Eftersom jag ändå försöker hänga med lite så såg jag nyligen SVT:s välannonserade och omtalade (?) tv-serie Skräckministeriet på SVT Play.
Visserligen blev jag inte så mycket klokare av det (jo, nu vet jag hur H.P. Lovecraft såg ut: han var ful, men inte riktigt så ful som hans morsa tyckte att han var) men jag lurades i alla fall av den intensiva produktplaceringen i programmet, och kände mig därför alltså tvungen att också se Mannen under trappan.
Och nu känner jag mig verkligen jättedum.
Visst är stämnigen medryckande ibland, och ett par av de sparsmakade chock-effekterna utsökta. Men jag misstänker att det hela är tänkt att genomsyras av någon slags grundläggande kuslig atmosfär. Som går mig helt förbi.
Eller är det därför jag plötsligt har såna problem med Jonas Karlsson, som jag fram till idag trodde var en av sveriges bättre skådisar? Är hans genomgående salami-stela replikläsning i den här serien ett medvetet skräck-effektsökeri? Eller är han kass? Eller är det Daniel Lind Lagerlöf som är en dålig person-regissör?
Eller är det, som vanligt, bara jag som inte förstår? Den trista känslan får jag ofta när jag ser på svensk film.
Men jag vill inte vara dum mot Jonas Karlsson. När han inte pratar är han fantastisk. Och han är ju långt ifrån det sämsta med Mannen under trappan. Skådespeleriet är överlag otroligt blekt (eller är skådespelarna bara från Hälsingland?) och scenen med de två poliserna måste nog gå till historien som en av de minst kostnadseffektiva teveögonblick jag någonsin bevittnat. Dvs, SÅ dåliga skådisar i en så dålig scen i en så påkostad tv-serie. Jösses. I Providence vänder sig Lovecraft om i sin grav och somnar om.