Ett av mina absolut finaste taximinnen berör inte någon kund. Och det utspelade sig i stillastående, vid gula villan på Margretebergsgatan. Det är inte omöjligt att det var just i denna stund som jag passerade mitt zenit som taxichafför.

Jag var en härdad, uttråkad och kanske ibland lite för rutinerad dagchaufför vid den här tiden. Längtade tillbaka till nattjobbets fria vägar och snabba pengar. Men gillade som fan att ha tillgång till min familj och mina vänner när de är som bäst (dvs vakna).

Över-rutinen ledde dock emellanåt till en del frustrerat spexande, som just denna dag tog sig uttryck i att jag istället för taxiförarlegitimationen, som jag ändå aldrig orkade sätta upp, hade prytt legg-fästet med en bild på Darth Maul, som min son hade ritat på dagis.

Read the rest of this entry »

Eftersom jag ändå försöker hänga med lite så såg jag nyligen SVT:s välannonserade och omtalade (?) tv-serie Skräckministeriet på SVT Play.

Visserligen blev jag inte så mycket klokare av det (jo, nu vet jag hur H.P. Lovecraft såg ut: han var ful, men inte riktigt så ful som hans morsa tyckte att han var) men jag lurades i alla fall av den intensiva produktplaceringen i programmet, och kände mig därför alltså tvungen att också se Mannen under trappan.

Och nu känner jag mig verkligen jättedum.

Visst är stämnigen medryckande ibland, och ett par av de sparsmakade chock-effekterna utsökta. Men jag misstänker att det hela är tänkt att genomsyras av någon slags grundläggande kuslig atmosfär. Som går mig helt förbi.

Eller är det därför jag plötsligt har såna problem med Jonas Karlsson, som jag fram till idag trodde var en av sveriges bättre skådisar? Är hans genomgående salami-stela replikläsning i den här serien ett medvetet skräck-effektsökeri? Eller är han kass? Eller är det Daniel Lind Lagerlöf som är en dålig person-regissör?

Eller är det, som vanligt, bara jag som inte förstår? Den trista känslan får jag ofta när jag ser på svensk film.

Men jag vill inte vara dum mot Jonas Karlsson. När han inte pratar är han fantastisk. Och han är ju långt ifrån det sämsta med Mannen under trappan. Skådespeleriet är överlag otroligt blekt (eller är skådespelarna bara från Hälsingland?) och scenen med de två poliserna måste nog gå till historien som en av de minst kostnadseffektiva teveögonblick jag någonsin bevittnat. Dvs, SÅ dåliga skådisar i en så dålig scen i en så påkostad tv-serie. Jösses. I Providence vänder sig Lovecraft om i sin grav och somnar om.

Igår lärde jag mig via en stockholmare vad ett taxi-garv är för något. Trots mina nästan fem år i branschen (jag brukar säga fyra, men min kära kollega upplyste mig nyligen om att jag är långt mycket värre däran än jag trodde…) visste jag faktiskt inte det. Kanske beror det på att jag arbetar för ett bolag för vilket priset alltid är huvudargumentet. Eller också är det för att beteendet helt enkelt ligger så nära min egen vardag att jag är oförmögen att se det själv. Här kommer det:

Taxi-garv: När man tar betalt precis vad man tycker och skrattar högt och kastar huvudet bakåt när passagerarna tycker att det är orimligt! HAHAHAHA HAAA!

Jodå. Nog känns det igen, allt.

Men jag vore tacksom om någon kunde förklara följande lilla diskussion för mig. Finns det så här dumma människor? Vem driver med vem här, egentligen? Är det jag som är Anna Anka, eller är det du, så att säga.

Jag läser just nu för första gången sedan… ja, någonsin? en tysk bok på svenska. Dess plats i min bokhylla är frukten av ett spontant inköp vid kassan på ICA, och möjligen tanken att det ändå inte var fråga om någon bok jag skulle läsa för dess stilistiska värde. Jag trodde snarare att det var något jag skulle hafsa mig igenom i jakten på material till mitt “eviga projekt”.

Men där hade jag fel. Sebastian Haffner skriver med humor och, åtminstone i Karin Mossdals översättning, med en stilistisk finkänslighet som gör hans ärende rättvisa.

En tysk mans historia (Geschichte eines Deutschen) är embryot till den politisk självbiografi som han tänkte skriva från sin engelska exil. När Andra världskriget bröt ut lades manuskriptet åt sidan ända till hans barn fann texten i den då kände journalistens kvarlåtenskaper 60 år senare.

Han ger en fascinerande mänsklig inblick i hur det var att växa upp under Första världskriget och det påföljande inrikespolitiska kaoset i Tyskland – med hyperinflation, politikermord och små revolutioner hit och dit. Han har en egen tolkning av hur hans generation senare kunde förvandlas till krigshetsare och nazi-sympatisörer, som har mycket med just den oblodiga men ständiga spänningen under första världskriget att göra.

Allt detta blir naturligtvis extra intressant tack vare att det skrevs medan det pågick. Tyskarna höll, under nazisternas ledning, på att sätta fyr på Europa i alla dess hörn medan detta skrevs. Inslaget av tillrättalagd efterhandskonstruktion blir alltså minimalt när Haffner med en för boken typisk humor skriver:

“I vida kretsar var [Hitler] 1930 fortfarande en närmast pinsam figur ur det grå förflutna: Münchens frälsare från 1923, mannen bakom den groteska ölstugekuppen. Dessutom var den atmosfär som omgav hans person fullkomligt frånstötande för den normale tysken (inte bara för de “kloka”): hallickfrisyren, den billiga elegansen; den wienska förortsdialekten; det myckna och långvariga talandet över huvud taget, därtill epileptikerbeteendet, det vilda gestikulerandet, fradgan, den växelvis flackande och stirrande blicken. Och sedan innehållet i talen: förkärleken för hotelser, förkärleken för det grymma, de blodtörstiga avrättningsfantasierna. De flesta av dem som 1930 började jubla mot honom i Sportpalatset skulle förmodligen ha undvikit att ta emot eld av denne man på gatan. Men här visar sig redan det underliga: fascinationen inför just allt det motbjudande, dyiga, drypande äckliga – när det drivs till sin spets.”

Men apropå efterhandskonstruktioner kanske jag bör läsa färdigt boken innan jag yttrar mig mer om den. Återkommer. Tror jag.

The Profound Desire of the Gods / Kamigami no Fukaki Yokubo
Shohei Imamura, Japan 1968

På ön Kurages tycks tiden ha stått stilla i tusentals år. Nu när den just har börjat ticka så gör den det med hackiga rörelser från ett urverk som inte vet åt vilket håll det ska röra sig.

(Stäng av ljudet – det har ingenting med själva filmen att göra)

I berättelsens centrum står familjen Futori, vars linjer genom olika incestuösa relationer har blivit milt uttryckt komplicerade. En av männen har sedan ett tjugotal år varit fastkjedjad vid ett gigantiskt stenblock, som han har i uppgift att gräva ner i marken (straffet för att ha tjuvfiskat med dynamit). Hans syster (eller om det är dotter) är vagt förståndshandikappad och nymfoman. Den andra systern, som han drömmer om att få återupprätta sin kärleksrelation till, är en av öns shaman-kvinnor och därmed bunden till öns hövding. Hans son, eller om det är bror, blir utnämnd till assistent åt den ingenjör som anländer till ön.

Det här kan tyckas rörigt, men filmen är närmare tre timmar lång, så man har väldigt gott om tid på sig att vänja sig vid att inte riktigt kunna hålla ordning på karaktärernas inbördes relationer.

Shohei Imamura är en av de filmmakare jag skattar allra högst. Han var varken den mest konsekvente, den mest politiske eller den mest knäppa av de stora japanska auteurerna. Men jag upplever honom kanske som den friaste. En stark röst som inte behöver gapa ut sin sociala kommentar, som närmast har karaktären av undersökningar, men inte heller är rädd för några tabun. Faktiskt så var det nog när jag på en sönderskrapad gammal kopia såg Balladen om Narayama på Draken som jag på allvar blev intresserad av japansk film. Profound Desire of the Gods kan räknas till hans mest ambitiösa verk, om inte annat för den generöst tilltagna längden, dess fria berättarform och det verkligen helt fantastiska fotot.

Precis som i Narayama kan Profound Desire ses mot en bakgrund av japans industrialisering och klyftan mellan det moderna stadslivet och den traditionstyngda och gammelmodiga landsbygden. På Kurage försöker invånarna, pådrivna av sin hövding, ta några rejäla kliv in i moderniteten, men vägrar samtidigt att släppa taget om traditioner som hindrar dem i just denna utveckling. Den ingenjör som anländer från fastlandet för att hjälpa dem att få fram tillräckliga mängder vatten till sin industrialisering får se sig i hemlighet motarbetad av desamma då han vill gräva en brunn i en helig skog.

Det är dock inte någon film som simpelt fördömer industrialismens förödande krafter. Samtidigt som Imamura visar upp de höga pris som man betalar för moderniseringen så visar han också upp hur traditionen och religionen används för att upprätthålla materiella fördelar och maktpositioner. Den kinesiska nakenhundens kärna ligger snarare i hur öborna, som befinner sig mitt i denna transition, reagerar på den och hur den påverkar deras inbördes relationer.

Inspelningen av den här mäktiga filmen var så påfrestande och dyr att filmbolaget nästan gick omkull (den floppade givetvis i biografkassorna) och Imamura gjorde enbart dokumentärer under de kommande nio åren.

Der brennende Acker
F.W. Murnau, Tyskland 1922

Under årtionden var den här filmen närmast en fata morgana bland filmhistoriker, men så plötsligt dök den upp i en italiensk pastors samlingar 1978. Han hade använt den till visningar för mentalpatienter.

Der brennende Acker är en vacker liten tragedi om pengars fördärvliga inverkan på människan. I sex akter, författade bland annat av de tunga namnen Willy Haas (Die freudlose Gasse) och Thea von Harbou (maka till Fritz Lang, författare till bl.a. Die Nibelungen och Metropolis), berättas om den girige bondsonen Johannes, som anser sig för fin för att ta vid efter sin nyss bortgångne far och i stället blir sekreterare hos greve Rudenburg.

Väl där inleder uppvaktar han först dennes dotter men, när det framkommer att greven är döende och det testamentsmässigt är mer fördelaktigt så, inleder snart i stället en relation med dennes unga hustru. De gifter sig Johannes viger nu all sin tid åt en död jordplätt som kallas för “djävulsåkern”. Där skall det nämligen finnas petroleumfyndigheter.

Viss dramatik uppstår när hans nyblivna fru säljer nämnda åker till Johannes bror, för att på så sätt få loss sin man från dennes passion. Istället blir han förstås vansinnig. Han har ju just skrivit under ett exploateringskontrakt i mångmiljonersklassen.

Först när hans fru tar sitt liv kommer Johannes till någon slags insikt om hur meningslös denna jakt på pengar och ära egentligen är. Men petroleumutvinningen påbörjas ändå, och det krävs att även den andra flickan, hustruns dotter, tar sitt liv i ett eldhav på själva åkern, innan det slutgiltiga uppvaknandet kommer.

Der brennende Acker är som ett litet showcase för den tidens mest betydelsefulla tyska filmarbetare. Min personlige favoritregissör Murnau visar redan här upp den talang för mjuk och rörlig personregi utan allt för mycket dialogrutor som senare låg bakom Sunrise och Tabu. För kamera-arbetet stod både det lilla geniet Karl Freund (bla Der Golem, Der letzte Mann, Metropolis) och Fritz Arno Wagner (bla Nosferatu, M – Eine Stadt sucht einen Mörder). Och framför kameran finns namn som Eugen Klöpfer, Werner Krauß, Lya de Putti och Alfred Abel

Byggnationerna, som är förhållandevis naturalistiska, är signerade Rochus Gliese (Der Golem, Sunrise). Bondemijöerna är lantliga utan att gå överstyr och grevens slott är bara ett slott – och inte det gotiska monster man annars kanske skulle kunna förvänta sig av en tysk film från 1922. Men bäst av allt (och här påminner filmen lite om Murnaus Nosferatu): utomhustagninarna är verkligen överväldigande. Sekvensen mot slutet, när Eugen Klöpfer läser fader vår vid middagsbordet i lanthuset, korsklippt med åkern som förvandlas till ett hav av eld, är ren filmmagi.

Regissören Friedrich Wilhelm Murnau (född med ett namn med avgjort mycket mindre star quality: Friedrich Wilhelm Plumpe) är för övrigt en person som jag ägnat väldigt mycket tid åt. Jag tycker om hans väldigt självmedvetna konstnärsroll (i en tid då det inte alls var självklart att filmskapare var konstnärer), hans dekadenta livsstil och att han redan runt 1930 var så leds på Hollywood att han faktiskt startade ett independentbolag för att göra sina egna spelfilmer i söderhavet. Faktum är att min ene son delvis är döpt efter den här mannen. Men säg det inte högt.

I Der brennende Acker gör Murnau ett tidigt försök kring en tematik som skulle följa honom under hela hans korta karriär (han dog i en trafikolycka tio år senare), nämligen konflikten mellan stad och land, det ursprungliga och det moderna. I till exempel Sunrise störs den lantliga friden av den lockande kvinnan från staden, som får den annars så fridfulle bonden att försöka mörda sin fru. I Tabu försöker det älskande paret smita undan traditionens grepp. Även i Nosferatu finns en annan variant på samma tema.

Och alltid finns där samma ambivalens inför traditionen och det förtvivlade utbrytningsförsök därifrån. Det kanske är förmätet, men jag kopplar ihop det med hans eget komplicerade förhållningssätt till sin homosexualitet.

Tabu, Sunrise och Der letzte Mann hör till mina personliga favoritfilmer. I och med att jag nu lagt fingrarna på svåråtkomliga Der brennende Acker har jag inte många filmer kvar innan jag sett alla Murnau-filmer som går att se. Åtta av hans filmer räknas som helt eller delvis försvunna. Av de övriga har jag sett alla utom Der Gang in die Nacht (1920) och Schloß Vogelöd (1921). En av dem har jag redan i min ägo. Spännande!

The Killing of a Chinese Bookie / Mordet på en kinesisk bookmaker
John Cassavetes, 1976

Äntligen fredag. Efter en rolig sittning med barnen och Kenny Begins (som var mycket roligare än jag kunde föreställa mig på förhand) valde jag att utmana mig själv en smula.

Jag skulle se en Cassavetes!

Jaha, so what? tänker förstås vän av film här. Men det är inte riktigt så enkelt. Det har nu gått över tio år sedan jag tog mina första poäng i filmvetenskap, och jag har ännu inte, trots upprepade försök, orkat sitta igenom en hel Cassavetes-rulle. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det beror på. Han till och med jobbar med min älskling Peter Falk, men ändå funkar det inte.

En del av förklaringen är att psudo-dokumentärt filmande med skakig handkamera överlag aldrig fallit mig i smaken. I sådana sammanhang blir realism är ett ganska tråkigt stilgrepp. Sedan beror det säkert också på att själva skådespeleriet som konstform heller aldrig framstått som så intressant för mig. Två stora minus om man skall orka med tugget om denne independentfilmens store ikon på cocktailpartyn.

För att lättare kunna genomföra mitt fredagsuppdrag balanserade jag upp finkulturfaktorn med en folköl (tjeckisk, men ur aluminiumburk). Dessutom valde jag en film som redan i titeln angav ett visst mått av icke-dialogdriven rörelse: The Killing of a Chinese Bookie. Pistoler! Mafiosos! Stripklubbar! Spelskulder! Lätt!!

Och jag tyckte faktiskt att filmen var ganska bra. Då och då fångades jag riktigt ordentligt av den ganska krävande berättarstilen. Likaså föll jag lite för Ben Gazzaras mångbottnade nattklubbsägare, inlurad i alldeles för djupa vatten.

Kommersiellt skall den här filmen ha varit ett duktigt magplask och tagits ner från biograferna redan efter första veckan. Några år senare återvände Cassavetes till materialet och klippte ihop en mycket kortare och delvis helt ny film. En intressant essä om skillnaden mellan dessa två filmer finns här.

Men det återstår att se när jag orkar ta så här mycket sats inför fredagsunderhållningen igen.

A Jihad for Love
Parvez Sharma, 2007

Vill rekommendera en liten dokumentär om ett (på min horisont) så ovanligt tema som homosexualitet och islam. Parvez Sharma, själv troende och homosexuell, har rest runt i tolv olika länder och där träffat människor som på olika sätt fått hantera sin “annorlunda” sexuella läggning inom ramen för en religion som för de flesta antagligen spontant känns så reaktionär att tanken på “sexuell läggning” knappt ens får plats.

Filmen ger en ganska tunn översikt över olika länders lagstiftning kring homosexualitet (det tycks vara förbjudet i de flesta muslimska länder bortsett från Turkiet) och för också en viss diskussion kring vad koranen egentligen säger om homosexualitet och varför det inte finns utrymme för det inom den “normala” islam.

Även Pakistan, Indien och Bangladesh har för övrigt lagar som förbjuder homosexuella “aktiviteter”, men dessa ärvdes intressant nog från brittiska kolonialmakten, och kommer sällan till användning.

Av utrymmesskäl kan förstås den teologiska diskussionen inte fördjupas särskilt mycket, utan filmen förhåller sig till den framför allt på ett personligt plan. Vi får möta ett antal personer som lever ut sin homosexualitet och finner sitt stöd och sin tröst i gud. Trots att många av dem blivit utstötta av sina religiösa gemenskaper, och trots att vissa av dem till och med själva anser att homosexualitet är emot guds bud.

Vi får träffa en imam i Kapstaden, som propagerar för en bredare tolkning av Koranen, där homosexualitet inte nödvändigtvis behöver vara något ont. Sedan han, efter åratal av inre kamp, accepterat sin läggning och till och med valt att berätta om den öppet i både församlingar och på radio har han förlorat både sitt arbete och det mesta av umgänget med sina barn.

En annan intressant person är en av “The Cairo 52″, Mazen. För sin homosexualitet har han först tillbringat 1 år i egyptiskt fängelse. Sedan dömts till 3 till, men tanken på den terror han utsattes för i fängelset fick honom att gå i landsflykt till Paris.

Vi träffar dessa och en hel rad intressanta personer till. Gemensamt för dem alla är att de vid sidan av sin nästan upproriska sexualitet har en väldigt intim relation till gud. Och att de alla är personer som man spontant måste känna en väldigt stor beundran inför.