Jag läser just nu för första gången sedan… ja, någonsin? en tysk bok på svenska. Dess plats i min bokhylla är frukten av ett spontant inköp vid kassan på ICA, och möjligen tanken att det ändå inte var fråga om någon bok jag skulle läsa för dess stilistiska värde. Jag trodde snarare att det var något jag skulle hafsa mig igenom i jakten på material till mitt “eviga projekt”.

Men där hade jag fel. Sebastian Haffner skriver med humor och, åtminstone i Karin Mossdals översättning, med en stilistisk finkänslighet som gör hans ärende rättvisa.

En tysk mans historia (Geschichte eines Deutschen) är embryot till den politisk självbiografi som han tänkte skriva från sin engelska exil. När Andra världskriget bröt ut lades manuskriptet åt sidan ända till hans barn fann texten i den då kände journalistens kvarlåtenskaper 60 år senare.

Han ger en fascinerande mänsklig inblick i hur det var att växa upp under Första världskriget och det påföljande inrikespolitiska kaoset i Tyskland – med hyperinflation, politikermord och små revolutioner hit och dit. Han har en egen tolkning av hur hans generation senare kunde förvandlas till krigshetsare och nazi-sympatisörer, som har mycket med just den oblodiga men ständiga spänningen under första världskriget att göra.

Allt detta blir naturligtvis extra intressant tack vare att det skrevs medan det pågick. Tyskarna höll, under nazisternas ledning, på att sätta fyr på Europa i alla dess hörn medan detta skrevs. Inslaget av tillrättalagd efterhandskonstruktion blir alltså minimalt när Haffner med en för boken typisk humor skriver:

“I vida kretsar var [Hitler] 1930 fortfarande en närmast pinsam figur ur det grå förflutna: Münchens frälsare från 1923, mannen bakom den groteska ölstugekuppen. Dessutom var den atmosfär som omgav hans person fullkomligt frånstötande för den normale tysken (inte bara för de “kloka”): hallickfrisyren, den billiga elegansen; den wienska förortsdialekten; det myckna och långvariga talandet över huvud taget, därtill epileptikerbeteendet, det vilda gestikulerandet, fradgan, den växelvis flackande och stirrande blicken. Och sedan innehållet i talen: förkärleken för hotelser, förkärleken för det grymma, de blodtörstiga avrättningsfantasierna. De flesta av dem som 1930 började jubla mot honom i Sportpalatset skulle förmodligen ha undvikit att ta emot eld av denne man på gatan. Men här visar sig redan det underliga: fascinationen inför just allt det motbjudande, dyiga, drypande äckliga – när det drivs till sin spets.”

Men apropå efterhandskonstruktioner kanske jag bör läsa färdigt boken innan jag yttrar mig mer om den. Återkommer. Tror jag.