Nästan allt jag gjorde i natt gjorde jag till tonerna av Neil Youngs Barstool Blues. Jag fick helt enkelt inte ut den ur huvudet (vilket, i ljuset av de senaste veckornas upprepade uppvaknanden med She’s Like the Wind malandes i huvudet, ändå får ses som en seger).
Jag hade också 41 ljuvliga minuter med en röst jag aldrig hört förut. Men läst. Janet Bergstrom, vars namn ofta dök upp på filmvetenskapen för en himla massa år sedan, har gjort en fantastisk liten dokumentär vid namn Murnau’s 4 Devils – Traces of a Lost Film, i vilken hon med hjälp av utdrag ur manuset, stillbilder (“production stills”, ej att förväxla med bildrutor ur filmen – några såna finns det inte), teckningar och diverse annan dokumentation rekonstruerar F.W. Murnaus andra film i Hollywood. Den som han alltså gjorde mellan den legendariska Sunrise och den vackra men helt olegendariska City Girl, som han inte ens gjorde färdigt innan han lämnade hollywood-skutan för det konstnärligt friare klimatet i söderhavet.
Bergstrom berättar initierat, mjukt och bara liiiite romantiserande om omständigheterna kring den här filmen, och vad de olika dokument man har hittat kan ha haft betydelse för hur filmen såg ut till slut.
Om man nu ens kan tala om någon slutprodukt. Hermann Bangs bok blev ett treatment hos Murnau. Detta blev sedan till ett manus i händerna på den märklige Carl Mayer, ett manus som sedan skrevs om av andra författare för att bli mer hollywoodmässigt.
När filmen var klar genomfördes visningar inför testpublik och därefter ändrades filmen på nytt och förseddes bland annat med ett helt nytt slut. Något som Murnau tros ha haft mycket lite att göra med. Och bara åtta månader efter sitt uruppförande hade 4 devils premiär i ytterligare en ny version. Denna gång var filmen ljudlagd, med en riktigt filmmusik och pålagda dialoger. Även denna gång ändrades manuset, och Bergstrom tror inte att Murnau någonsin såg denna version.
Murnau tröttnade som sagt på hamsterhjulet hollywood. Han hade oerhört höga tankar om sitt skapande och sin konstnärliga integritet. När Fox lockade honom över atlanten gjorde man det med löfte om carte blanche, fullkomligt fria händer. Något som han utnyttjade till fullo och som resulterade i Sunrise, en av den amerikanska filmens allra största konstnärliga framgångar och samtidigt en av dess största finansiella fiaskon (Det ringer en klocka här kanske? Citizen Kane, någon?).
Så det kan inte ha kommit som någon större chock att svångremmen drogs åt och att kraven kassaframgångar ökade. Men här kom alltså producenter och klippte i hans filmer! Och ändrade namn på karaktärer och till och med på en hel film!
Så klart att inte det skulle fungera. Synd bara att hans nästa projekt, independentfilmandet i Söderhavet, bara hann resultera i en enda film innan en bilolycka satte stopp för honom.