Hotel Berlin
Peter Godfrey, USA 1945

Trots att den inte är någon lågbudgetfilm är det tydligt att Hotel Berlin på flera sätt är ett hastverk. Manuset är baserat på en roman av Vicki Baum, men ändrades hela tiden under produktionen. Jack Warner skall ha pushat för att filmen skulle vara så aktuell som möjligt (se trailerns utrop: “More timely than Casablanca…!”) när den mitt i krigets slutskede nådde biograferna, samtidigt som produktionen inte fick dra ut för mycket på tiden.

Filmen ger en spännande inblick i hur man från de allierades sida såg på Tyskland i krigets slutskede. Den utspelas nästan helt innanför väggarna på ett Hotell som råkat bli genomfartsled för ett antal “typiska” öden. Det råder ingen tvekan om att kriget är förlorat, och de sinsemellan väldigt olika tyskarna förbereder sig nu på olika sätt för att möta den annalkande katastrofen och den nya tid som skall komma.

Vissa befinner sig i total förnekelse och fortsätter prata om den kommande vändningen. Andra väljer en mer opportunistisk linje och lyfter fram hur de ändå hela tiden hatat nationalsocialisterna, medan de politiskt mest övertygade planerar för hur de ska ta med sig nationalsocialismen in i den nya tiden trots det militära nederlaget.

I filmens centrum står motståndsmannen Richter, som flytt från koncentrationslägret Dachau och nu får hjälp av anställda på hotellet att hålla sig gömd undan sina förföljare. Han är bildad idealist som dock inte saknar tro på människans förmåga att inse sina misstag (vilket närapå kommer att stå honom dyrt). Den tidigare öppet nazistiska filmdivan Lisa Dorn (Andrea King) hjälper honom – och inleder till och med hen relation med honom – så länge det gynnar henne själv, men förråder honom så snart vindarna vänder. Hon tecknas dock inte som någon egentlig nationalsocialist, utan som den klassiske opportunisten. Att man valde just en filmdiva till denna “roll” är knappast en slump, utan kan nog ses som en kontemporär kritik mot hela den tyska filmbranschen.

Hennes förre älskare Arnim von Dahnwitz finns också på hotellet. Denne befinner sig under enorm press, sedan det kommit fram att han varit del i en konspiration mot Hitler (inte i egenskap av motståndsman, utan av övertygelse). Som den högt uppsatte militär han är har han fått 24 timmar på sig att själv “ordna upp sina affärer”, dvs ta livet av sig. Det är tydligt att klyftan mellan delar av militären och den nationalsocialistiska ledningen, den som ledde exempelvis till överste Claus Schenk von Stauffenbergs mordförsök på Hitler den 20 juli 1944 (senast sett i hollywoodversionen Valkyria) var känd i USA redan under kriget.

Filmens stora behållning, den alltid lika sevärde Peter Lorre, spelar det uppgivna och morfinrusiga forskargeniet Koenig. Han har gett upp tron på människans inre godhet och använder nu diverse rusningsmedel för att bedöva sitt dåliga samvete, efter att ha tackat ja till nazisternas erbjudande om att få leda ett påkostat forskningsinstitut. Hans gamla elev Richter lyckas dock väcka något slags hopp om människan till liv inom honom och han ansluter till till motståndet.

I hotellets foaje pågår, när inte allesammans emellanåt skräms ner i källarbunkern av bomblarmen, en intensiv trafik. De flesta försöker på något sätt ta sig ut ur landet. De viftar med dokument, och kräver platser på flyg som inte finns. Andra fortsätter att dansa eller dinera. Och mannen som med rutinerad hand lyckas styra detta kaos, blir nu inkallad och tvungen att lämna över till en underhuggare som knappt kan prata. “När man börjar kalla in såna som mig, då här Tyskland förlorat”, är det sista han säger innan han försvinner ur bild.

Här finns också en hotellvärdinna, en kombination av angivare och prostituerad, som underhåller nazifunktionärer och lediga officerare mot fritt uppehälle och gåvor från sina “friare”. Hon har en tragisk bakgrund som trolovad med judisk motståndsman, men sedan denne försvann till koncentrationsläger har hon fått klara sig fram bäst hon kan. I en intressant scen kommer dock hennes trolovades mor (spelad av Helene Thimig, hustru till den tyska film-expressionismens gudfar Max Reinhardt!) till hotellet för att berätta att denne fortfarande är i livet. Modern känns igen som judinna, och en lokal gauleiter bröstar upp sig och tvingar henne att sätta på sig sin gula stjärna. Men de båda kvinnorna, kanske stärkta av det pågående allierade bombanfallet, går till verbal motattack och påminner honom om vilken simpel skolvaktmästare han en gång varit, innan den nya samhällsordningen förändrade hans sociala status.

Men Hotel Berlins mest kryddade inslag måste ändå vara det om de nazister som redan har hela fortsättningen planerad. Precis som i många andra amerikanska propagandafilmer från den här eran dras det höga växlar på amerikaneras oro för infiltration. I Hotel Berlin antyds en befintlig infrastruktur i nordamerika som de tyska nazisterna bara behöver ta sin beredda plats i. Hade de lekt med den tanken om sydamerika hade man idag kanske inte blivit lika förvånad, men i den här filmen förutsätts alltså existensen av en nationalsocialistisk elit som vägrar ge upp kampen, utan snarare finner för lämpligt att fortsätta den som femtekolonnare på nordamerikansk mark. En spännande tanke, men med facit i hand väldigt långt i från sanningen.

Filmen har som sagt en doft av serieproduktion över sig. Återanvända inventarier och enbart inomhustagningar. Snabbinscenerade slagsmål och mestadels enkelt skådespeleri. Samt en mycket iögonfallande stunt som jag inte kan föreställa mig som något annat än en olycka som föll producenterna i smaken. Men för en gångs skull irriterades jag inte en enda gång under filmen av falsk tysk-engelska.

Det som till slut verkligen gör att den här filmen sticker ut i hollywoods löpande bandet-produktion av propagandafilmer under första halvan av 40-talet är karaktärerna. De är alla stereotyper, men många av dem är finkänsligt gestaltade och ibland till och med helt “outside the box”. Den amerikanske filmnazisten är normalt knappt ens möjlig att föreställa sig som något annat än Conrad Veidts livsfarlige officer i Casablanca. Men i den här lilla produktionen har man uppenbarligen klarat av det. Här finns mängder av olika tyskar och till och med olika sorters nazister.

Någon som undrat vad som hänt på Sri Lanka sedan de Tamilska tigrarna (LTTE) officiellt lade ner vapnen i maj i år och regeringens armé vägrade ge hjälparbetare och journalister tillgång till sina “säkerhetszoner”?

Jag med. Sri Lanka har nästan helt försvunnit från nyhetskartan sedan dess. Här är något av det lilla som skrivits på sistone.

En av de mest rutinerade ledarna för LTTE, Selvarasa Pathmanathan, greps för några veckor sedan i ett östasiatiskt land och har lämnats ut till Sri Lanka, som därmed hoppas kunna förstöra det sista av LTTE’s internationella förgreningar och ekonomiska struktur. Försvarsministeriet uppmanar alla länder som är seriösa i kampen mot terrorismen att överlämna eventuella LTTE-medlemmar och/eller tillgånger.

Den lankesiska regeringen har anklagat en Bollywood-stjärna för att delvis tjäna sitt uppehälle med “blood money” från LTTE.

Dessutom berättas det här både om att regeringsarmen drastiskt har utökat sitt manskap sedan de vann kriget och att de drygt 250000 som då befann sig på flykt och/eller i regeringens speciella läger fortfarande är kvar där.

Baader / Baader Meinhof
Christopher Roth, Tyskland 2002

I min lilla genomgång av spelfilmer som tacklar tysk terrorism stötte jag ikväll på ännu en film vars svenska titel är lite fånig. Baader, som är en film om framförallt just Andreas Baader, fick för igenkänningsfaktorns skull den svenska titeln Baader Meinhof, trots att grupperingen med det namnet verkligen bara spelar en biroll i den här filmen. Och trots att Ulrike Meinhof knappt ens får vara med som inredning.

Spelar det någon roll då? Jo, kanske, för bara något år senare dyker det upp en tysk storproduktion, baserad på Stefan Austs Der Baader Meinhof Komplex, en bok vars svenska titel intuitivt nog råkar vara Baader Meinhof, men den svenska utgåvan av filmen får nu frångå bokenförlagan och istället heta The Baader Meinhof Complex.

Då kan man förstås tycka att jag är petig. Men jag tror faktiskt inte att det hjälper en film som ändå slår underifrån (genom att vara tysk) i dess svenska marknadsföring att den får en så pass komplex (hö hö) engelsk titel i sin svenska översättning.

Åter till Baader då. Det är en märklig soppa Christopher Roth har kokat ihop här. Det är tydligt att han försöker göra någon slags kommentar till avgränsningsproblematiken kring verklighet och fiktion. Och/eller tackla själva myten Andreas Baader. Men det är för mig högst oklart vad han egentligen vill ha sagt. Skådespelarna är långt ifrån porträttlika men agerar, i de flesta fall, i historiskt korrekta namn och kläder. Berättelsen följer, särskilt till en början, i stora drag den officiella historieskrivningen men väver också in en hel del fritt påhittade element, samtidigt som man ytterligare förvirrar tittaren med genretypiska dokumentära bilder från kända händelser i berättelsens utkänt.

En del av fantasifostren är tydliga, som till exempel det möte mellan (den fiktive) polischefen och Andreas Baader på en mörk skogsväg, eller att Baader inte dör i Stammheimfängelset utan kliver ut och på cowboymanér låter sig skjutas ihjäl av det massiva polisuppbådet. Andra tillägg och ändringar är inte lika lätta att se om man inte är väldigt historiskt kunnig. Det är problematiskt i sig, men också väldigt svårt att förstå som grepp. Det är mig en gåta vad det är tänkt att tillföra. I synnerhet för en svenk publik, som framförallt borde bli vilseledd.

Det är en överlag stilig film (även här kan man fråga sig vilket bidrag man tänkt ge till den offentliga bilden av Andreas Baader). Tidstypiska bilar, kläder, vapen, solglasögon. Till tonerna av upprorisk musik av till exempel MC5. Slående är framförallt rökningen, som är totalt ohämmad och väldigt estetiserad. Men… för att tjata lite: filmen är å andra sidan inte tillräckligt fiktiv för att kunna bli njutbar på det sättet heller. Vi har här att göra med en filmbiografi med fiktiva inslag paketerad i romantiserad rock’n'roll. Det blir faktiskt mest bara förvirrande. Snudd på olämplig att se för den som inte redan är väl bekant med Röda armé-fraktionens första genereation och tysk 60- och 70-talshistoria.

Black Terrorist / Terrorist
Neil Hetherington, Sydafrika 1976

Jag har ingen särskilt bra koll på hur rasfrågor hanterades i sydafrikansk film under apartheidtiden. Jag vet att filmindustrin var relativt skrumpen och att filmmediet var en viktig funktion i normaliseringen av apartheid, men är i stort sett helt okunnig om detaljerna. Har föresatt mig att ändra på det nu, kanske för att fira kompis-Hannas nya lärarjobb på Färnebos Sydafrikakurs.

Men nu har jag i alla fall lyckats lägga vantarna på en film från denna märkliga tid och plats, och dessutom då en som tar tag i rasfrågan väldigt uttryckligt.

Black Terrorist ser ut ungefär som vilken 70-tals B-film som helst på ett ytligare plan. Illa regisserade actionscener, cool funkig musik, taffligt skådespeleri och ett manus med så många logiska luckor att man som tittare gör bäst i att inte koncentrera sig för mycket.

Filmen inleds med att tre beväpnade svarta män, alla klädda i en “uniform” av blå jeans, blå jackor, konstiga svarta mössor och gummistövlar (!) smyger i land från en båt och börjar springa genom ett ökenlandskap, för att till slut nå en gård. Väl där är det lite oklart vad de egentligen har tänkt sig att göra (de säger att de är “here to take what is ours” och “on a mission to free our country”, hur det nu ska gå till på tre man). Men de har i alla fall valt ut gården med hjälp av den lokale (svarte) drängen (detta föregås av scener där denne tar emot herrefolkets välvilja i form av kramar och presenter – svarta är opålitliga, och hjälper hellre svarta skurkar än vita hederliga män). Denne har dock fått datumen om bakfoten, så herrefolket har inte alls åkt på semester, utan kommer strax tillbaka från kyrkan.

Det utbryter handgemäng. De mörkhyade männen tar livet av de vuxna, våldtar den mörkhyade husan och tar den lille pojken som gisslan. Pojkens mor lyckas dock rymma, och tar hjälp av en vän, som tacksamt nog har erfarenhet (och utrustning – bland annat tar han för säkerhets skull på sig en basker) från det militära. De råkar också få med sig en “liberal” journalist, som får stå som något slags naiv motvikt till den rasistiske militären som “hela tiden sett det här komma”. Under tiden som de jagar de tre mörkhyade männen argumenterar de om våldets nödvändighet och möjliga motiv för de svartas aggressioner. Filmens förklaring är att marken de lever på (till ytan “only sand and rocks”) är bland de mineralrikaste markerna i hela Afrika, och att den mörkhyade sammansvärjningen (som antyds komma från utlandet) vet om detta. Men försvaret av marken förklaras med något mycket enklare: “This is our home”. Med hjärtligt tryck på det sista ordet.

Givetvis är det ingen vidare ordning på de mörkhyade. Så trots att det finns en ledare, som dessutom ger intryck av att vara halvvägs intelligent, skjuter de mer eller mindre ihjäl varandra. Filmen slutar med att pojken kommer undan. Militären dödas. Och den allra mest djuriske av de tre mörkhyade, han som filmen igenom uttryckt sig endast med tvåstaviga upprepade ord, oftast befallningar, varit full och försökt våldta varje kvinna som korsat hans väg, lyckas fly till den väntande båten och ta sig därifrån.

Det är svårt att säga vad den här filmen hade för betydelse på sin tid eller vad den hade för spridning, men det ska visst ha varit den sydafrikanska filmcensuren som krävde att slutet ändrades, från ett lyckat uppdrag för de svarta till ett misslyckande. Detta är helt i linje med hur Goebbels arbetade, när han i förhandscensur krävde att handlingen i många filmer ändrades för att de bättre skulle passa in i nationalsocialistiska mallar eller statens temporära behov.

Black Terrorist arbetar redan vid ett första anseende på flera plan med legitimeringen av apartheid. Den målar upp bilden av en fridfull lantlig (kristen) familjeidyll som inte skadar någon, utan tvärtom vill allas bästa, men som omgärdas av en hotfull, djurisk (svart) värld. Faktum är att alla som hänger med någorlunda redan vet exakt vad jag pratar om. Tänk bara tillbaka på hur rapporteringen från våldet mot de “vita farmarna” i Zimbabwe såg ut i början av 2000-talet. Exakt den bilden får man i den här filmen. Vidare förses de svarta i filmen (de är bara fem, men det är ändå tillräckligt för att kunna dra slutsatser) med väldigt obehagliga karaktärsdrag. De är oberäkneliga, våldsamma, illojala, djuriska, luststyrda och, så klart, sluga. De tvekar inte en sekund inför bestialiska, vagt motiverade mord, men att operationen misslyckas är helt deras eget fel.

Propagandaintentionen är ju så tydlig att den till och med anges i titeln (som från början dock bara vara terrorist) men frågan är som sagt vad filmen kan tänkas ha haft för inflytande. Det beror nog rätt mycket på hur sydafrikas filmindustri såg ut i övrigt, eftersom Black Terrorist för ett modernt öga har ett underhållningsvärde nästan lika med noll och knappast kan ha lockat några större skaror till biograferna om de, så att säga, hade något val. Men jag måste be att få återkomma om den saken.

Gate of Flesh / Nikutai no mon
Seijun Suzuki, Japan 1964

Seijun Suzuki är mest känd för sina sprakande popkulturfester Branded to Kill och Tokyo Drifter. Men han använder ett något mer dämpat bildspråk i den här mörka berättelsen om ett gäng prostituerade i efterkrigstokyos ruiner. Den blev en av hans största omedelbara framgångar (den “normala” Suzuki-filmen från hans “studio-period” kanoniseras långt efteråt) men behöver för den sakens skull inte uppfattas som mindre radikal.

Vi möts redan i de inledande bilderna av ett Tokyo som vi inte alls är vana vid. Alla har ju någon gång sett bilderna av det utbombade Hamburg, till exempel. Men japanska filmruiner känns inte alls lika självklart – inte ens billiga men funktionella rekonstruktioner som i föreliggande film.

Bland dessa ruiner möts och nöts ett myller av människor som försöker ta sig genom dagen på olika sätt. En av dem är den unga Maya som, via en stulen potatis och en incident med amerikanska soldater, hamnar i det gäng av prostituerade som filmen kretsar kring. Nästan som en hälsning till alla “normala” Suzuki-fans så har varje kvinna en klänning i en egen färg, som speglar hennes personlighet och även används i ett par kontrasterande färg-scener (eller vad man nu ska kalla det) senare i filmen. Kvinnorna håller ihop i vått och torrt, men det finns en regel som det är absolut tabu att bryta mot.

Eftersom de inser att sex är de enda de har kvar att förhandla med är det för kvinnor inom gruppen helt förbjudet att ge bort gratis. Det är en handelsvara, ingenting annat.

Till denna grupp ansluter efter halva filmen en outsider, som så småningom kommer att dra isär dem. F.d. soldaten Ibuki jagas av amerikanska militärpolisen och tillåts gömma sig hos dem medan hans skada läker. Men nästan alla kvinnor i gruppen blir på olika sätt besatta av mannen de härbärgerar, vilket skapar enorma spänningar.

Hur billigt det än låter så är detta faktiskt en – inom ramen för det japanska studiosystemet – mycket välgjord film som rymmer kritik mot både stat, kyrka och inte minst den amerikanska ockupationsmakten. Det finns också plats för funderingar kring både sex som handelsvara och sex i dess icke-kommersiella former. Detta trots att Gate of Flesh till ytan framgångsrikt spelas upp som det den egentligen planerades som: en spekulativ film kring ett pikant tema, med både mycket hud och en del rått våld – det koncept som så småningom skulle bli känt under genrebeteckingen pinku eiga.

Geheime Reichssache / Top Secret – The History of German Resistance Against Hitler
Jochen Bauer, Tyskland 1979

När vi ändå är inne på Night Train to Venice, som i USA för säkerhets skull döptes om till TRAIN TO HELL, kan vi ju lika gärna fortsätta med en film till som utmärker sig med kreativ titelsättning för USA-marknaden.

En relativt anspråkslös liten dokumentär som ger en andå rätt informativ kronologi över diverse motståndsgrupperingar och mordförsök mot Führern fick i det tyska originalet titeln Geheime Reichssache (Hemlig Riksangelägenhet), vilket sannolikt anspelar på att dokumentären baseras på filmmaterial som propagandaminister Goebbels låtit hemligstämpla.

När filmen sedan släpptes för en engelsk publik hette den Top Secret – The History of German Resistance Against Hitler. Bortsett från själva “Top Secret” en tämligen konkret titel. Den missar visserligen det faktum att filmens självproklamerade existensberättigande är de filminspelningar som den tar avstamp i – från nazisternas bisarra rättegångar mot oliktänkande. Som mest gick ut på att skälla på vederbörande inför fin publik, för att sedan konstatera att denne skulle hängas. I köttkrok, om brottet var i paritet med att försöka spränga Hitler. Men titeln berättar ändå om vad filmen försöker skildra. Godkänt.

Men så skulle filmen släppas i USA. Och då räcker det inte längre med nya rörliga bilder från ofattbara rättegångar eller en bra sammanfattning av det lilla, men inte oviktiga, motstånd som fanns mot Hitler-regimen (och hur de arbetade), utan det bedömdes som att man behövde en mer catchy titel också. Resultatet? The Top Secret Trial Of The Third Reich.

Det låter ju häftigt. Men här blir det liksom lite fel. Filmen handlar varken om något som är generellt “Top Secret” eller någon särskild rättegång. Visst, den ägnar lite mer tid åt rättegången mot Stauffenberg, men berättar även om en hel radda med andra juridiska ärenden.

Möjligen stupar filmen en aning på sitt dubbla berättande. Rättegångarna den visar bilder ifrån har å ena sidan inte nödvändigtvis alla med konspirationer mot Hitler att göra, Men är otroligt intressanta tidsdokument som man verkligen kan förstå att Jochen Bauer ville göra det mesta utav (det består av nazisternas egna upptagningar från rättegångar som knappast kan kallas rättegångar, utan snarare får klassificeras som förnedringsceremonier. Bildkvaliteten är inte vidare bra, men stör egentligen inte).

Å andra sidan har vinner inte den fina sammanställningen av motståndsgrupper och konspirationer mot Hitler någonting på de ständiga återkopplingarna till rättegångssalen. Två filmer i en, således. Det har hänt förr. Nu till och med: två filmer och tre beskrivningar i en.

Hur det än är med detta så var filmen mycket upplysande för min del. Trots det lite tradiga utförandet (filmen är från 1979 och inte särskilt påkostad). Det är nästan lite märkligt att inga liknande filmer har gjorts (vad jag vet) snedstreck sänts i svensk tv, till exempel i samband med premiären av hollywoods version av Claus Schenk von Stauffenbergs öde.