Jag har aldrig varit särskilt imponerad av “bloggosfären”. Jag är inte ens helt säker på att jag vet vad det innebär. Om det inte kanske bara är ett begrepp skapat av sådana som Alex Schulman, Sigge Eklund (hette han så?) och andra som tjänat stora pengar på fenomenet.
För egen del betraktade jag det hela till en början med stort förakt. Jag uppskattar sällan “folkets röst”. Jag älskar redaktörer, filtrerade texter, saker som har passerat ett kunnigt öga eller öra innan det når mig, helt enkelt för att det ju redan finns så mycket där ute. “Folket” är, tvingas jag tyvärr erkänna, ibland bara Ring P1 för mig.
Så jag blev en late adopter. Mitt bloggläsande, i den mån det finns, består av tre kategorier. Jag följer några vänners texter, ganska mycket som en social grej. Jag följer även ett par bloggar av personer jag inte känner, men vars intressen överensstämmer med mina och som därför ger mig en del nya infallsvinklar på det jag ändå håller på med (tex den här som skriver roligt och initierat om både GAIS och stadsplanering i Göteborg). Och så följer jag en del semiprofessionella bloggar, sådana som kompletterar böcker jag läst (ett utmärkt användningsområde för mediet, ett exempel här), skrivs av anställda på webbplatser jag följer eller av opinionsbildare som intresserar mig. Kanske har jag blivit en typisk bloggläsare då? Inte vet jag.
Och jag skriver numera en del själv. Dels för att det hjälper mig att hålla igång “pennan” även i perioder av dåligt självförtroende och kreativitetssvackor, därför att tänket ändå finns kvar, och dels för att det pushar mig att se filmer och läsa böcker lite mer reflexivt igen. Något som jag, något år efter att ha “lämnat” universitetsvärlden, kände att jag hade blivit sämre på. Dessutom skriver jag tillsammans med flickvän också löpande om mina barn, vilket har den dubbla funktionen att bjuda långväga släktningar på extra kontakt och att det så småningom är tänkt att leda till en inbunden vuxenårspresent av något slag. Jag läser dock inte många bloggar själv, och förväntar mig således inte heller att bli läst i någon större utsträckning.
Egentligen borde jag alltså inte alls bli provocerad av att Alex Schulman nu “gör upp” med medias omhuldande av “bloggosfären”. Det blev jag inte när Bo Rothstein gjorde samma sak redan för nåt halvår sedan. Men ändå blir jag alltså det.
Kanske för att han angriper “mig” (som tre år försent börjat skriva i bloggform) nu när han själv har tryggat sig ett namn och en karriär och får sina intäkter från sin webbsida och till och med har börjat skriva böcker med pretentiösa titlar (och får konstruera hjälphypoteser för att förklara varför just hans bok inte är pretentiös, eftersom han ju har trampat på x antal andra människor när de försökt att vara ärliga eller känslosamma).
Eller också är det bara för att jag är så oändligt trött på produkten Schulman.
För det är ju bara det han är. En produkt. Hans “humorsajt” är helt beroende av varumärket Alex Schulman. Och varumärket Alex Schulman är, likt ett enmansfolkparti, beroende av att regelbundet göra 80/20-uttalanden för att folk ska komma ihåg att han finns (80/20 innebär att uttala sig “kontroversiellt” i frågor där man vet att 80% av befolkningen egentligen håller med en, men där någon slags intellektuell elit ändå kommer att reagera med avsmak, vilket leder till debatt och en himla massa gratisreklam – som den text jag just nu sitter och skriver).
Han är ett monumentet över livet efter den big brother – när kulturell verksamhet och marknadsföring av sig själv blivit samma sak.
Nu har han växt upp och vill skilja ut sig från det missfoster han själv varit med att skapa. Från den stora massan. Genom att skriva en debattartikel i seriösa DN om hur bloggare är ointressanta och betydelselösa.
Han gör två stora misstag i sin text. För det första påstår han att det är fel att påstå att bloggarna har makt över mediescenen. Vilket är märkligt eftersom hans egen artikel är ägnad just åt att gnälla över bloggarnas makt över mediescenen. Jag skulle vilja säga att det visst är alldeles uppenbart att bloggarna sätter agendan för vissa medier, nämligen hans egen arena – kvällstidningarna. Och vem kan tycka att bloggarmobben gör någon större skada i den delen av vår mediekultur som ändå redan präglas av daglig rapportering om dokusåport, bantningskurer och låtsaskändisar som Alex Schulman? Menar han månne att kvällstidningarna borde ägna mer redaktionellt utrymme åt mer seriösa eller skickliga mobbare som honom själv?
För det andra pekar han ut bloggarna som 80% unga flickor som skriver om mode. Samtidigt som han ett par meningar gör poäng av att bloggarna skriver om saker som inte intresserar svenska “folket”. Och då är det inte längre mode som är temat, utan nu hänvisar Schulman istället till att alla bloggare skriver om FRA och fildelning.
Om det nu var så att Schulman hade något viktigt att säga i den här texten (annat än det uppenbara – att han själv är mycket mer förfinad och inte alls lider av samma flockmentalitet som vi andra töntar) så är han åtminstone väldigt slarvig.
Jag håller med honom om att bloggarna fick alldeles för mycket utrymme i vanliga media (för några år sedan, när fenomenet slog igenom – med Alex Schulmans utrymme i Aftonbladet i spetsen). Men varför ska just han börja gapa om det? Och nu? Det traditionella media lagt sig på rygg inför är den tekniska utvecklingen och hetsen mot helhetskoncept och direktnyheter i stället för att ta vara på just sin egen kompetens.
Vad mig anbelangar är det mest bedrövliga i detta nu att en innehållslös kändis som Alex Schulman alls får en så menlös text tryckt i Sveriges största morgontidning. Men det kanske är just det han menar, eller?
Märkligt även där: Om Självaste DN behöver Schulman som vapen mot bloggosfären så har väl bloggosfären verkligen vunnit kriget redan. Om det nu fanns nåt.