Confessions of a Nazi Spy
Anatole Litvak, USA 1939.
Det var inte bara i Tyskland som man aktivt använde sig av filmmediet i 2:a världskrigets propaganda. Hollywood deltog aktivt, med både spelfilmer och dokumentärer. Men innan USA gick med i kriget var marschordern underhållning, och frågor om Tyskland, fascism, förföljelser av judar och andra grupper var mer eller mindre tabu. Detta visar bland annat historien om den första öppet nazifientliga film som gjordes i USA: Confessions of a Nazi Spy.
Att det var just bröderna Warner som gjorde den är inte helt ologiskt. Redan 1934, efter att Hitler uppmanat till bojkott av judisk affärsverksamhet, slutade de göra affärer med det officiella Tyskland och stängde sitt kontor där – ett beslut som Fox, Paramound och MGM tog först 1939. Den amerikanska filmindustrin oroade sig för att allt för politiska filmer skulle kunna leda till bojkotter på utländska marknader. Höga funktionärer inom censuren, PCA (Production Code Administration), ansåg till och med att det luktade judisk konspiration, med filmer som försökte förmå USA att gå med i ett krig som det inget hade med att göra.
Confessions var alltså nära att inte bli av alls. Bröderna Warner lyckades tjata filmen genom censuren, bland annat eftersom den var baserad på en “sann historia”. Men först efter att de lovat att utelämna alla referenser till judarna och deras situation.
Filmprojektet blev mycket omtalat. Och motarbetat, även inom branschen. Andra filmbolag ordnade “viktiga fester” som man beordrade sina stjärnor att gå på, så att de var upptagna på premiärdagen. De andra bolagen började ju inte göra politiska filmer i den meningen förrän 1941. Tyskvänliga krafter inom USA skrev protestbrev, polisanmälde, mordhotade och brände ner biografer.
Och i alla länder där nationalsocialisterna hade inflytande försvann filmen från repertoaren. En månad före invasionen av Polen var Confessions bannlyst i Tyskland, Italien, Japan, Holland, Norge och…
…Sverige!
Ett år senare var den visserligen föbjuden i 18 länder till. Men nog blir man nyfiken på varför just Sverige var så tidigt ute.
Filmen bygger som sagt på verkliga händelser och detta, tillsammans med den filmmakarnas politiska ambition ger filmen en ganska märklig dramaturgi. När filmens store stjärna, Edward G. Robinson plötsligt kliver in i handlingen efter mer än 45 minuter, är det som att man redan hade glömt att han alls skulle vara med och filmen var på väg att ta slut. Men den får alltså nytt liv. Två gånger om. Först övergår den från att vara berättelsen om en looser med tyska rötter, som i sin iver att få bekräftelse försöker sig på livet som spion för tyskarnas räkning, till att vara en thriller om FBI-agenten Edward Renard och hur denne med stor skicklighet (han påminnner en smula om Columbo ibland, i sitt sätt att spela dum och beundrande för att dra ur megaloman-skurkarna deras hemligheter) nystar upp en jättestor spionagehärva. När detta är löst blossar filmen upp en smula igen i form av ett rättegångsdrama. Som ger filmmakarna chansen att säga det de vill ha sagt en gång till, med lite extra emfas.
Däremellan använder de sig av tjusiga grepp som att sätta in dokumentärt material (bland annat bilder från Viljans Triumf) och newsreel, för att ge alltihopa en extra skräckinjaganda autencitet.
Det är ingen vidare bra film (uttalat politiska filmer är ju sällan det), även om Robinson levererar lika stabilt som vanligt. Men den är intressant på flera sätt. Till expempel så ryggar man ännu inte tillbaka från att visa hakkors på amerikansk mark. Flera av scenerna äger rum i möteslokaler för German American Bund där det även finns plats för skeptiska tyskar. Än så länge behövde alltså inte tyskar vara ondskefulla, eller åtminstone själlösa, robotar – även om det finns mycket gott om sådana i den här filmen också. George Sanders rollfigur är nog det löjligaste porträtt av en tysk som jag någonsin sett – med helt bisarr crew-cut och en accent som pendlar mellan att det danska och det allmänt obegripliga. I en jätterolig scen kommer en kvinna in på hans kontor och säger att hon vill anmäla en person (…av tysk härstamning som tyskfientlig). Jaha, säger han, tar en massa uppgifter och sen går hon. Utan att ha talat om vem det var hon ville anmäla.
Warner Brothers hann göra fyra-fem filmer till av det här slaget (om än mildare i det politiska uttrycket) innan situationen, i och med Pearl Harbor, även för filmbranschen förändrades radikalt. Ingen kunde nu anklaga någon för att försöka hetsa in USA i kriget.
Ukrainsk-födde Anatole Litvak, som regisserat Confessions (och innan dess även varit verksam i den tyska filmindustrin) slutade under kriget helt att göra spelfilm. I stället arbetade han med för militärens räkning med dokumentärer som Why We Fight.