Ett av mina absolut finaste taximinnen berör inte någon kund. Och det utspelade sig i stillastående, vid gula villan på Margretebergsgatan. Det är inte omöjligt att det var just i denna stund som jag passerade mitt zenit som taxichafför.

Jag var en härdad, uttråkad och kanske ibland lite för rutinerad dagchaufför vid den här tiden. Längtade tillbaka till nattjobbets fria vägar och snabba pengar. Men gillade som fan att ha tillgång till min familj och mina vänner när de är som bäst (dvs vakna).

Över-rutinen ledde dock emellanåt till en del frustrerat spexande, som just denna dag tog sig uttryck i att jag istället för taxiförarlegitimationen, som jag ändå aldrig orkade sätta upp, hade prytt legg-fästet med en bild på Darth Maul, som min son hade ritat på dagis.

Read the rest of this entry »

Eftersom jag ändå försöker hänga med lite så såg jag nyligen SVT:s välannonserade och omtalade (?) tv-serie Skräckministeriet på SVT Play.

Visserligen blev jag inte så mycket klokare av det (jo, nu vet jag hur H.P. Lovecraft såg ut: han var ful, men inte riktigt så ful som hans morsa tyckte att han var) men jag lurades i alla fall av den intensiva produktplaceringen i programmet, och kände mig därför alltså tvungen att också se Mannen under trappan.

Och nu känner jag mig verkligen jättedum.

Visst är stämnigen medryckande ibland, och ett par av de sparsmakade chock-effekterna utsökta. Men jag misstänker att det hela är tänkt att genomsyras av någon slags grundläggande kuslig atmosfär. Som går mig helt förbi.

Eller är det därför jag plötsligt har såna problem med Jonas Karlsson, som jag fram till idag trodde var en av sveriges bättre skådisar? Är hans genomgående salami-stela replikläsning i den här serien ett medvetet skräck-effektsökeri? Eller är han kass? Eller är det Daniel Lind Lagerlöf som är en dålig person-regissör?

Eller är det, som vanligt, bara jag som inte förstår? Den trista känslan får jag ofta när jag ser på svensk film.

Men jag vill inte vara dum mot Jonas Karlsson. När han inte pratar är han fantastisk. Och han är ju långt ifrån det sämsta med Mannen under trappan. Skådespeleriet är överlag otroligt blekt (eller är skådespelarna bara från Hälsingland?) och scenen med de två poliserna måste nog gå till historien som en av de minst kostnadseffektiva teveögonblick jag någonsin bevittnat. Dvs, SÅ dåliga skådisar i en så dålig scen i en så påkostad tv-serie. Jösses. I Providence vänder sig Lovecraft om i sin grav och somnar om.

Igår lärde jag mig via en stockholmare vad ett taxi-garv är för något. Trots mina nästan fem år i branschen (jag brukar säga fyra, men min kära kollega upplyste mig nyligen om att jag är långt mycket värre däran än jag trodde…) visste jag faktiskt inte det. Kanske beror det på att jag arbetar för ett bolag för vilket priset alltid är huvudargumentet. Eller också är det för att beteendet helt enkelt ligger så nära min egen vardag att jag är oförmögen att se det själv. Här kommer det:

Taxi-garv: När man tar betalt precis vad man tycker och skrattar högt och kastar huvudet bakåt när passagerarna tycker att det är orimligt! HAHAHAHA HAAA!

Jodå. Nog känns det igen, allt.

Men jag vore tacksom om någon kunde förklara följande lilla diskussion för mig. Finns det så här dumma människor? Vem driver med vem här, egentligen? Är det jag som är Anna Anka, eller är det du, så att säga.

Jag läser just nu för första gången sedan… ja, någonsin? en tysk bok på svenska. Dess plats i min bokhylla är frukten av ett spontant inköp vid kassan på ICA, och möjligen tanken att det ändå inte var fråga om någon bok jag skulle läsa för dess stilistiska värde. Jag trodde snarare att det var något jag skulle hafsa mig igenom i jakten på material till mitt “eviga projekt”.

Men där hade jag fel. Sebastian Haffner skriver med humor och, åtminstone i Karin Mossdals översättning, med en stilistisk finkänslighet som gör hans ärende rättvisa.

En tysk mans historia (Geschichte eines Deutschen) är embryot till den politisk självbiografi som han tänkte skriva från sin engelska exil. När Andra världskriget bröt ut lades manuskriptet åt sidan ända till hans barn fann texten i den då kände journalistens kvarlåtenskaper 60 år senare.

Han ger en fascinerande mänsklig inblick i hur det var att växa upp under Första världskriget och det påföljande inrikespolitiska kaoset i Tyskland – med hyperinflation, politikermord och små revolutioner hit och dit. Han har en egen tolkning av hur hans generation senare kunde förvandlas till krigshetsare och nazi-sympatisörer, som har mycket med just den oblodiga men ständiga spänningen under första världskriget att göra.

Allt detta blir naturligtvis extra intressant tack vare att det skrevs medan det pågick. Tyskarna höll, under nazisternas ledning, på att sätta fyr på Europa i alla dess hörn medan detta skrevs. Inslaget av tillrättalagd efterhandskonstruktion blir alltså minimalt när Haffner med en för boken typisk humor skriver:

“I vida kretsar var [Hitler] 1930 fortfarande en närmast pinsam figur ur det grå förflutna: Münchens frälsare från 1923, mannen bakom den groteska ölstugekuppen. Dessutom var den atmosfär som omgav hans person fullkomligt frånstötande för den normale tysken (inte bara för de “kloka”): hallickfrisyren, den billiga elegansen; den wienska förortsdialekten; det myckna och långvariga talandet över huvud taget, därtill epileptikerbeteendet, det vilda gestikulerandet, fradgan, den växelvis flackande och stirrande blicken. Och sedan innehållet i talen: förkärleken för hotelser, förkärleken för det grymma, de blodtörstiga avrättningsfantasierna. De flesta av dem som 1930 började jubla mot honom i Sportpalatset skulle förmodligen ha undvikit att ta emot eld av denne man på gatan. Men här visar sig redan det underliga: fascinationen inför just allt det motbjudande, dyiga, drypande äckliga – när det drivs till sin spets.”

Men apropå efterhandskonstruktioner kanske jag bör läsa färdigt boken innan jag yttrar mig mer om den. Återkommer. Tror jag.