Baader / Baader Meinhof
Christopher Roth, Tyskland 2002
I min lilla genomgång av spelfilmer som tacklar tysk terrorism stötte jag ikväll på ännu en film vars svenska titel är lite fånig. Baader, som är en film om framförallt just Andreas Baader, fick för igenkänningsfaktorns skull den svenska titeln Baader Meinhof, trots att grupperingen med det namnet verkligen bara spelar en biroll i den här filmen. Och trots att Ulrike Meinhof knappt ens får vara med som inredning.
Spelar det någon roll då? Jo, kanske, för bara något år senare dyker det upp en tysk storproduktion, baserad på Stefan Austs Der Baader Meinhof Komplex, en bok vars svenska titel intuitivt nog råkar vara Baader Meinhof, men den svenska utgåvan av filmen får nu frångå bokenförlagan och istället heta The Baader Meinhof Complex.
Då kan man förstås tycka att jag är petig. Men jag tror faktiskt inte att det hjälper en film som ändå slår underifrån (genom att vara tysk) i dess svenska marknadsföring att den får en så pass komplex (hö hö) engelsk titel i sin svenska översättning.
Åter till Baader då. Det är en märklig soppa Christopher Roth har kokat ihop här. Det är tydligt att han försöker göra någon slags kommentar till avgränsningsproblematiken kring verklighet och fiktion. Och/eller tackla själva myten Andreas Baader. Men det är för mig högst oklart vad han egentligen vill ha sagt. Skådespelarna är långt ifrån porträttlika men agerar, i de flesta fall, i historiskt korrekta namn och kläder. Berättelsen följer, särskilt till en början, i stora drag den officiella historieskrivningen men väver också in en hel del fritt påhittade element, samtidigt som man ytterligare förvirrar tittaren med genretypiska dokumentära bilder från kända händelser i berättelsens utkänt.
En del av fantasifostren är tydliga, som till exempel det möte mellan (den fiktive) polischefen och Andreas Baader på en mörk skogsväg, eller att Baader inte dör i Stammheimfängelset utan kliver ut och på cowboymanér låter sig skjutas ihjäl av det massiva polisuppbådet. Andra tillägg och ändringar är inte lika lätta att se om man inte är väldigt historiskt kunnig. Det är problematiskt i sig, men också väldigt svårt att förstå som grepp. Det är mig en gåta vad det är tänkt att tillföra. I synnerhet för en svenk publik, som framförallt borde bli vilseledd.
Det är en överlag stilig film (även här kan man fråga sig vilket bidrag man tänkt ge till den offentliga bilden av Andreas Baader). Tidstypiska bilar, kläder, vapen, solglasögon. Till tonerna av upprorisk musik av till exempel MC5. Slående är framförallt rökningen, som är totalt ohämmad och väldigt estetiserad. Men… för att tjata lite: filmen är å andra sidan inte tillräckligt fiktiv för att kunna bli njutbar på det sättet heller. Vi har här att göra med en filmbiografi med fiktiva inslag paketerad i romantiserad rock’n'roll. Det blir faktiskt mest bara förvirrande. Snudd på olämplig att se för den som inte redan är väl bekant med Röda armé-fraktionens första genereation och tysk 60- och 70-talshistoria.