Jipangu / Zipang
Kaizo Hayashi, Japan 1990
Handlingen? Enkelt:
Jigoku Gokurakumaru är en kringresande yrkesmördare med ett pris på sitt huvud i ett feodalt fantasi-japan. Likt en förhistorisk golfspelare använder han olika numrerade svärd, omskötta av hans caddy, i sina kamper. För tillfället är han på skattjakt med sitt sällskap bestående av en dvärg, en bombexpert med plastnäsa, en elefantbebis i plast och en “smart kille med glasögon”.
Efter en Indiana Jones-liknande sekvens kommer de över ett gyllene svärd, som (men de vet de inte än) har förmågan att öppna upp de gyllene riket Zipang. Som ligger i en annan dimension, typ.
Vad de inte vet, men strax ska bli varse är att en superskicklig plastpåsebeklädd ninja, som har ett följe av hundra blåa ninjor, fotograferar (!) dem och får i uppdrag att ta ifrån dem svärdet. Inte heller är de medvetna om att huvudjägaren “Yuri med pistolerna”, en vacker flicka med en tvåskjutare, är dem på spåren.
Ännu mer överraskande: när de drar fram svärdet väcker de även en flera tusen år gammal snubbe som känns som den siste mohikanen på alldeles för mycket kaffe. Denne springer mest runt och vrålar, men visar sig sedan vara rätt lätt att bli vän med. Han har bara en enda sak i huvudet, och det är att ta sin sprattliga kropp till Zipang, där hans älskade finns, inlåst av en tusenårig förbannelse, tillsammans med en elak gyllene gud. Ja, ni fattar.
Vår hjälte blir kär i flickan med pistolerna, allesammans hamnar på lite olika vägar i Zipang, där de får slåss mot den gyllene snubben och hans olika former av hantlangare. Mycket kung fu-scener. En hel del bisarr fanatasy. Och lika delar allmän weirdness. En film helt utan gränser – om man bortser från den smala budgeten, förstås.
Tyvärr är den lika tråkig som den är knäpp. Men det kanske har med filmens ålder att göra. Hade klippningen varit lite mer alert och humorn lite mer 2000-tal kanske jag hade kunnat motstå frestelsen att börja slösurfa medan filmen rullade i bakgrunden. Dessutom har det ju hänt en hel del både i de genrer som Jipangu driver med, och med ironi som filmiskt grepp i sig, sedan den här filmen gjordes.