Jag drabbades inte särskilt hårt av Patrick Swayzes bortgång, får jag erkänna. Snarare inte alls. Men det faktum att jag blev så förvånad över att han faktiskt fortfarande existerade – innan han gick bort, alltså – gjorde mig en smula fundersam. Att Swayze levde och arbetade under alla dessa år (även med svår cancer-sjukdom, vilket impar på mig) utan att synas i mitt liv, som ju ändå kretsar så mycket kring film, kändes konstigt. Han var ju så otroligt självklar, om än inte på något särskilt positivt sätt, förut. Jag började fundera på ålders-grejer, på generation, epok, etc. Rätt fånigt, men så kan det gå.

Så när Dirty Dancing gick på SVT såg jag om den, för att se om jag kunde hitta någon vettig förklaring till hans storhet (och så småningom litenhet). Vad som gjorde att han var så grym på 80-talet, men aldrig fick den där sköna revanschen som tex. John Travolta fick. Varför kan ingen av mina vänner, inklusive mig själv, minnas hans roll i Donnie Darko?

Jag kan inte påstå att jag fick några direkta svar. Däremot fick jag hunger efter mer.

Nobody puts Baby in a Corner. Ja. Karln var ju fantastisk! Den där intensiteten. Den där kroppen. Jag och kollega Peter blev tvungna att anordna en offentlig trerätters Swayze-sittning. Om inte annat för att återavnjuta den gemensamma favoriten Point Break.

Jag tjuvstartade festen redan på fredagen med Retrun of the Rebels från 1981. En film så dum att det gränsar till det tragiska, men med Swayze i en härlig biroll. Han spelade den lätt psykopatiske ledaren för ett ungdomsgäng som varje helg kommer och sabbar – ja, precis så som man föreställer sig företeelsen “sabb” i en amerikansk tv-film – på en campingplats. Den kvinnliga ägaren ser sin rörelse vid ruinens brant och bestämmer sig för att ta hjälp av sina kompisar från ungdomstiden – då hon var en av medlemmarna i motorcykelgänget “The Rebels”. De nu skingrade gubbarna återförenas i en orgie av andfådd nostalgi och fixar biffen! Tyvärr är allt som äger rum mellan Swayzes sällsynta framträdanden i den här filmen rena transportsträckor.

Dagen därpå tog jag mig en titt på en annan tidig biroll, i en annan lika obegripligt dålig film: Pigs vs. Freaks från 1984. Här spelar Swayze en ung vietnamn-veteran som blivit polis. Även här är han väldigt intensiv – och tack vare att bildkvaliten var extremt dålig så påminde han faktiskt en hel del om Henry Rollins i sin tolkning av hippie-hatande redneckpolis. Filmen handlar om ett gäng otroligt banalt gestaltade hippies som utmanar de lokala poliserna på en match i amerikansk fotboll. Mer vet jag inte, för jag klarade bara av cirka 20 minuter. Men det är inte svårt att se varför Swayze så småningom skulle få chansen i större roller och bättre filmer. I synnerhet inte om man vet att han redan långt innan var skolad i balett och skådespeleri (och redan -81 hade skaffat sig den där makalösa figuren).

Road House stod för söndagens stora överraskning. Den var hästlängder roligare än vad någon av de närvarande kunde minnas. Vi förvånades också över den kvalitets-avgrund som skiljer denna djupt 80-talsförankrade produkt från filmen vi såg efteråt. Men vilka one-liners! The best friend a good time ever had. Döm själv:

Kvällens givna huvudnummer var förstås Point Break, som alla närvarande redan i förväg var eniga om är en lysande film. För egen del var det närmare tio år sedan jag såg den sist. Peter hade å andra sidan sett om den för sjunde eller åttonde gången så sent som samma morgon. Pizzorna dukades fram. Kapten Morgan började gnola på sin visa. Och vi köttklumparna i soffan och i den iordningställda sängen njöt och tjöt. Det är när han ställs emot Keanu Reeves som det verkligen kommer i dagen vilken kvalitetsskådis Swayze var.

Kvällens avrundning var lika dålig som Point Break var bra. Men så osannolik att det på något sätt känns viktigt att ha tagit del av filmen som ett dokument av sin tid. Red Dawn utspelas i en nära framtid när de sydamerikanska kommuniststaterna har mångdubblat sin vapenarsenal, Sovjetunionen plågas av hungersnöd, Polen av strejker och – hör och häpna – De Gröna har tagit över i det Västtyska parlamentet. En allians av onda kommunister bestämmer sig för att detta är skäl nog för att invadera USA, vilket sker med stor effektivitet och hänsynslöshet. Nermejade skolbarn och koncentrationsläger är bara början.

Som tur är lyckas en mycket ung Patrick Swayze och ett följe bestående av bland annat en Charlie Sheen som knappt hunnit torka bakom öronen och en nästan lika ung Jennifer Grey, rymma upp i bergen för att där bilda en motståndsgrupp (The Wolverines – namnet är inte det enda som påminner om Werwolf SS, den partisangrupp som nazisterna ofta – felaktigt – påstås ha lanserat för att fortsätta kampen efter de Allierades seger). Förtexterna var oerhört inspirerande. De första minuternas yrande kommunistskräck likaså. Men sedan dog det. En film utan personligeheter, utan utveckling. En efter en föll vi i sömn och hörde i bakgrunden skottväxling efter skottväxling, explosion efter explosion, rullas upp. Ingen av deltagarna överlevde. I verkligheten, alltså.