The Killing of a Chinese Bookie / Mordet på en kinesisk bookmaker
John Cassavetes, 1976
Äntligen fredag. Efter en rolig sittning med barnen och Kenny Begins (som var mycket roligare än jag kunde föreställa mig på förhand) valde jag att utmana mig själv en smula.
Jag skulle se en Cassavetes!
Jaha, so what? tänker förstås vän av film här. Men det är inte riktigt så enkelt. Det har nu gått över tio år sedan jag tog mina första poäng i filmvetenskap, och jag har ännu inte, trots upprepade försök, orkat sitta igenom en hel Cassavetes-rulle. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det beror på. Han till och med jobbar med min älskling Peter Falk, men ändå funkar det inte.
En del av förklaringen är att psudo-dokumentärt filmande med skakig handkamera överlag aldrig fallit mig i smaken. I sådana sammanhang blir realism är ett ganska tråkigt stilgrepp. Sedan beror det säkert också på att själva skådespeleriet som konstform heller aldrig framstått som så intressant för mig. Två stora minus om man skall orka med tugget om denne independentfilmens store ikon på cocktailpartyn.
För att lättare kunna genomföra mitt fredagsuppdrag balanserade jag upp finkulturfaktorn med en folköl (tjeckisk, men ur aluminiumburk). Dessutom valde jag en film som redan i titeln angav ett visst mått av icke-dialogdriven rörelse: The Killing of a Chinese Bookie. Pistoler! Mafiosos! Stripklubbar! Spelskulder! Lätt!!
Och jag tyckte faktiskt att filmen var ganska bra. Då och då fångades jag riktigt ordentligt av den ganska krävande berättarstilen. Likaså föll jag lite för Ben Gazzaras mångbottnade nattklubbsägare, inlurad i alldeles för djupa vatten.
Kommersiellt skall den här filmen ha varit ett duktigt magplask och tagits ner från biograferna redan efter första veckan. Några år senare återvände Cassavetes till materialet och klippte ihop en mycket kortare och delvis helt ny film. En intressant essä om skillnaden mellan dessa två filmer finns här.
Men det återstår att se när jag orkar ta så här mycket sats inför fredagsunderhållningen igen.