Antikörper / Antibodies
Christian Alvart, Tysklad 2005

Lautlos
Mennan Yapo, Tyskland 2004

De senaste dagarna har jag roat mig bland annat med två tyska spelfilmer om seriemördare. Båda är ambitösa och påkostade. Den ena lyckas. Den andra inte.

Den dåliga nyheten först.

Antikörper börjar som en mörk, suggestiv film där öppningsscenen är fylld av både polis-aktion, övermänniskopoesi, ett extremt kliniskt mord och en närmast övernaturlig varelse till seriemördare. Den lovar gott med en gång, men visar sig snart vilja alldeles, alldeles för mycket.

Här kolliderar en tysk filmseriemördartradition med en amerikansk, spänning med reflexivitet, storstad med landsort, det goda med det onda, kristen symbolik med psykoanalys och sexuell repression. Den stjäl så frikostigt från När lammen tystnar att det bitvis blir en smula genant (greppet med den genialiske tokmassmördaren som även bakom galler fortsätter att gäcka kommissarierna känns kanske igen?) och ändå slutar det hela mest i en snygg men förvirrad tv-thriller med metafysiska anspråk.

Men inte nog med att den här filmen ändå är vida bättre än allt jag sett på svenska i samma genre, det finns också hopp för flera av de medverkande. André Hennicke (känd från bland annat Werner Herzogs Invincible), som spelar en variant på Hannibal Lecter, är faktiskt fantastisk! Man kan lätt tänka sig att det här skulle ha blivit en riktigt rolig film. Till exempel om regissören och tillika manusförfattaren Alvart hade haft tillgång till en förnuftig redaktör. Någon som tittat honom över axeln och sagt, “nej du, ta bort minst sju av dina teman där och spar dem till senare filmer, och datoranimerade symboliska rådjur är inte ok“. Det hade kunnat bli bra.

Men där Antikörper misslyckas med att göra en hyfsad variant av Lammen lyckas faktiskt Lautlos alldeles formidabelt med att göra en tysk liten variant av Léon istället.

Viktor, föga oväntat med gravt traumatiserad barndom, har spenderat nästan hela sitt liv som anonym yrkesmördare. Nu börjar den tiden av olika anledningar närma sig sitt slut och Viktor börjar förvirrat se sig omkring efter ett normalt liv. Föga förvånande har han ingen som helst aning om vad det kan tänkas innebära. Normalt? Hur gör man då? Men han lyckas i alla fall bli förälskad – och lyckosamt nog i en kvinna som inte har ett skvatt att förlora.

Filmen är tät, elegant och inte alls så överbelastad som Antiköper. Visserligen lider den som nästan all tysk film av lite tv-filmskänsla (vilket jag tror har med dubbningssystemet att göra, som liksom färgar av sig även på inhemska produktioner) men den har spännande och levande manus, en talangfull regissör (som snart hastade vidare till hollywood för Premonition) och två riktigt fina skådisar i huvudrollerna. Joachim Król hade inte ens behövt ett bra manus. Han tycks kunna få liv i vilken sketen tv-seriekaraktär som helst. Och Nadja Uhl (som också syntes i Kapningen av Lufthansa 181) glänser som en klassisk filmstjärna. Från Kapningen känner vi också igen Christian Berkel, som jag gnällde mycket på då, men som gör ganska bra ifrån sig som den klichéfyllde, känslokalle snuten, som agerar spegel åt Viktors försök att bryta sig loss ur sin kokong.