The Profound Desire of the Gods / Kamigami no Fukaki Yokubo
Shohei Imamura, Japan 1968

På ön Kurages tycks tiden ha stått stilla i tusentals år. Nu när den just har börjat ticka så gör den det med hackiga rörelser från ett urverk som inte vet åt vilket håll det ska röra sig.

(Stäng av ljudet – det har ingenting med själva filmen att göra)

I berättelsens centrum står familjen Futori, vars linjer genom olika incestuösa relationer har blivit milt uttryckt komplicerade. En av männen har sedan ett tjugotal år varit fastkjedjad vid ett gigantiskt stenblock, som han har i uppgift att gräva ner i marken (straffet för att ha tjuvfiskat med dynamit). Hans syster (eller om det är dotter) är vagt förståndshandikappad och nymfoman. Den andra systern, som han drömmer om att få återupprätta sin kärleksrelation till, är en av öns shaman-kvinnor och därmed bunden till öns hövding. Hans son, eller om det är bror, blir utnämnd till assistent åt den ingenjör som anländer till ön.

Det här kan tyckas rörigt, men filmen är närmare tre timmar lång, så man har väldigt gott om tid på sig att vänja sig vid att inte riktigt kunna hålla ordning på karaktärernas inbördes relationer.

Shohei Imamura är en av de filmmakare jag skattar allra högst. Han var varken den mest konsekvente, den mest politiske eller den mest knäppa av de stora japanska auteurerna. Men jag upplever honom kanske som den friaste. En stark röst som inte behöver gapa ut sin sociala kommentar, som närmast har karaktären av undersökningar, men inte heller är rädd för några tabun. Faktiskt så var det nog när jag på en sönderskrapad gammal kopia såg Balladen om Narayama på Draken som jag på allvar blev intresserad av japansk film. Profound Desire of the Gods kan räknas till hans mest ambitiösa verk, om inte annat för den generöst tilltagna längden, dess fria berättarform och det verkligen helt fantastiska fotot.

Precis som i Narayama kan Profound Desire ses mot en bakgrund av japans industrialisering och klyftan mellan det moderna stadslivet och den traditionstyngda och gammelmodiga landsbygden. På Kurage försöker invånarna, pådrivna av sin hövding, ta några rejäla kliv in i moderniteten, men vägrar samtidigt att släppa taget om traditioner som hindrar dem i just denna utveckling. Den ingenjör som anländer från fastlandet för att hjälpa dem att få fram tillräckliga mängder vatten till sin industrialisering får se sig i hemlighet motarbetad av desamma då han vill gräva en brunn i en helig skog.

Det är dock inte någon film som simpelt fördömer industrialismens förödande krafter. Samtidigt som Imamura visar upp de höga pris som man betalar för moderniseringen så visar han också upp hur traditionen och religionen används för att upprätthålla materiella fördelar och maktpositioner. Den kinesiska nakenhundens kärna ligger snarare i hur öborna, som befinner sig mitt i denna transition, reagerar på den och hur den påverkar deras inbördes relationer.

Inspelningen av den här mäktiga filmen var så påfrestande och dyr att filmbolaget nästan gick omkull (den floppade givetvis i biografkassorna) och Imamura gjorde enbart dokumentärer under de kommande nio åren.