Der brennende Acker
F.W. Murnau, Tyskland 1922
Under årtionden var den här filmen närmast en fata morgana bland filmhistoriker, men så plötsligt dök den upp i en italiensk pastors samlingar 1978. Han hade använt den till visningar för mentalpatienter.
Der brennende Acker är en vacker liten tragedi om pengars fördärvliga inverkan på människan. I sex akter, författade bland annat av de tunga namnen Willy Haas (Die freudlose Gasse) och Thea von Harbou (maka till Fritz Lang, författare till bl.a. Die Nibelungen och Metropolis), berättas om den girige bondsonen Johannes, som anser sig för fin för att ta vid efter sin nyss bortgångne far och i stället blir sekreterare hos greve Rudenburg.
Väl där inleder uppvaktar han först dennes dotter men, när det framkommer att greven är döende och det testamentsmässigt är mer fördelaktigt så, inleder snart i stället en relation med dennes unga hustru. De gifter sig Johannes viger nu all sin tid åt en död jordplätt som kallas för “djävulsåkern”. Där skall det nämligen finnas petroleumfyndigheter.
Viss dramatik uppstår när hans nyblivna fru säljer nämnda åker till Johannes bror, för att på så sätt få loss sin man från dennes passion. Istället blir han förstås vansinnig. Han har ju just skrivit under ett exploateringskontrakt i mångmiljonersklassen.
Först när hans fru tar sitt liv kommer Johannes till någon slags insikt om hur meningslös denna jakt på pengar och ära egentligen är. Men petroleumutvinningen påbörjas ändå, och det krävs att även den andra flickan, hustruns dotter, tar sitt liv i ett eldhav på själva åkern, innan det slutgiltiga uppvaknandet kommer.
Der brennende Acker är som ett litet showcase för den tidens mest betydelsefulla tyska filmarbetare. Min personlige favoritregissör Murnau visar redan här upp den talang för mjuk och rörlig personregi utan allt för mycket dialogrutor som senare låg bakom Sunrise och Tabu. För kamera-arbetet stod både det lilla geniet Karl Freund (bla Der Golem, Der letzte Mann, Metropolis) och Fritz Arno Wagner (bla Nosferatu, M – Eine Stadt sucht einen Mörder). Och framför kameran finns namn som Eugen Klöpfer, Werner Krauß, Lya de Putti och Alfred Abel
Byggnationerna, som är förhållandevis naturalistiska, är signerade Rochus Gliese (Der Golem, Sunrise). Bondemijöerna är lantliga utan att gå överstyr och grevens slott är bara ett slott – och inte det gotiska monster man annars kanske skulle kunna förvänta sig av en tysk film från 1922. Men bäst av allt (och här påminner filmen lite om Murnaus Nosferatu): utomhustagninarna är verkligen överväldigande. Sekvensen mot slutet, när Eugen Klöpfer läser fader vår vid middagsbordet i lanthuset, korsklippt med åkern som förvandlas till ett hav av eld, är ren filmmagi.
Regissören Friedrich Wilhelm Murnau (född med ett namn med avgjort mycket mindre star quality: Friedrich Wilhelm Plumpe) är för övrigt en person som jag ägnat väldigt mycket tid åt. Jag tycker om hans väldigt självmedvetna konstnärsroll (i en tid då det inte alls var självklart att filmskapare var konstnärer), hans dekadenta livsstil och att han redan runt 1930 var så leds på Hollywood att han faktiskt startade ett independentbolag för att göra sina egna spelfilmer i söderhavet. Faktum är att min ene son delvis är döpt efter den här mannen. Men säg det inte högt.
I Der brennende Acker gör Murnau ett tidigt försök kring en tematik som skulle följa honom under hela hans korta karriär (han dog i en trafikolycka tio år senare), nämligen konflikten mellan stad och land, det ursprungliga och det moderna. I till exempel Sunrise störs den lantliga friden av den lockande kvinnan från staden, som får den annars så fridfulle bonden att försöka mörda sin fru. I Tabu försöker det älskande paret smita undan traditionens grepp. Även i Nosferatu finns en annan variant på samma tema.
Och alltid finns där samma ambivalens inför traditionen och det förtvivlade utbrytningsförsök därifrån. Det kanske är förmätet, men jag kopplar ihop det med hans eget komplicerade förhållningssätt till sin homosexualitet.
Tabu, Sunrise och Der letzte Mann hör till mina personliga favoritfilmer. I och med att jag nu lagt fingrarna på svåråtkomliga Der brennende Acker har jag inte många filmer kvar innan jag sett alla Murnau-filmer som går att se. Åtta av hans filmer räknas som helt eller delvis försvunna. Av de övriga har jag sett alla utom Der Gang in die Nacht (1920) och Schloß Vogelöd (1921). En av dem har jag redan i min ägo. Spännande!