Nästan allt jag gjorde i natt gjorde jag till tonerna av Neil Youngs Barstool Blues. Jag fick helt enkelt inte ut den ur huvudet (vilket, i ljuset av de senaste veckornas upprepade uppvaknanden med She’s Like the Wind malandes i huvudet, ändå får ses som en seger).

Jag hade också 41 ljuvliga minuter med en röst jag aldrig hört förut. Men läst. Janet Bergstrom, vars namn ofta dök upp på filmvetenskapen för en himla massa år sedan, har gjort en fantastisk liten dokumentär vid namn Murnau’s 4 Devils – Traces of a Lost Film, i vilken hon med hjälp av utdrag ur manuset, stillbilder (“production stills”, ej att förväxla med bildrutor ur filmen – några såna finns det inte), teckningar och diverse annan dokumentation rekonstruerar F.W. Murnaus andra film i Hollywood. Den som han alltså gjorde mellan den legendariska Sunrise och den vackra men helt olegendariska City Girl, som han inte ens gjorde färdigt innan han lämnade hollywood-skutan för det konstnärligt friare klimatet i söderhavet.

Bergstrom berättar initierat, mjukt och bara liiiite romantiserande om omständigheterna kring den här filmen, och vad de olika dokument man har hittat kan ha haft betydelse för hur filmen såg ut till slut.

Om man nu ens kan tala om någon slutprodukt. Hermann Bangs bok blev ett treatment hos Murnau. Detta blev sedan till ett manus i händerna på den märklige Carl Mayer, ett manus som sedan skrevs om av andra författare för att bli mer hollywoodmässigt.

När filmen var klar genomfördes visningar inför testpublik och därefter ändrades filmen på nytt och förseddes bland annat med ett helt nytt slut. Något som Murnau tros ha haft mycket lite att göra med. Och bara åtta månader efter sitt uruppförande hade 4 devils premiär i ytterligare en ny version. Denna gång var filmen ljudlagd, med en riktigt filmmusik och pålagda dialoger. Även denna gång ändrades manuset, och Bergstrom tror inte att Murnau någonsin såg denna version.

Murnau tröttnade som sagt på hamsterhjulet hollywood. Han hade oerhört höga tankar om sitt skapande och sin konstnärliga integritet. När Fox lockade honom över atlanten gjorde man det med löfte om carte blanche, fullkomligt fria händer. Något som han utnyttjade till fullo och som resulterade i Sunrise, en av den amerikanska filmens allra största konstnärliga framgångar och samtidigt en av dess största finansiella fiaskon (Det ringer en klocka här kanske? Citizen Kane, någon?).

Så det kan inte ha kommit som någon större chock att svångremmen drogs åt och att kraven kassaframgångar ökade. Men här kom alltså producenter och klippte i hans filmer! Och ändrade namn på karaktärer och till och med på en hel film!

Så klart att inte det skulle fungera. Synd bara att hans nästa projekt, independentfilmandet i Söderhavet, bara hann resultera i en enda film innan en bilolycka satte stopp för honom.

Jag drabbades inte särskilt hårt av Patrick Swayzes bortgång, får jag erkänna. Snarare inte alls. Men det faktum att jag blev så förvånad över att han faktiskt fortfarande existerade – innan han gick bort, alltså – gjorde mig en smula fundersam. Att Swayze levde och arbetade under alla dessa år (även med svår cancer-sjukdom, vilket impar på mig) utan att synas i mitt liv, som ju ändå kretsar så mycket kring film, kändes konstigt. Han var ju så otroligt självklar, om än inte på något särskilt positivt sätt, förut. Jag började fundera på ålders-grejer, på generation, epok, etc. Rätt fånigt, men så kan det gå.

Så när Dirty Dancing gick på SVT såg jag om den, för att se om jag kunde hitta någon vettig förklaring till hans storhet (och så småningom litenhet). Vad som gjorde att han var så grym på 80-talet, men aldrig fick den där sköna revanschen som tex. John Travolta fick. Varför kan ingen av mina vänner, inklusive mig själv, minnas hans roll i Donnie Darko?

Jag kan inte påstå att jag fick några direkta svar. Däremot fick jag hunger efter mer.

Nobody puts Baby in a Corner. Ja. Karln var ju fantastisk! Den där intensiteten. Den där kroppen. Jag och kollega Peter blev tvungna att anordna en offentlig trerätters Swayze-sittning. Om inte annat för att återavnjuta den gemensamma favoriten Point Break.

Jag tjuvstartade festen redan på fredagen med Retrun of the Rebels från 1981. En film så dum att det gränsar till det tragiska, men med Swayze i en härlig biroll. Han spelade den lätt psykopatiske ledaren för ett ungdomsgäng som varje helg kommer och sabbar – ja, precis så som man föreställer sig företeelsen “sabb” i en amerikansk tv-film – på en campingplats. Den kvinnliga ägaren ser sin rörelse vid ruinens brant och bestämmer sig för att ta hjälp av sina kompisar från ungdomstiden – då hon var en av medlemmarna i motorcykelgänget “The Rebels”. De nu skingrade gubbarna återförenas i en orgie av andfådd nostalgi och fixar biffen! Tyvärr är allt som äger rum mellan Swayzes sällsynta framträdanden i den här filmen rena transportsträckor.

Dagen därpå tog jag mig en titt på en annan tidig biroll, i en annan lika obegripligt dålig film: Pigs vs. Freaks från 1984. Här spelar Swayze en ung vietnamn-veteran som blivit polis. Även här är han väldigt intensiv – och tack vare att bildkvaliten var extremt dålig så påminde han faktiskt en hel del om Henry Rollins i sin tolkning av hippie-hatande redneckpolis. Filmen handlar om ett gäng otroligt banalt gestaltade hippies som utmanar de lokala poliserna på en match i amerikansk fotboll. Mer vet jag inte, för jag klarade bara av cirka 20 minuter. Men det är inte svårt att se varför Swayze så småningom skulle få chansen i större roller och bättre filmer. I synnerhet inte om man vet att han redan långt innan var skolad i balett och skådespeleri (och redan -81 hade skaffat sig den där makalösa figuren).

Road House stod för söndagens stora överraskning. Den var hästlängder roligare än vad någon av de närvarande kunde minnas. Vi förvånades också över den kvalitets-avgrund som skiljer denna djupt 80-talsförankrade produkt från filmen vi såg efteråt. Men vilka one-liners! The best friend a good time ever had. Döm själv:

Kvällens givna huvudnummer var förstås Point Break, som alla närvarande redan i förväg var eniga om är en lysande film. För egen del var det närmare tio år sedan jag såg den sist. Peter hade å andra sidan sett om den för sjunde eller åttonde gången så sent som samma morgon. Pizzorna dukades fram. Kapten Morgan började gnola på sin visa. Och vi köttklumparna i soffan och i den iordningställda sängen njöt och tjöt. Det är när han ställs emot Keanu Reeves som det verkligen kommer i dagen vilken kvalitetsskådis Swayze var.

Kvällens avrundning var lika dålig som Point Break var bra. Men så osannolik att det på något sätt känns viktigt att ha tagit del av filmen som ett dokument av sin tid. Red Dawn utspelas i en nära framtid när de sydamerikanska kommuniststaterna har mångdubblat sin vapenarsenal, Sovjetunionen plågas av hungersnöd, Polen av strejker och – hör och häpna – De Gröna har tagit över i det Västtyska parlamentet. En allians av onda kommunister bestämmer sig för att detta är skäl nog för att invadera USA, vilket sker med stor effektivitet och hänsynslöshet. Nermejade skolbarn och koncentrationsläger är bara början.

Som tur är lyckas en mycket ung Patrick Swayze och ett följe bestående av bland annat en Charlie Sheen som knappt hunnit torka bakom öronen och en nästan lika ung Jennifer Grey, rymma upp i bergen för att där bilda en motståndsgrupp (The Wolverines – namnet är inte det enda som påminner om Werwolf SS, den partisangrupp som nazisterna ofta – felaktigt – påstås ha lanserat för att fortsätta kampen efter de Allierades seger). Förtexterna var oerhört inspirerande. De första minuternas yrande kommunistskräck likaså. Men sedan dog det. En film utan personligeheter, utan utveckling. En efter en föll vi i sömn och hörde i bakgrunden skottväxling efter skottväxling, explosion efter explosion, rullas upp. Ingen av deltagarna överlevde. I verkligheten, alltså.

En gång för dryga tre år sedan var min dåvarande flickvän på väg till sitt extraknäck. Hon hade just klivit ur sin bil och spatserade nu mot den butik där hon arbetade med att sälja möbler.

Jo, förvisso låg butiken i Rosenlund, men klockan var 11.00 på förmiddagen. Om nu det ens ska behöva sägas.

På vägen passerade hon en uniformerad taxiförare som satt i sin bil från Taxi Kurir. Denne blinkade åt henne och frågade genom den nedvevade sidorutan:

- Vad kostar du, då?

Kul för chauffören. Fel blondin att försöka sätta sig på.

Med bestämda steg gick hon in i butiken och kom en minut senare ut igen, med anteckningsblock och penna i högsta hugg och ställde sig demonstrativt framför taxitorskens bil för att antecknade registreringsnumret.

När jag föreställer mig situationen ser jag henne för mitt inre alltid göra den där näs-gesten som en av Milli Vanilli-killarna gör i i början av videon till Baby, Don’t Forget my Number:

Tyvärr var det nog inte riktigt lika lustigt i verkligheten. Snarare oerhört obehagligt faktiskt. Det var som sagt fel blondin att försöka sätta sig på. Hon ringde upp Taxikurir och gjorde en anmälan mot torsken, som enligt de uppgifter hon fick blev suspenderad medan de undersökte saken.

Vilket ledde till att hon fick sluta på sitt extra-arbete, eftersom taxitorsken nu hade all tid i världen till att stalka bruden som hade “tagit ifrån honom hans jobb”. I tid och otid satt han utanför butiken och väntade, så att han skulle få “prata” med henne. Föga förvånanden började det ringa tystlåtna personer från hemliga nummer till hennes mobil också.

Vad som hände med torsken vet vi inte.

Men den här historien stämmer väldigt väl överrens med en hel del andra saker jag hört och upplevt under mina år i taxin. Om det finns ett bolag jag själv kategoriskt vägrar åka med så är det Taxi Kurir.

I filmen nedan går Aschberg igång på andra ruttna taxichaufförer. Denna gång på Taxi Stockholm. Ett företag som i inslaget säger sig satsa på kundernas trygghet. Erfarenheter från en bekant till mig som var anställd där rimmar illa med det påståendet. Åtminstone så kunde han själv under flera års röka gräs under sina taxipass. Det är en röten bransch, det här.

Det pratas väldigt mycket om vampyrer för tillfället. En del av det nattvakspass jag just kommit hem ifrån gick till exempel åt till att se SVT:s överproducerade dokumentärserie Skräckministeriets avsnitt om blod. Jag känder återigen att det här programmet inte gjorde mig särskilt mycket klokare, men wikipediafingrarna kom i alla fall i rörelse.

I blod-avsnittet ägnas så klart en stund åt fenomenet vampyrer. Någon litteraturvetare gör till exempel gällande att moderna vampyrer, exemplifierade av Låt den rätte komma in, Twilight och True Blood, vars första säsong jag just sett färdigt, i stället för att bara symbolisera den allmänna ondske-ondskan, i allt högre grad kämpar för att passa in i människosamhället.

Iaktagelsen är riktig (om än inte så svår att göra, med tanke på att åtminstone hela True Blood på olika sätt kretsar kring vampyrers assimilationsmöjligheter) men det är inte helt säkert att moderna vampyrer är helt ensamma om att vara dömda till att fruktlöst sukta efter ett “normalt” liv.

Åtminstone om man går tillbaka till början av 20-talet och den enda vampyrfigur jag befattat mig med på allvar, F. W. Murnaus Nosferatu (baserad på Bram Stokers Dracula), så har vi att göra med en vampyrfigur som är långt mer tragisk än ond. Nosferatu är helt uppenbart plågad av sitt utanförskap och sin åtrå efter kvinnan, som inte kan bli hans med mindre än att han förgör henne. Det finns många tolkningar (de sträcker sig så långt som till att påstå att Nosferatu är en antisemitisk figur), men jag själv vill nog koppla det till regissörens “avvikande” sexualitet. Vilket givetvis är spekulation.

True Blood, då? Nja. För en grabb som i fem år slaviskt såg vartenda avsnitt av Six Feet Under (som var den första serie jag någonsin lyckades följa) var förväntningarna på Allan Balls nya serie givetvis mycket högt ställda – och känslan efter de inledande avsnitten ingenting annat än djup besvikelse. Det här är ju bara… ack så tunt!

Det är vampyren som rasmetafor om och om igen, kryddat med en förbluffande massa sex av olika slag (lyckad sådan, får jag tillstå) och allmänt exotiska dirty south-vibes. “I don’t know what you’ve done to me, but I know this much is true: I wanna to bad things with you”. Det musikaliska introt sammanfattar läget väldigt bra.

Men man vänjer sig efter ett tag. Jag tycker visserligen fortfarande att Bill, snubben som blev förvandlad till vampyr under amerikanska inbördeskriget och som har en hel del rätt roliga “manners”, är den enda riktigt intressanta karaktären i True Blood. Men det dyker upp ett gäng rätt sköna typer, och en sisådä tio avsnitt in på (den tolv avsnitt långa) säsongen börjar det svänga rätt ordentligt om intrigerna också.

Men att casta Alexander Skarsgård som hillbilly-vampyrboss med ranglig cajun-svengelska… det är fan inte riktigt klokt. Han är stilig och kall, men så snart han höjer rösten blir det Lill-Babs över alltihopa.

Jag sugs med, helt enkelt. Det är det bästa jag kan säga om den här serien. Jag fortsätter titta, utan att riktigt veta varför.

Och nu måste jag genast kasta mig in i säsong två!

***

Update (tre minuter senare): Men den fick å andra sidan rejäl fart redan innan första förtexterna!