina tidigare storverk inom nämnda genre: i episodfilmen Das Wachsfigurenkabinett (Waxworks) hade Conrad Veidt spelat rollen som Ivan den Förskräcklige.

The Man Who Laughs har en mörk ton och iscensättning som får det att lukta skräckfilm, men är i själva verket mer en melodram med inslag av äventyrsfilm. Huvudpersonen heter Gwynplaine och fick i sin barndom sitt ansikte deformerat på kungens uppdrag, för att han “i evighet skulle hånflina åt sin (upproriske) far”. Han reser nu runt och uppträder på marknader som “den skrattande mannen”, tillsammans med den blinda flickan Dea och deras gemensamme… ja, manager kan man väl kanske säga.

Gwynplaine och Dea är våldsamt kära i varandra, men Gwynplaine känner sig ovärdig henne, på grund av sitt deformerade yttre. Samtidigt får hovet kännedom om hans existens, vilket (på grund av arvet som tillstår honom) riskerar att ställa en hel del maktförhållanden på ända. Han blir till en bricka i ett högt intrigspel, kärleken mellan honom och Dea ställs på spel och allting skulle kunna sluta i katastrof om det inte vore för att han till slut ändå upptäcker sitt eget människovärde, eller snarare kanske, sin egen känsla för sitt jag. Och så får han förstås en del ovärderlig hjälp av en liten schäferliknande hund som heter Homo (vilket jag tvingas erkänna leder till en del rätt lustiga texttablåer).

Filmen har ett ganska speciellt utseende (vilket den också fick en del kontemporär kritik för) i och med att Paul Leni kryddar på rätt friskt med sitt expressionistiska ursprung. Mycket riktigt ser många av scenerna inte särskilt engelska ut alls, utan ser snarare ut att utspelas i tyska medeltidsstäder. Skådespelarna agerar ut på ett överdrivet sätt och ljussättningen är ovanligt uttrycksfull. Precis som det ofta såg ut i den tyska filmen på den tiden. Och med det ska Paul Leni, enligt vad jag läst mig till, ha satt tonen för för hela Universals fantastiska skräckfilmsproduktion under det tidiga 30-talet (Frankenstein, Dracula, etc.)

The Man Who Laughs är på sätt och vis en hybrid av det bästa som den tyska och amerikanska filmen hade att bjuda på på 20-talet. Tyska självupptagna konstnärer som hålls i schack av hollywoods ekonomiska tänk. Det är hela tiden en fröjd för ögat. Den håller ett högt tempo och ägnar sig åt det som film var bäst på innan ljudet kom: att berätta med bilder. Man behöver inte ha tråkigt en sekund.

För Conrad Veidt måste det här ha inneburit en av karriärens absoluta höjdpunkter. Trots att filmen har över 80 år på nacken så slås man verkligen av hans inspiration när han, inspärrad i ett horribelt leende (Universals mask-genis Jack Pierce första stora jobb), frambringar ett enormt register av känslor med ögon och kropp. Fantastiskt!

Om ryktet talar sanning så var Veidt efter den här filmen i stort sett klar för rollen som Dracula. Man vågar knappt fantisera om vad denne skådespelare hade kunnat göra med en sån roll! Men Veidt kände sig inte bekväm med sin breda tyska accent nu när ljudfilmen tog över på bred front och valde därför att återvända till Tyskland.

Inte heller Paul Leni fick ge några fler prov på sin förmåga i drömfabriken. Han dog av blodförgiftning 1929.