Hotel Berlin
Peter Godfrey, USA 1945

Trots att den inte är någon lågbudgetfilm är det tydligt att Hotel Berlin på flera sätt är ett hastverk. Manuset är baserat på en roman av Vicki Baum, men ändrades hela tiden under produktionen. Jack Warner skall ha pushat för att filmen skulle vara så aktuell som möjligt (se trailerns utrop: “More timely than Casablanca…!”) när den mitt i krigets slutskede nådde biograferna, samtidigt som produktionen inte fick dra ut för mycket på tiden.

Filmen ger en spännande inblick i hur man från de allierades sida såg på Tyskland i krigets slutskede. Den utspelas nästan helt innanför väggarna på ett Hotell som råkat bli genomfartsled för ett antal “typiska” öden. Det råder ingen tvekan om att kriget är förlorat, och de sinsemellan väldigt olika tyskarna förbereder sig nu på olika sätt för att möta den annalkande katastrofen och den nya tid som skall komma.

Vissa befinner sig i total förnekelse och fortsätter prata om den kommande vändningen. Andra väljer en mer opportunistisk linje och lyfter fram hur de ändå hela tiden hatat nationalsocialisterna, medan de politiskt mest övertygade planerar för hur de ska ta med sig nationalsocialismen in i den nya tiden trots det militära nederlaget.

I filmens centrum står motståndsmannen Richter, som flytt från koncentrationslägret Dachau och nu får hjälp av anställda på hotellet att hålla sig gömd undan sina förföljare. Han är bildad idealist som dock inte saknar tro på människans förmåga att inse sina misstag (vilket närapå kommer att stå honom dyrt). Den tidigare öppet nazistiska filmdivan Lisa Dorn (Andrea King) hjälper honom – och inleder till och med hen relation med honom – så länge det gynnar henne själv, men förråder honom så snart vindarna vänder. Hon tecknas dock inte som någon egentlig nationalsocialist, utan som den klassiske opportunisten. Att man valde just en filmdiva till denna “roll” är knappast en slump, utan kan nog ses som en kontemporär kritik mot hela den tyska filmbranschen.

Hennes förre älskare Arnim von Dahnwitz finns också på hotellet. Denne befinner sig under enorm press, sedan det kommit fram att han varit del i en konspiration mot Hitler (inte i egenskap av motståndsman, utan av övertygelse). Som den högt uppsatte militär han är har han fått 24 timmar på sig att själv “ordna upp sina affärer”, dvs ta livet av sig. Det är tydligt att klyftan mellan delar av militären och den nationalsocialistiska ledningen, den som ledde exempelvis till överste Claus Schenk von Stauffenbergs mordförsök på Hitler den 20 juli 1944 (senast sett i hollywoodversionen Valkyria) var känd i USA redan under kriget.

Filmens stora behållning, den alltid lika sevärde Peter Lorre, spelar det uppgivna och morfinrusiga forskargeniet Koenig. Han har gett upp tron på människans inre godhet och använder nu diverse rusningsmedel för att bedöva sitt dåliga samvete, efter att ha tackat ja till nazisternas erbjudande om att få leda ett påkostat forskningsinstitut. Hans gamla elev Richter lyckas dock väcka något slags hopp om människan till liv inom honom och han ansluter till till motståndet.

I hotellets foaje pågår, när inte allesammans emellanåt skräms ner i källarbunkern av bomblarmen, en intensiv trafik. De flesta försöker på något sätt ta sig ut ur landet. De viftar med dokument, och kräver platser på flyg som inte finns. Andra fortsätter att dansa eller dinera. Och mannen som med rutinerad hand lyckas styra detta kaos, blir nu inkallad och tvungen att lämna över till en underhuggare som knappt kan prata. “När man börjar kalla in såna som mig, då här Tyskland förlorat”, är det sista han säger innan han försvinner ur bild.

Här finns också en hotellvärdinna, en kombination av angivare och prostituerad, som underhåller nazifunktionärer och lediga officerare mot fritt uppehälle och gåvor från sina “friare”. Hon har en tragisk bakgrund som trolovad med judisk motståndsman, men sedan denne försvann till koncentrationsläger har hon fått klara sig fram bäst hon kan. I en intressant scen kommer dock hennes trolovades mor (spelad av Helene Thimig, hustru till den tyska film-expressionismens gudfar Max Reinhardt!) till hotellet för att berätta att denne fortfarande är i livet. Modern känns igen som judinna, och en lokal gauleiter bröstar upp sig och tvingar henne att sätta på sig sin gula stjärna. Men de båda kvinnorna, kanske stärkta av det pågående allierade bombanfallet, går till verbal motattack och påminner honom om vilken simpel skolvaktmästare han en gång varit, innan den nya samhällsordningen förändrade hans sociala status.

Men Hotel Berlins mest kryddade inslag måste ändå vara det om de nazister som redan har hela fortsättningen planerad. Precis som i många andra amerikanska propagandafilmer från den här eran dras det höga växlar på amerikaneras oro för infiltration. I Hotel Berlin antyds en befintlig infrastruktur i nordamerika som de tyska nazisterna bara behöver ta sin beredda plats i. Hade de lekt med den tanken om sydamerika hade man idag kanske inte blivit lika förvånad, men i den här filmen förutsätts alltså existensen av en nationalsocialistisk elit som vägrar ge upp kampen, utan snarare finner för lämpligt att fortsätta den som femtekolonnare på nordamerikansk mark. En spännande tanke, men med facit i hand väldigt långt i från sanningen.

Filmen har som sagt en doft av serieproduktion över sig. Återanvända inventarier och enbart inomhustagningar. Snabbinscenerade slagsmål och mestadels enkelt skådespeleri. Samt en mycket iögonfallande stunt som jag inte kan föreställa mig som något annat än en olycka som föll producenterna i smaken. Men för en gångs skull irriterades jag inte en enda gång under filmen av falsk tysk-engelska.

Det som till slut verkligen gör att den här filmen sticker ut i hollywoods löpande bandet-produktion av propagandafilmer under första halvan av 40-talet är karaktärerna. De är alla stereotyper, men många av dem är finkänsligt gestaltade och ibland till och med helt “outside the box”. Den amerikanske filmnazisten är normalt knappt ens möjlig att föreställa sig som något annat än Conrad Veidts livsfarlige officer i Casablanca. Men i den här lilla produktionen har man uppenbarligen klarat av det. Här finns mängder av olika tyskar och till och med olika sorters nazister.